MONSUN nummer 2 (Bilaga till SYDASIEN nr 4/1999)
Tony Håkansson
Synskadade i Nepal organiserar sig
I Nepal lever minst 40.000 synskadade men bara 400 har en ordnad vardag! Det finns ingen nationell policy i hur att hantera blinda. Men i dag får Nepals synskadade bistånd från Norge, och de synskadade har en egen landstäckande organisation i Nepal.
Kjell Holte från Norges Blindeförbund är engagerad i arbetet bland de synskadade i Nepal. Här tillsammans med Emrit Rai, ordföranden för Nepals Blindförening samt Camela Shrestha, Secretary General i samma organisation och hennes dotter Sunina.
- Vi arbetar hårt för att regeringen skall ordna en allmän policy för blinda, säger Emrit Rai, ordföranden för Nepals Blindförening.
Vad vill Emrit att regeringen först skall göra? - Utbilda oss! Det är viktigt att få utbildning som alla andra i samhället! Sedan bör alla blinda ansluta sig till organisationen för att kunna slåss för våra rättigheter. Utan rättigheter kan vi inte göra något. Vår organisation har funnits i fem år.
Självförsörjande
Förra året fick vi kontakt med World Blind Union och det har gjort livet lättare för oss eftersom vi får massor av goda råd från den globala moderorganisationen.
Från andra internationella kontakter berättar Emrit Rai att de har stöd för ett rehabiliteringsprogram.
- Vi vill vara självförsörjande! Self-supporting-programs kallar vi projektet. Inget land kan hjälpa oss helt och för evigt, så vi behöver bli självförsörjande och självständiga. Och hjälp med att komma i gång! Vi vill till exempel lära oss jordbruk, ha akademisk utbildning och kunna administrera oss själva!
De synskadade har fått ekonomiskt bidrag för att hyra ett kontor i centrala Kathmandu. Det är mycket spartanska två cementerade rum som fungerar som kontor, ändå är de mer än vad många andra organisationer kan visa upp. Här finns telefon, men den är inte inkopplad, två skrivbord och fyra stolar.
Organisationsledningen är glad för vad den har. Man är mycket positiv inför framtiden. Drömmen som ligger närmast just nu är datorer så de kan kommunicera med omvärlden. Det är inte lätt i ett bergsland som Nepal. Många bergstoppar sätter stopp för kvalitet i sändningarna. Och inom landet fungerar bara personligt levererade brev och budskap. Så när de synskadade hade stort möte för en tid sedan började man sända ut kallelser flera månader innan mötet, för att säkert veta att mottagaren skulle hinna få sitt brev i tid.
Uppvaktar regeringen
Men jordbruk och lanthushållning. - Varför vill ni lära er sådant, frågar jag. Det låter inte att vara aktiviteter som passar en synskadad?
- Jo då, skrattar Emrit Rai. Att farma grisar och getter och höns går fint! Vi kan det! Men vi behöver det positiva stödet från lantbrukare som vill engagera sig i att lära oss, att ta hand om en blind en tid. Det är sådana praktiska förhållanden vi försöker få regeringen att acceptera. Vi har 200 medlemmar i Kathmandu men de flesta är arbetslösa.
Ändå tjänar man pengar till vardags. De synskadade är mycket aktiva och tar sig för på egen hand. - Vi säljer lotter i alla tänkbara situationer, vi besöker privata hus, vi säljer på gatan och vid fester, alltid tjänar vi något! Men vi uppvaktar också ständigt regeringen och NGO:er för att få ekonomiska bidrag, säger Emrit Rai. Senast fick vi 100.000 rupies som gåva. Varje år har vi också vår egen festival. Då går vi runt i husen och sjunger och dansar och människorna ger oss pengar.
Centralperson i föreningen
I kontoret finns också Camela Shrestha med dottern Sunina. Camela är de blindas Secretary General och alltså en av centralpersonerna i Nepals organisation för synskadade. Hennes man är inte blind, och dottern är seende.
Hon berättar att blandade äktenskap är ett sätt för unga kvinnor att komma hemifrån. Föräldrar vill inte ens ge synskadade döttrar frihet.
Man vill inte visa en blind dotter. Flickorna får inte gå ut. Och det finns en attityd bland de blinda kvinnorna själva att de inte vill visa sig och skämma ut familjen.
Synskadade kvinnor i Nepal har alltså många problem. Utbildning och anpassning till samhällslivet är stora steg att ta.
- Dessutom, säger Camela. Har vi svårt att bli gifta, för seende män vll inte gifta sig med blinda kvinnor. Hon blev blind vid två års ålder, förmodligen i brist på C-vitamin. Ögonen blev röda och familjen tvättade med fel medicin.
- Så tror jag det gick till, säger Camela Shrestha. Men hur kan hon prata så bra engelska? Jo, hon fick blindundervisning i skolan. Det finns en blindskola i Kathmandu, men bara en, så de flesta barn får ingen särskild undervisning. Blinda elever är integrerade i normalskolan.
Anslutna kvinnor
Camela är 39 år och hennes dotter 6 år. Camela gick åtta år i skola. I dag undervisar hon dels i en blindförening och dels i en normal regerings-skola men Camela är också ordförande i Synskadade kvinnors kommitté.
- Vi har 100 anslutna kvinnor i blindorganisationen men bara 11 har någon form av utbildning.
Ordföranden Emrit Rai är 30 år och lärare till yrket. Han var 18 månader när han blev blind av traditionella mediciner, men han vet inte säkert av vad slags medicin. - På landsorten från finns inga läkare, ingen preventiv sjukvård eller kunskap och inga bekvämligheter. Emrit hade tur och fick gå 11 år i blindskola innan han blev utbildad lärare vid normalskola som han kallar skolor för icke synskadade.
Demonstration i Kathmandu
Regeringen har gett en kvot för lärare med synskada. - Vi har givetvis problem med ämnen där man skall skriva mycket på svarta tavlan, säger Emrit Rai. Så vi undervisar i ämnen som social studies, etik, litteratur och musik. Och i de ämnena är vi ofta populära. Eleverna tycker om oss som lärare. De känner att vi ger av oss själva. Ungdomarna tar ofta kontakt med oss här på de synskadades kontor och vill att vi kommer till just deras skolan för att undervisa.
Vi tittar på foton där synskadade demonstrerar i Kathmandu och polisen arresterar blinda som demonstrerar för att få en officiell nationell policy för synskadade. Deltagarna spelade scener på gatorna och talade om att de vill äta och ha samma rättigheter icke synskadade. Några synskadade satt på gatan och svalt i två veckor för att understryka sin svaga situation. Några demonstranter arresterades men släpptes dagen efter.
- Vi lyckades i alla fall komma ut med vårt budskap, säger Emrit och Camelia och skrattar gott. Jag förundras över de två synskadades oerhörda optimism och glädje för litet.
Tony Håkansson