5,5 miljoner Mumbaibor tar pendeln till jobbet varje dag. I rusningstid är 1,4 miljoner människor i rörelse samtidigt. Tågen gör 2 000 turer. Men ändå är det inte tillräckligt. Staden växer med en sådan hastighet att det behövs sättas in en ny vagn varje dag.

Malvinder Singh tutar frenetiskt med signalhornet och håller ett stadigt tag om dödmansgreppet, beredd att bromsa ifall några av de personer som vandrar fram på spåren inte skulle uppmärksamma att ett 12 vagnar långt tåg rusar emot dem i 80 km i timmen.
- Jag har dödat flera människor som pendeltågsförare än som soldat i den indiska armén. Hittills har jag kört över 17 människor. I armén dödade jag ingen.
Varje dag blir ungefär sex människor överkörda av pendeltågen i Mumbai. På ett år skadas eller dödas 3 600 personer. Och det är alltid föraren som enligt de anhöriga bär ansvaret för olyckan. I värsta fall kräver de hämnd.
Malvinder Singh och hans 330 kolleger har räknat ut att om de börjar arbeta som pendeltågsförare i 20-årsåldern har de vid sin pension vid 58 års ålder kört över ungefär 200-250 människor. Grym statistik.
- Se upp, ropar en av Malvinder Singhs kolleger som följer med i förarhytten.

Påfrestande för förare
En man vandrar fram på rälsen, totalt oberörd av att några ton stål storma fram mot honom. En signal och han flyttar sig nonchalant några decimeter, bara tillräckligt för att inte bli en del av dagens statistik.
Malvinder Singh tar min hand och sätter den mot sitt bröst för att jag skall känna hur adrenalinet fått hans hjärta att pumpa snabbare.
- Det sliter på kroppen att varje dag bära ansvaret för andra människors liv. Dessa människor verkar inte värdesätta sin tillvaro. Jag förstår inte varför de aldrig ser sig för. Kanske de har överlämnat sitt öde åt Gud, säger Malvinder Singh, som jobbat tio år som förare.

Malvinder Singh, i turban, har räknat ut att han troligtvis kommer att ha kört över minst 200 människor då han pensioneras vid 58 års ålder.

Philip Nogueira menar att man efter ett tag lär sig människors kroppsspråk. Det går att se vilka som kommer att vika undan och vilken riktning de tänker gå. Men så finns det också de som blir överraskade och stelnar av skräck inför det framrusande tåget.
Han kommer ihåg då det tåg han förde körde över tre skolflickor. En av dem avled. Varje gång han såg sin egen dotter tänkte han i månader på de tre flickorna framför sig på spåret och om det hade varit möjligt att undvika tragedin.
- När det händer en olycka mår jag dåligt i dagar. Jag kan inte äta, för även vi är människor, säger Philip Nogueira. Han har jobbat som förare i 35 år.
Efter varje olycka får förarna genomgå en test för att se om de är psykiskt kapabla att fortsätta köra tågen. Få slutar. Efter några dagar kliver de ofta åter upp i förarhytten.
Det är framför allt sluminvånare som hamnar under de framrusande tågen. Varje dag söker sig ungefär 200 familjer från hela Indien till Mumbai i jakt på en bättre framtid. Alla hamnar de i slummen. De sätta upp sina jutesäckar, brädbitar och plastskynken vid soptippar, flygplatser, parker - och bredvid järnvägsspår.
På vissa ställen ligger slummen endast några meter från de framrusande tågen. Pendeltågen har blivit en del av deras vardagsrum. Men ett felsteg och du hamnar under vagnshjulen. Det är på morgonen som de flesta olyckorna inträffar. Sluminvånarna tar genvägen över spåren till stationen. De använder dessutom bangården för att uträtta sina behov eftersom det inte finns några toaletter i slummen.
Sluminvånarna har erbjudits alternativa landområden i förorterna, men de flesta vägrar flytta. De bor nu på bekvämt gångavstånd från stationen.

Lagar och förbud hjälper ej
Enligt lag har pendeltågen förkörsrätt och de som går på spåren kan dömas till tre månaders fängelse eller 1 000 rupier i böter (ungefär 200 kronor). Men lagar och förbud hjälper inte. Ingen verkar bry sig, inte ens polisen. De murar som skall hålla borta passagerarna från spåren har rivits på flera ställen och blivit väggar i sluminvånarnas skjul, och för att lättare kunna ta genvägar över bangården har stängslen klippts sönder.
Varje dag tar 5, 5 miljoner Mumbaibor pendeltåget till jobbet. Det är nästan hälften av alla tågpassagerare under ett dygn i Indien. De tre linjerna kör över 2 000 turer per dag. 350 miljoner enkelbiljetter säljs varje år och ungefär 7,5 miljoner har månadskort. I rusningstid är 1,4 miljoner pendlare i rörelse samtidigt.
För att göra det bekvämare för kvinnor att resa finns det i varje tåg en speciell sektion för kvinnor och varje morgon och eftermiddag avgår ett tåg exklusivt för kvinnor: Ladies Special.
Men ändå är det inte tillräckligt. Mumbai växer med en sådan hastighet - i dag bor där 14 miljoner människor - att det behövs sättas in en extra vagn varje dag för att fylla behovet: 130 000 nya pendlare varje år, 350 varje dag. Hela transportsystemet är nära bristningsgränsen.
- Vi kör i dag tåg med 12 vagnar som tar 6 000 passagerare istället för nio som tar 4 500. Längre kan tågen inte bli för perrongerna räcker inte till. I rusningstid går det ett tåg var tredje minut. Tätare kan vi heller inte köra av säkerhetsskäl. Vi håller på att byta ut el-systemet som är över 70 år gammalt och lägger ut extra spår där det finns utrymme. Men om staden fortsätter att växa... Vi kan inte öka mera och vi kan inte köra flera tåg för att tillmötesgå behoven, säger Ravindra Tandon, presstalesman för västra tåglinjen i Mumbai.
För att ytterligare komplicera trafiken används pendeltågens spår även av tåg som kommer från andra orter i Indien. Över 30 långfärdståg anländer dagligen till Victoria Terminus och Mumbai Central.
Planerna på att bygga en tunnelbana och ett extra spår ovanpå de befintliga stupade på att det skulle bli alldeles för dyrt. Ingen skulle ha råd att betala biljetterna. En tunnelbana skulle dessutom bli komplicerad att bygga eftersom Mumbai egentligen består av sju små öar omslutna av sankmarker. Bebyggelsen på den tre kilometer smala halvö, som utgör centrala Mumbai, är så tätt befolkad att det inte finns plats att lägga ut nya spår eller bygga nya stationer. Och varje dag tillkommer alltså 350 nya pendlare som vill ta sig till jobbet från förorterna.

Slagsmål om platser
I rusningstid är det slagsmål om sittplatserna vid ändstationerna Churchgate och Victoria Terminus. Efter en dags arbete är Mumbaibornas tålamod slut. Tanken att stå hopträngd i 35 graders värme och 80 procents fuktighet i en timme får indierna att glömma Mahatma Gandhis tankar om icke-våld och att vända andra kinden till. Nu är det stadens hårdare lagar som gäller. Armbågar, knän och några väl valda ord krävs för att över huvud taget komma in i vagnen.
För de som kommer sist gäller det att med tåspetsen på fotsteget och med fingernaglarna hänga sig kvar vid ingången. Tappar du greppet, vilket ofta sker, förvandlas du till statistik. Och någon sympati får du inte ens i döden. En olycka betyder förseningar.
Sittplatser är så eftertraktade att vissa pendlare kastar sig in i vagnarna redan innan tåget stannat på stationen. Det skedde så många olyckor med folk som halkade in under vagnarna att perrongerna höjdes för några år sedan.
När monsunen kommer i juni blir allt än värre. Högvatten och ihållande regn flera dygn i sträck gör att spåren försvinner och all trafik stoppas av säkerhetsskäl. Det är dessa tillfällen som pendeltågsförarna fruktar mest. När ett tåg står stilla eller är försenat riktar passagerarna sin ilska mot dem. Fönstren på förarhytten är därför försedda med stålgaller för att skydda förarna mot stenar som kastas av ilskna pendlare. De bär alltid civila kläder för att inte bli utpekade om en mobb skulle bli aggressiv.
- Varje gång som tågen är försenade eller har stannat är det vi som får ta skulden. Vårt jobb har blivit farligt. Folk måste förstå att de förseningar som uppstår inte är vårt fel, säger Philip Nogueira.
Trots att tågen numera har vakter förekommer det ofta att förarna blir misshandlade av arga pendlare.

Trivs med jobbet
Men trots alla dessa hot och olyckor tycker de flesta förarna om sitt arbete. Det är ett fritt och oberoende jobb som är eftertraktat. Tusentals söker de få lediga platser som utannonseras. Endast en på 500 blir antagen och får gå den ett år långa utbildningen. Alla sökande måste ha en ingenjörsexamen. Kanske är det lönen på 10 000 till 15 000 rupier (ungefär 2 000 till 3 000 kronor) som lockar, en bra månadslön i Indien.
Tågförarna får dessutom fri sjukvård, utbildning och subventionerade bostäder - mycket eftertraktade företeelser i en stad som Mumbai, där hälften av befolkningen bor i slum och där en tvårumslägenhet i en förort kan kosta 300 000 svenska kronor.

Pär Jansson, text och foto