Pär Jansson

Indiens pantrar har förlorat bettet

Namdeo Dhasal anser att varje poem är en politisk handling. Hans hustru Mallika är dotter till en av Mumbais mest berömda folksångare. En gata och ett torg är uppkallat efter hennes far Amar Sheikh.

De var unga, arga ”kastlösa” författare och poeter som hade fått nog av det sociala och ekonomiska förtrycket i Indien. Inspirerade av Svarta panterrörelsen i USA bildade de Dalit Panthers för att på ett radikalt sätt förändra det indiska samhället som i tusentals år uppfattat dem som oberörbara.
- Tidigare talades det om att daliter och brahminer skulle äta vid samma bort, besöka varandras hus och gifta sig över kastgränserna. Det var för oss gamla krav. Vi ville ha makten, vi ville styra landet, säger poeten Namdeo Dhasal som tillsammans med två kolleger grundade Panterrörelsen i Mumbai (förutvarande Bombay) 1972.
De som på svenska ofta med en oriktig benämning kallas ”kastlösa” och som i Indien förr brukade gå under namnet harijan (Guds barn, ett begrepp skapat av Mahatma Gandhi) föredrar numera att kalla sig daliter, som betyder förtryckt på sanskrit.

Beundrade Eldridge Cleaver
Som ung radikal poet beundrade Namdeo Dhasal militanta svarta panterledare som Hughey Newton och Eldridge Cleaver och hur de stod upp och utmanade rasismen i USA. Han såg likheter mellan USA och Indien. I Amerika var det hudfärgen som gjorde att människor förnedrades och i Indien var det kastsystemet.
- Vi daliter har dock ett mera komplext system att slåss emot där förtrycket har sin grund både i religionen och kulturen. Men kastsystemet är icke desto mindre rasistiskt, säger Namdeo Dhasal.
På likartat sätt som de svarta pantrarna i USA ansåg Namdeo Dhasal att det gamla samhället radikalt måste förändras för att de underkuvade skulle få en chans till ett drägligt liv. Han umgicks i vänstersinnade kulturella kretsar i Mumbai, men insåg snart att det inte räckte med att skriva brinnande dikter mot orättvisorna. Därför bildade han organisationen Dalit Panthers tillsammans med poeterna Arjung Dangle och J V Pawar.

Manifest för förändring

I sitt manifest beskriver de Dalit Panthers som ”en politisk rörelse för kulturell, social och ekonomisk förändring för de förtryckta i det indiska samhället”.
Det var första gången som indiska författare engagerade sig politiskt och bildat en organisation. På självständighetsdagen 1972, samma år som panterrörelsen bildades, hängde Namdeo Dhasal och hans vänner upp svarta flaggor runt hela Mumbai. De ansåg att det inte fanns någonting att fira; det var en sorgens dag. Indien hade kastat ut den gamla kolonialmakten, men de ”kastlösa” hade inte fått sina sociala bojor krossade. De var fortfarande exploaterade. Feodalismen levde vidare.
Namdeo Dhasal hade till en början starka vänstersympatier och skrev hyllningsdikter till bland annat Pablo Neruda, inspirerades av Mao Zedong, och Fidel Castro, och han kallade sig själv för kamrat.
- Jag anser att varje poem är en politisk handling, säger Namdeo Dhasal.

Splittring uppstod
Men som de flesta revolutionära rörelser uppstod det mycket snart split och splittring bland partikamraterna. Dalit Panthers har varit i koalition med kommunister och kongresspartiet, för att sedan bryta sig ur och åter bilda nya allianser. Medlemmar har anklagat varandra för att svika kampen för de kastlösa, fylla sina egna fickor och sälja sig till etablissemanget - beskyllningar som även Namdeo Dhasal råkat ut för. 1975 blev han utkastad från den organisation han var med om att bilda. Många gamla pantrar anser nu att organisationen är död, att den har förlorat sin radikalism.

Blåste nytt liv i rörelsen
Men Namdeo Dhasal har försökt blåsa liv i den otämjbara svarta vildkatten och lanserade den som ett politisk parti i valet 1998. Han anser sig stå för den rätta andan i Dalit panterrörelsen.
Namdeo Dhasal tog den litterära scenen med storm på 70-talet med diktsamlingen Golpith som handlar om livet i Mumbais horkvarter där han då bodde. - I en dikt beskriver jag samhället som en bordell. Alla säljer allt, sin själ, sitt hjärta för att få bröd och för att kunna komma upp sig på den sociala stegen, säger Namdeo Dhasal. Han introducerade ett nytt vokabulär och tog poesin till miljöer som tidigare aldrig hade förekommit i indisk poesi, ord med mera kropp och anknytning till vardagslivet för de fattiga och utslagna. Han skrev om maffiabossar, hallikar, opiummissbrukare, leprasjuka kvinnor som mot några rupier låter sig utnyttjas på vägrenen, prostituerade som sjunger kärlekssånger från hindifilmer under tiden som de väntar på kunder. En värld som ingen kan fly ifrån. De som försöker kastas brutalt tillbaka.

Upplevde kastsystemets orättvisa
Namdeo Dhasal fick i barndomen uppleva kastsystemet på nära håll. Som oberörbar fick han inte dricka vatten ur byns brunn. Han ansågs så oren att även hans skugga kunde förorena en person av högre kast. I novellen Hadki Hadola har han beskrivit sina upplevelser i byn.
Som radikal panter ville han skipa direkt rättvisa. När en dalit-kvinna hade blivit våldtagen av en son till en jordägare samlade Namdeo Dhasal tusen pantrar, gick till byn och krävde rättvisa. I en annan by hade en jordägare tagit mark från de kastlösa.
Panteraktivister band fast jordägaren vid ett träd och krävde att han återlämnade marken. Makten reagerade naturligtvis med repressalier. Namdeo Dhasal greps flera gånger, satt inne men släpptes mot borgen. Ett tag hade han 60 åtalspunkter hängande över sig.
Åtalen mot honom lades ned av den förre premiärministern Indira Gandhi eftersom panterrörelsen då stödde de undantagslagar som infördes på 70-talet. Indisk realpolitik. Namdeo Dhasal förklarar att det är därför han har Indira Gandhis porträtt hängande på väggen. Och den röda flaggan med hammaren och skäran?
- Nej det är sonens. Han är mycket intresserad av kommunismen.

Påpassad av säkerhetspolisen
Säkerhetspolisen i Indien har dock ett gott minnen och hustrun Mallika berättar att de fortfarande kommer och hälsar på för att se vad denne numera lite rundlätte poet har för sig.
- Men säg inget till Namdeo att jag har berättat det för dig, säger Mallika när maken gör ett beök till toaletten. Hon är dotter till en av Mumbais mest berömda kommunistiska folksångare. En gata och ett torg är uppkallat efter hennes far Amar Sheikh. Mallika har skrivit en biografi och i detalj beskrivit hennes ibland våldsamma äktenskap med sin rastlöse make.
Kritiker menar att Namdeo Dhasal är för emotionell, för mycket en konstnärssjäl för att kunna bli en bra politiker. Gamla dalit-bröder anser att han har svikit och sålt sig till det etablissemang han en gång ansåg sig bekämpa. En av grundarna av Dalit Panthers, poeten Arjun Dangle, säger sig beundra Namdeo Dhasals dikter, men anser att han nu är en rebell utan riktning och går så långt som att anklaga honom för mental obalans:
- Namdeo Dhasal har aldrig varit emotionellt stabil och har under längre perioder varit sjuk.

Tar kritiken med ro
Namdeo Dhasal tar denna kritik med ro. Han menar att de flesta av hans kritiker kommer från Republikanska partiet vars hela ledargarnityr består av tidigare panter-medlemmar, som Arjun Dangle. Han kallar dem för fundamentalister som enbart vill arbeta för de daliter som har konverterat till buddhismen. Republikanska partiet grundades av de ”kastlösas” store ledare Babasaheb Ambedkar som uppmanade alla daliter att konvertera till buddhismen. Det var Ambedkar som introducerade beteckningen daliter.
- Jag arbetar för alla förtryckta, fattiga bönder, jordlösa, arbetare, stamfolk, industriarbetare. Alla dessa kallar jag för daliter, säger Namdeo Dhasal.
Men det var få väljare som inspirerades av Namdeo Dhasals tal om att de förtryckta måste enas. Han skulle behövt behövt minst 300 000 röster för att ha fått en biljett till parlamentet i New Delhi. Nu blev det bara 450. I senaste valet 1999 beslutade han sig för att inte ställa upp alls.

Pär Jansson, text och foto

Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 1/00