Tioårsjubileum med baksmälla
för demokratin i Nepal
Kathmandu, Nepal år 2000
FOTO: MIKAEL PERSSON
Tio har gått sedan Nepal blev en parlamentarisk demokrati. Våren 1990 tvingades kung Birendra ge efter för ett folkligt uppror. Demokratirörelsen med Kongresspartiet och den förenade vänsteralliansen i spetsen segrade. Förväntningarna var höga. Nu äntligen skulle Nepal bli ett bra land att leva i, ett rättvist land även för de fattiga och förtryckta.
Några politiker lovade att Nepal skulle bli ett nytt Singapore, en ny asiatisk tiger inom tio år. Ett decennium senare känns Singapore mer avlägset än någonsin. Den asiatiska tigern blev inte mer än en liten förskrämd bondkatt. Och hur blev det egentligen med demokratin?
Satts krokben
De skyhöga förväntningarna har satt många krokben. Detsamma gäller ovanan att handskas med det nya systemet. Politikerna har lovat vitt och brett, men glömt alla löften när valsedlarna väl räknats. Regeringarna har varit såväl svaga som kortlivade.
Kampen har stått mellan Kongresspartiet (Nepali Congress) och ett kommunistparti (CPN-UML) med ett allt mer diffust förhållande till Marx läror. Landet är nu inne på sin åttonde regering sedan 1990. När dessutom de styrande politikerna enbart lyckats visa lojalitet mot sin egen släkt och personliga vänner är de kanske inte så konstigt att förtroendet är kört i botten. Det nepalesiska folket har sedan demokratirörelsens seger kastats från förhoppning till ilska och befinner sig nu i ett tillstånd av trött resignation.
Korruption och kriminalitet
Korruption, kriminalitet och inkomstklyftor verkar vara det enda som ökar. ”Förr fick man lämna mutor under bordet, nu smyger man inte längre med det”, berättar min nepalesiska vänner.
Jag stöter själv ständigt på det: Taxichauffören som omotiverat blir stoppad av polisen mitt på Durbar Marg och får tillbaka sitt körkort mot 100 rupies kontant. Tjänstemannen på kontoret som säger ”du får tillståndet om en månad, men om du betalar 2000 kronor kan du få det idag.”
Uppsvällda magar
De fattiga är fattigare idag än för tio år sedan. I Nepals isolerade nordväst förekommer svält. Jag träffar en amerikansk läkare som visar foton från Jumla och Humla. Bristen på mat och medicin är akut. Barnen har samma groteskt uppsvällda svältmagar som hungerkatastrofernas Somalia.
Prisökningarna har brakat i höjden och utrikeshandeln har minskat precis som den viktiga turistnäringen. Dessutom plågas Nepal av ett bittert och blodigt maoistuppror som bara tycks öka i omfattning.
Taranath Ranabhat, talmannen i Nepals parlament, kallar landets tillstånd för demokratisk baksmälla. Samtidigt betvivlar han inte att Nepal är på rätt väg.
- Glöm inte att omvandlingen från det gamla panchayat-systemet varit stor. Och glöm inte hur lång tid det tog för er i väst innan demokratin fungerade, svarar Taranath Ranabhat.
Har politikerna förmågan?
Han menar att det är personliga maktkamper och schismer som hindrat politikerna från att ta itu med de viktiga frågorna.
- Politikerna har nu ett stort ansvar för att folket skall få tillbaka förtroendet för demokratin, säger Taranath Ranabhat.
Frågan är bara ifall politikerna har den förmågan? De flesta tycks tvivla. Jag möter folk i städer och på landsbygden. Under tre månader reser jag kors och tvärs i landet. Jag pratar med bönder, tjänstemän och affärsägare.
Svaret blir i stort sett detsamma, även om bitterheten tycks störst på landsbygden. ”Politiken är genomkorrumperad. Valfusk och mutor ökar. Vi röstade först på Kongresspartiet, sedan på Kommunisterna, sedan på Kongresspartiet igen. Det blev aldrig någon skillnad.”
Samma drivkraft
En vanlig åsikt är att politikernas maktsträvan har samma drivkraft som landets styrande elit före demokratirörelsen; nämligen att stoppa så mycket i egna fickor som möjligt. Politisk turbulens och återkommande nyval sätter dessutom tidspress på den personliga profitjakten. Alla pengar som satsats på mutor under valrörelsen skall plockas tillbaka med råge. Släktingar förses med lukrativa tjänster på statliga kontor. Korruptionen ökar och allt blir bara en ond cirkel.
För några år sedan föll Nepals mäktiga kommunistparti CPN-UML ihop i de förvillande lika hälfterna CPN-UML (United Marxist- Leninist) och CPN-ML (Marxist-Leninist). I år har det varit det styrande Kongresspartiets tur att drabbas av uppslitande, interna stridigheter. Trots turbulensen ser det dock ut som partiet fortfarande kommer att bestå som en enhet.
Bhattarai förlorade dragkampen
Nepals åldriga premiärminister Krishna Prasad Bhattarai förlorade i mars maktkampen mot partiets starka man Girija Prasad Koirala. Den 76 åriga Koirala leder nu den regering som sägs vara landets starkaste sedan demokratistarten. I ett försök att visa handlingskraft proklamerade Nepals nygamla premiärminister hårda tag mot både korruption, maoistgerilla och kriminalitet.
Kabinettet skars ner från 40 till 25 medlemmar och ministerposterna från 27 till 18. Få utanför koiralafalangen tror däremot att han skall förmå bryta den negativa spiralen. I folkmun betraktas Koirala själv som en av landets mest korrupta politiker.
Maoistgerillan har dessutom mött utspelet med ökat våld och generalstrejker. Den 6:e april stod så gott som hela Nepal stilla. Ungefär samtidigt firade Nepal sitt tio års jubileum av den nyvunna demokratin.
Blivit bättre
Finns det då inget som blivit bättre? Som tillfällig besökare kan jag möjligtvis glädja mig åt att det är lättare att vistas i landet som turist. Standarden på hotell, mat och även vägnät är avsevärt bättre än för tio år sedan. Om det är det politiska systemets förtjänst är kanske en annan sak. Förmågan, viljan och energin hos flera nepalesiska människorättsorganisationer känns också befriande och ger visst hopp om framtiden. En av mina mest kritiska nepalesiska vänner erkänner:
- Tidningarna och journalisterna är mer tuffa nu än för tio år sedan. Det samma gäller fackföreningar och studentrörelser. Innan demokratin kunde de över huvud taget inte verka fritt.
Samtidigt har Nepal i år fått mycket skarp kritik från både FN och Amnesty för brott mot de mänskliga rättigheterna. Maoistupproret har i vissa områden lett till en häxjakt på sympatisörer. Polisen har skjutit och dödat folk godtyckligt. Och regeringen tycks tyst ha accepterat automatiken att alla människor som dödas av polisen verkligen är terrorister. Så är det inte.
Mikael Persson