Ingrid Hedman
Dokumentärfilmaren Rahul Roy
intervjuad på festivalen i Göttingen
Scen ur Rahul Roys film When Four Friends Meet
Under en intervju fick jag frågan
varför män skulle förändra sig. Jag blev ganska
tagen av denna burdusa fråga men jag fick fram ett smart svar.
Jag sa, varför fick kvinnorna förändra sig?
Jag tycker faktiskt att det är en väldigt viktig fråga,
därför att vi har allt mer komplexa svar, och jag tror att
vi måste röra oss i den riktningen.
Svaren vi oftast får är ganska enkla varför ska
de upprätthållas? Se bara på vad män har gjort
kvinnorna. Hela deras beteendemönster är så skadligt
för kvinnor och det är därför de måste förändras
vilket är ett nog giltigt skäl. Men om du verkligen
säger åt män att de måste förändras
därför att kvinnorna har gjort det därför
att deras beteendemönster är verkligt hemskt för kvinnorna
så kommer det inte att nå så djupt.
Därför är det mycket viktigt att gräva sig in i
männens liv. Jag tror att de är lika komplicerade och lika
rika och varierade som kvinnors liv. Om du frågar män om
deras liv och erfarenhet
det finns en generell bild av maskulinitet,
att det är en erfarenhet av makt. Men för det mesta kommer
de att berätta om hur dåliga och skruvade deras liv faktiskt
är.
Deras chef skriker på dem; de är arbetslösa efter fyra
månader, deras fru skriker åt dem där hemma, och du
vet att de kommer att berätta om ytterligare ett antal situationer.
Jag tror att det får oss att komma fram till frågan om hur
vi definierar maskulinitet. Definitionen som känns mest gällande
för mig fick jag från en akademiker som heter Michael Kimmel.
Han talar om maskulinitet som en känsla av rättigheten till
makt, inte en erfarenhet av makt.
Att vi lever i ett hierarkiskt samhälle där det inte finns
någon absolut makt. Alla har någon över sig
så vad du faktiskt erfar genom livet är såväl
makt som maktlöshet.
Rahul Roy, från en konferens
om maskulinitet i Indien.
En av de närvarande filmmakarna under Göttingens Internationella
Etnografiska Filmfestival var dokumentärfilmaren Rahul Roy från
Delhi. Han besökte festivalen för att visa upp sina filmer Performance
och When four friends meet, som ingår i UNICEF/Rädda
barnens Sydasienprojekt där fyra filmer om maskulinitet producerats
i Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh.
Rahul Roy fick sin master i TV och filmproduktion på the
Mass Communication Research Center, Yamid Amilia Ismailia, i New Delhi
där han studerade åren 1985-1987. Sedan dess har han gjort
13-14 dokumentärfilmer. Hans arbete har handlat om kollektivism,
könsroller och sexualitet och de senaste åren har han fokuserat
på maskulinitet, samtliga inom det indiska samhället.
Hur ser situationen ut i dag för dokumentärfilmare i Indien?
Finns det någon tradition?
- Dokumentärfilmens historia i Indien tog sin start vid andra världskriget.
Den brittiska regeringen introducerade propagandafilmer i syfte att reproducera
det som staten ville att folk skulle se, och tyvärr blev den indiska
dokumentärfilmen länge fast i den rollen. Det var ett hårt
slag för utvecklingen av dokumentärfilmen och har gjort att
det har tagit lång tid för en självständig filmproduktion
att ta fart. Traditionen har funnits i ungefär 20 år. På
80-och fram till mitten av 90-talet fastnade den så att säga
i språket av utvecklingsgrupperna, många filmare dokumenterade
dessa grupper och sa de politiskt korrekta sakerna. De kunde inte riktigt
komma bort från det. Så man kan säga att en förflyttning
skedde från regeringens röst till utvecklingssektorns röst.
Det är inte förrän från mitten av 90-talet och framåt
vi börjar se många olika typer av arbeten, arbeten som inte
bara har ett utvecklingsspråk, utan är självständiga,
från åtskilliga team och om olika ämnen. Jag skulle nog
påstå att det precis har börjat.
Finns det något intresse för dokumentärfilmer i Indien?
-
Det finns ingen fast publik, därför att det inte alls finns
något nätverk för distribution av dokumentärfilm.
Två saker sker: den ena är att om du gör en film som är
politiskt annorlunda och kan haka på ett ämne som är väldebatterat,
då reser filmen med politiska grupper som sedan använder filmen
för att skapa vidare debatt. Det andra sättet är att filmskaparen
själv åker runt och visar filmen. På teve, på de
självständiga kanalerna, finns inget utrymme för dokumentärer.
På de statliga kanalerna visas ibland dokumentärer som är
väldigt känslosamma, men det är sällan. Jag skulle
vilja säga att dokumentärer på teve knappt existerar.
Nyheter är det närmaste man kan komma, folk sammankopplar ofta
nyheter med dokumentärer. Publiken måste alltså bli skapad.
Men jag tror att den kommer att komma ifatt.
Rahul berättar att det bara finns en riktig dokumentärfilmskola
och den ligger i Delhi. Intresset hos unga för att producera dokumentärer
är lågt, de som drömmer om en karriär inom televisionen
attraheras främst av nyhetsjournalistik.
Varför har du valt maskulinitet som tema i dina filmer?
- Många av mina filmer har handlat om könsroller. Under en
lång tid har genusfrågorna handlat om kvinnor, genus var nästan
synonymt med kvinnor. I början såg inte mina filmer tillbaka
på mitt eget kön, de kretsade konstant kring det andra könet.
Det där malde inom mig men jag kunde inte riktigt identifiera besvärligheten
i det hela. När jag sedan gjorde det, kände jag att jag borde
se på mitt eget kön och göra filmer där män
sågs som mer än obestämda genuskategorier. I grunden har
mina filmer handlat om ämnen som jämlikhet. De senaste 7-8 åren
har det skett åtskilliga förändringar på flera nivåer.
Att maskulinitet har hamnat i fokus har naturligtvis påverkat mitt
filmarbete, samt frågan om HIV/Aids, våld, pressen från
kvinnorörelsen
de är frågor som inte längre
kan ignoreras.
Tidigare har Rahul Roy gjort filmer om våld, om kvinnogrupper som
arbetar på olika platser i Indien samt om kvinnliga lantbrukare.
Enligt Rahul är kvinnornas roll inom jordbruket nästan osynlig,
man ser bara männen. Med filmen ville han uppmärksamma kvinnornas
situation.
Hur har könsrollerna utvecklats i Indien?
- Det finns kulturella och klasskillnader här. Inom arbetarklassen
har anställningsformerna förändrats dramatiskt. Ungefär
98 procent av arbetarna är oorganiserade och många fabriker
har fått läggas ner. Plötsligt har vi fått en situation
där väldigt många män från arbetarklassen,
som tidigare hade en trygghet och fast anställning, och var de traditionella
familjeförsörjarna, står utan jobb. Många kvinnor
har börjat arbeta utanför hemmet och deras inkomst är viktig
för att bilda familj. Det är svårt för männen
att hantera detta, de har inga redskap för att förstå
vad som händer. Könsrollerna har blivit omvärderade på
många sätt. Det leder till mycket konflikter. De typer av resor
som kvinnor har gjort under de senaste 10-20 åren över hela
världen, och särskilt i Indien, handlar inte bara om att tjäna
pengar utanför hemmet, utan även om den känslomässiga
resan. Kvinnorörelsen, idéer om frigörelse
männen
har inte gjort någon liknande resa. De har inte ens språket
för att greppa vad som hänt. Unga män inom arbetarklassen
kanske måste ha 5-6 olika jobb de första åren av deras
arbetsliv medan flickorna inte byter jobb lika ofta. Kvinnorna tar jobb
som är sämre betalda. Ofta föredrar man att anställa
kvinnor på grund av detta, och också för att de inte
är fackligt anslutna. De tjänar mindre men samtidigt är
deras jobb mer fasta.
Under dessa omständigheter, hur omorganiserar man familjen? Hur handskas
man med ett förhållande?
Hur har feministrörelsen påverkat?
- Kvinnorörelsen i Indien är väldigt stark. Men vad som
är märkligt med Indien jämfört med andra sydasiatiska
länder är att kvinnorörelsen som begrepp, föreställningen
om jämställdhet, om frigörelse, har blivit en del av populärkulturen.
Det är svårt för folk nu att ifrågasätta jämställdhet.
De ifrågasätter den inte, men hur hanterar man den, på
daglig basis? Det är problemområdet. Kvinnorörelsen
idén
har blivit del av televisionen, av filmen. Budskapen smyger sig in, tar
sig igenom, de finns där. Om du frågar en flicka, vad
drömmer du om?, får du troligtvis svaret i metaforer,
som att öppna fönstret, öppna dörren
och ta mig ut ur garderoben, att få studera, att få
frigöra sig. Ställer du frågan till en pojke med samma
bakgrund, får du ett väldigt annorlunda svar. Han vill kanske
ha en Yamaha, en motorcykel, ett toppjobb, pengar.
Vad gör man för att sträva efter ett mer jämlikt
samhälle?
- Jag tror att konflikten kan komma att skärpas. Kvinnorna har sin
plattform inom kvinnorörelsen, en objektiv verklighet på grund
av plattformen, de har ett språk där de kan uttrycka sig. Männen
har inte den situationen. Hur beskriver man sina känslor, när
man inte ens är medveten om dem? Det är komplicerat, men jag
antar att möjligheten är att bygga upp en plattform och språk
för män där de kan se på sina egna liv.
Beskriv närheten mellan män i Indien
- Det handlar i grunden om segregering. Du spenderar en stor del av tiden
med människor av samma kön och har därför mycket närmare
relationer med dem. Många indiska filmer hyllar den manliga vänskapen
och banden dem emellan. Det är ganska intressant, ofta har du scenariot
med en kvinna och två vänner. Båda två älskar
kvinnan, men de vet inte om att den andra gör det. Och faktiskt,
om du tittar noggrant på dessa filmer, ser du att det finns mycket
mer passion i vänskapen mellan de två killarna än mellan
killarna och tjejen. Jag tror att man läser in för mycket i
det där, folk pratar om den homoerotiska innehållet i det,
och så vidare. Jag tror att det handlar mycket mer om segregationen,
att du tillbringar så mycket tid tillsammans. Hur lär man sig
om sex i dessa situationer? Man lär sig det ihop med andra pojkar,
aldrig i ett heterosexuellt förhållande. Fram till 12-13 år
har man sex med andra pojkar och det uppfattas aldrig som homosexualitet.
Inte förrän efter den åldern gör man ett ombyte och
rör sig mer mot den heterosexuella sfären. För flickorna
är det likadant, men det finns inte lika många studier om dem.
Med pojkarna är det mycket tydligare.
Toleransen har ökat, genom alla klasser i Indien. Det finns mycket
mer sexuell kontakt idag än för tio år sedan. Men det
leder till många problem, speciellt inom arbetarklassen. Graviditeter
och aborter är vanligt bland arbetarklassungdomar.
Hur mycket påverkar film, och framför allt Bollywoodfilm,
människors liv?
- Det har varit många debatter kring detta. Speciellt kvinnogrupper
har talat om porträtteringen och representationen på teve.
Jag tycker att det har blivit överbetonat ibland. Problemet är
det inte finns någon annan diskurs runt sexualitet. Det är
den enda källan där du får intryck, där du hämtar
dina idéer, enda vägen du lär dig om hur förhållanden
är uppbyggda, om konceptet romantik.
Huruvida dessa romantiska koncept är realistiska eller inte är
inte viktigt, anser Rahul.
- Poängen är idéerna och känslorna som de skapar,
det är den kritiska faktorn. Ett tema som är ständigt återkommande
i indiska filmer är den upproriska kärleken. Det är samma
historia, i ögonblicket du börjar titta på filmen vet
du hur den kommer att sluta. Vad jag menar är att det behövs
fler diskurser, på institutioner som skolor och universitet. I storstäder
och inom överklassområden förändras situationen dramatiskt,
men inom arbetarklassen och lägre medelklassen där man troligtvis
inte har något förhållande innan man gifter sig, och
numera sker det kanske vid 25-26 års ålder, har man bara plötsligt
denna man eller kvinna i sitt liv. Hur gör man då?
De fyra unga männen i Rahuls film When Four Friends Meet
brukade se på film och såpoperor på teve tillsammans
och för det mesta verkade de kunna alla repliker och sångtexter
utantill.
I filmens värld är romantik ofta ett centralt tema. I verkliga
livet gifter sig många i Indien genom praktiska arrangemang. Hur
går detta ihop?
När jag frågade killarna jag arbetade med (i When Four Friends
Meet) om äktenskap var det ganska upprörande när de alla
svarade samma sak; De tre första månaderna kommer att
bli kul. Efter det kommer det att bli förfärligt. Relationen
mellan mamman och hennes svärdotter kommer att försämras,
det kommer att komma ansvar, barn
livet kommer att bli instängt.
Det är tragiskt, att man redan då har en vision om hur livet
kommer att bli, och en sådan sorglig vision. Därför är
filmerna med sin romantik och glamour så betydelsefulla för
dem.
På den första visningen av When four friends meet
och Performance satt de unga männen bänkade med
sina familjer, tillsammans med 600 andra i publiken.
Alla fyra filmerna i Sydasienprojektet om maskulinitet visades samtidigt.
Efteråt kom många fram och gratulerade killarna, som kom att
bli lite av hjältar efter sina insatser på duken, och föräldrarna
var stolta över sina söner.
Kvinnogrupper har också visat filmerna och diskuterat dem med män
i olika områden. Rahul tycker att han har fått bra respons.
Den främsta reaktionen har varit att filmerna reflekterar
verkligheten för många unga män och hur deras liv ser
ut på ett trovärdigt sätt.
INGRID HEDMAN, text och foto
|