Camilla Orjuela

Fredsoptimism och nytt hopp
åt människor på Sri Lanka

Det är en ganska skraltig buss som, full av vitklädda skolbarn, som svänger av den asfalterade vägen och in mot Ranavirugama. Genom de intensivt gröna risfälten skumpar den grusvägen fram och bromsar till slut in i den lilla prydliga byn. Samadhi, som går i tvåan, hoppar av först av alla, rusar in över gården till sitt hus, där mamma, pappa och lillebror snart får veta allt som hänt under skoldagen. Familjen Ranjith har ett bra hus, ett i raden av många likadana längs bygatan. De har kylskåp, två sovrum och mycket tid och kärlek till övers för barnen.

Samadhis far saknar en arm. Han var soldat i kriget och fick sin skada när en bomb exploderade 1987. Ser man sig omkring i den fridfulla byn upptäcker man efter hand att grannen som driver den lilla affären har ett konstgjort ben, som ibland får stå och vila bredvid sängen när han nyduschad slår sig ner framför tvn. En man i grannskapet saknar båda armarna, en annan ett öga. Alla bär på minnen av kriget.
- Vi vill inte att våra barn ska hamna i samma situation som vi. Därför jobbar vi för fred nu, säger Mahinda Ranjith, Samadhis far. Han är aktiv i ADEP, en organisation för handikappade soldater som engagerar sig för sina rättigheter och för fred. Krigets konsekvenser är ett givet tema när Mahinda är ute och pratar i skolor för att sprida förståelse för behovet av fred.
Men det är lite motsägelsefullt att arbeta för fred samtidigt som man är krigshjälte. Ranavirugama betyder just krigshjältarnas by. Där bor de som slagits för den srilankesiska staten och mot den tamilska gerillan, och som under sin tid i militären fått lära sig att de utför hjältedåd för sitt land. Hemma hos Mahinda finns medaljerna han fått av förre presidenten som bevis på sin tapperhet. Här hänger planscher med krigsfartyg som manar beskådaren att ta värvning i marinen och den srilankesiska flaggan i miniformat vajar i vitrinskåpet.

Drama om krig och flyktingskap

I Trincomalee, på Sri Lankas östkust vajar få srilankesiska flaggor. Tamiler och muslimer – minoriteter i landet – uppfattar fanan med lejonet med sitt höjda svärd som singalesisk och inte alls som en symbol för ett land där alla – också minoriteterna – har lika värde och möjligheter. I en samlingslokal vid kyrkan har en grupp ungdomar samlats. De har generalrepetition av pjäsen som ska uppföras dagen därpå. På scenen utspelas ett drama om krig och flyktingskap. En familjs splittring på grund av kriget ges liv av de unga skådespelarna, som själva alltför väl vet vad krig innebär. Därefter är det de yngre barnens tur; utklädda till Buddha, Gandhi och andra kända personer deklamerar de dikter om fred.
- Jag tror att publiken förstår budskapet. De har själva upplevt problemen, säger Sharmila, som spelar en av döttrarna i pjäsen, efteråt.
- När vi uppträder och när vi repeterar blandar vi kulturer - singaleser, tamiler och muslimer, alla deltar. Det är som ett tecken för freden. Skådespelarna är enade – så varför ska vi slåss? Stoppa kriget och skapa fred i stället!
Sharmila är tamil. Fred för henne och andra tamiler handlar inte bara om att få slut på våldet. Det handlar också om rättvisa, att slippa behandlas som andra klassens medborgare i en stat som domineras av en annan etnisk grupp. I Sharmilas teatergrupp framför man pjäser, musik och dikter om försoning, samarbete och en vilja till fred. Men lika ofta behandlar föreställningarna tamilernas lidande och kampen mot förtrycket.

Försiktig fredsoptimism

I februari tryckte någon på paus i kriget i Sri Lanka. Sedan dess råder vapenvila mellan gerilla och regering och den fredsprocess som påbörjats är den mest seriösa på länge. Befolkningen upplever en försiktig fredsoptimism. I Trincomalee ser man för första gången på åratal turisterna återvända för att njuta av den vackra hamnstaden och de vita stränderna. Militärens och polisens vägspärrar blir färre och tamilerna är mindre utsatta och misstänkliggjorda. Plötsligt är det möjligt att resa norrut, sedan landsvägen rakt genom gerillakontrollerat område har öppnats. I Ranavirugama, som ligger långt utanför krigsområdet, kan man glädjas åt att den extra moms, som tidigare togs ut på alla varor för att finansiera kriget, slopats och att skaran av stympade soldater i alla fall inte växer.

Det var regeringsbytet i december förra året som blev upptakten till fredsprocessen. Norska medlare hade redan innan dess börjat samtala med parterna och i februari kom genombrottet i form av en formellt överenskommen vapenvila, som övervakas av skandinaver. Men än är en långsiktig fred långt borta. När ett krig väl fått sitt eget liv är det nämligen svårt att få stopp på våldsspiralen – alltför många tjänar ekonomiskt och maktmässigt på fortsatt krig och det är inte lätt att omvandla en skoningslös gerilla till fredliga politiker, även om LTTE-ledaren Prabhakaran nyligen mötte pressen iklädd safarikostym i stället för de militära tigerränderna. Och om väl vapnen tystats så gäller det att hitta en hållbar politisk lösning, en lösning som ger tamilerna det självstyre de vill ha, utan att hota de singaleser som är rädda att deras land ska delas i två. Dessutom måste broar byggas mellan människor som under tjugo år av inbördeskrig fostrats att se varandra som fienden.

Stor uppgift för fredsrörelsen

Det är mycket att ta itu med för den som vill arbeta för fred. I Sri Lanka finns ett antal personer, frivilligorganisationer och nätverk som verkar för ett slut på kriget och för bättre förståelse mellan singaleser och tamiler. I denna fredsrörelse ingår Sharmila när hon spelar teater om krig och fred och låter kulturen hjälpa till att läka krigens själsliga sår. Här finns Mahinda när han informerar skolbarn om kriget, dess orsaker och effekter, här finns professionella konfliktlösningsorganisationer som skickar ut pressmeddelanden och lobbar politiker för fred, liksom alla de människor som tar sig tid att med ett plakat i handen delta i en demonstration för fred.

Genom lokalt samarbete över etniska gränser visar fredsrörelsen att fred är möjligt, genom utbildning och samtal överbryggas rädslor och fördomar som konfliktåren skapat och i demonstrationer visar man att folk vill ha fred, inte krig. Detta i sig är förstås inte tillräckligt för att skapa fred – men det är ett stöd underifrån för fredsprocessen. Det är också ett hopp om att Samadhi och hennes lillebror i Ranavirugama ska få växa upp i ett land i fred och att de pjäser som Sharmila och ungdomarna i Trincomalee spelar snart ska kunna handla om en annan, mindre otäck, vardag.

CAMILLA ORJUELA