Ingrid Hedman

Dokumentärfilmaren Rahul Roy
intervjuad på festivalen i Göttingen

Scen ur Rahul Roys film ”When Four Friends Meet”

”Under en intervju fick jag frågan varför män skulle förändra sig. Jag blev ganska tagen av denna burdusa fråga men jag fick fram ett smart svar. Jag sa, ”varför fick kvinnorna förändra sig”? Jag tycker faktiskt att det är en väldigt viktig fråga, därför att vi har allt mer komplexa svar, och jag tror att vi måste röra oss i den riktningen.
Svaren vi oftast får är ganska enkla – varför ska de upprätthållas? Se bara på vad män har gjort kvinnorna. Hela deras beteendemönster är så skadligt för kvinnor och det är därför de måste förändras – vilket är ett nog giltigt skäl. Men om du verkligen säger åt män att de måste förändras därför att kvinnorna har gjort det – därför att deras beteendemönster är verkligt hemskt för kvinnorna – så kommer det inte att nå så djupt.
Därför är det mycket viktigt att gräva sig in i männens liv. Jag tror att de är lika komplicerade och lika rika och varierade som kvinnors liv. Om du frågar män om deras liv och erfarenhet…det finns en generell bild av maskulinitet, att det är en erfarenhet av makt. Men för det mesta kommer de att berätta om hur dåliga och skruvade deras liv faktiskt är.
Deras chef skriker på dem; de är arbetslösa efter fyra månader, deras fru skriker åt dem där hemma, och du vet att de kommer att berätta om ytterligare ett antal situationer. Jag tror att det får oss att komma fram till frågan om hur vi definierar maskulinitet. Definitionen som känns mest gällande för mig fick jag från en akademiker som heter Michael Kimmel. Han talar om maskulinitet som en känsla av rättigheten till makt, inte en erfarenhet av makt.
Att vi lever i ett hierarkiskt samhälle där det inte finns någon absolut makt. Alla har någon över sig – så vad du faktiskt erfar genom livet är såväl makt som maktlöshet”.
Rahul Roy, från en konferens om maskulinitet i Indien.

En av de närvarande filmmakarna under Göttingens Internationella Etnografiska Filmfestival var dokumentärfilmaren Rahul Roy från Delhi. Han besökte festivalen för att visa upp sina filmer ”Performance” och ”When four friends meet”, som ingår i UNICEF/Rädda barnens Sydasienprojekt där fyra filmer om maskulinitet producerats i Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh.

Rahul Roy fick sin master i TV och filmproduktion på the Mass Communication Research Center, Yamid Amilia Ismailia, i New Delhi där han studerade åren 1985-1987. Sedan dess har han gjort 13-14 dokumentärfilmer. Hans arbete har handlat om kollektivism, könsroller och sexualitet och de senaste åren har han fokuserat på maskulinitet, samtliga inom det indiska samhället.

Hur ser situationen ut i dag för dokumentärfilmare i Indien? Finns det någon tradition?

- Dokumentärfilmens historia i Indien tog sin start vid andra världskriget. Den brittiska regeringen introducerade propagandafilmer i syfte att reproducera det som staten ville att folk skulle se, och tyvärr blev den indiska dokumentärfilmen länge fast i den rollen. Det var ett hårt slag för utvecklingen av dokumentärfilmen och har gjort att det har tagit lång tid för en självständig filmproduktion att ta fart. Traditionen har funnits i ungefär 20 år. På 80-och fram till mitten av 90-talet fastnade den så att säga i språket av utvecklingsgrupperna, många filmare dokumenterade dessa grupper och sa de politiskt korrekta sakerna. De kunde inte riktigt komma bort från det. Så man kan säga att en förflyttning skedde från regeringens röst till utvecklingssektorns röst. Det är inte förrän från mitten av 90-talet och framåt vi börjar se många olika typer av arbeten, arbeten som inte bara har ett utvecklingsspråk, utan är självständiga, från åtskilliga team och om olika ämnen. Jag skulle nog påstå att det precis har börjat.

Finns det något intresse för dokumentärfilmer i Indien?

- Det finns ingen fast publik, därför att det inte alls finns något nätverk för distribution av dokumentärfilm. Två saker sker: den ena är att om du gör en film som är politiskt annorlunda och kan haka på ett ämne som är väldebatterat, då reser filmen med politiska grupper som sedan använder filmen för att skapa vidare debatt. Det andra sättet är att filmskaparen själv åker runt och visar filmen. På teve, på de självständiga kanalerna, finns inget utrymme för dokumentärer. På de statliga kanalerna visas ibland dokumentärer som är väldigt känslosamma, men det är sällan. Jag skulle vilja säga att dokumentärer på teve knappt existerar. Nyheter är det närmaste man kan komma, folk sammankopplar ofta nyheter med dokumentärer. Publiken måste alltså bli skapad. Men jag tror att den kommer att komma ifatt.

Rahul berättar att det bara finns en riktig dokumentärfilmskola och den ligger i Delhi. Intresset hos unga för att producera dokumentärer är lågt, de som drömmer om en karriär inom televisionen attraheras främst av nyhetsjournalistik.

Varför har du valt maskulinitet som tema i dina filmer?

- Många av mina filmer har handlat om könsroller. Under en lång tid har genusfrågorna handlat om kvinnor, genus var nästan synonymt med kvinnor. I början såg inte mina filmer tillbaka på mitt eget kön, de kretsade konstant kring det andra könet. Det där malde inom mig men jag kunde inte riktigt identifiera besvärligheten i det hela. När jag sedan gjorde det, kände jag att jag borde se på mitt eget kön och göra filmer där män sågs som mer än obestämda genuskategorier. I grunden har mina filmer handlat om ämnen som jämlikhet. De senaste 7-8 åren har det skett åtskilliga förändringar på flera nivåer. Att maskulinitet har hamnat i fokus har naturligtvis påverkat mitt filmarbete, samt frågan om HIV/Aids, våld, pressen från kvinnorörelsen…de är frågor som inte längre kan ignoreras.

Tidigare har Rahul Roy gjort filmer om våld, om kvinnogrupper som arbetar på olika platser i Indien samt om kvinnliga lantbrukare. Enligt Rahul är kvinnornas roll inom jordbruket nästan osynlig, man ser bara männen. Med filmen ville han uppmärksamma kvinnornas situation.

Hur har könsrollerna utvecklats i Indien?

- Det finns kulturella och klasskillnader här. Inom arbetarklassen har anställningsformerna förändrats dramatiskt. Ungefär 98 procent av arbetarna är oorganiserade och många fabriker har fått läggas ner. Plötsligt har vi fått en situation där väldigt många män från arbetarklassen, som tidigare hade en trygghet och fast anställning, och var de traditionella familjeförsörjarna, står utan jobb. Många kvinnor har börjat arbeta utanför hemmet och deras inkomst är viktig för att bilda familj. Det är svårt för männen att hantera detta, de har inga redskap för att förstå vad som händer. Könsrollerna har blivit omvärderade på många sätt. Det leder till mycket konflikter. De typer av resor som kvinnor har gjort under de senaste 10-20 åren över hela världen, och särskilt i Indien, handlar inte bara om att tjäna pengar utanför hemmet, utan även om den känslomässiga resan. Kvinnorörelsen, idéer om frigörelse…männen har inte gjort någon liknande resa. De har inte ens språket för att greppa vad som hänt. Unga män inom arbetarklassen kanske måste ha 5-6 olika jobb de första åren av deras arbetsliv medan flickorna inte byter jobb lika ofta. Kvinnorna tar jobb som är sämre betalda. Ofta föredrar man att anställa kvinnor på grund av detta, och också för att de inte är fackligt anslutna. De tjänar mindre men samtidigt är deras jobb mer fasta.
Under dessa omständigheter, hur omorganiserar man familjen? Hur handskas man med ett förhållande?

Hur har feministrörelsen påverkat?

- Kvinnorörelsen i Indien är väldigt stark. Men vad som är märkligt med Indien jämfört med andra sydasiatiska länder är att kvinnorörelsen som begrepp, föreställningen om jämställdhet, om frigörelse, har blivit en del av populärkulturen. Det är svårt för folk nu att ifrågasätta jämställdhet. De ifrågasätter den inte, men hur hanterar man den, på daglig basis? Det är problemområdet. Kvinnorörelsen…idén har blivit del av televisionen, av filmen. Budskapen smyger sig in, tar sig igenom, de finns där. Om du frågar en flicka, ”vad drömmer du om?”, får du troligtvis svaret i metaforer, som ”att öppna fönstret”, ”öppna dörren och ta mig ut ur garderoben”, att få studera, att få frigöra sig. Ställer du frågan till en pojke med samma bakgrund, får du ett väldigt annorlunda svar. Han vill kanske ha en Yamaha, en motorcykel, ett toppjobb, pengar.

Vad gör man för att sträva efter ett mer jämlikt samhälle?

- Jag tror att konflikten kan komma att skärpas. Kvinnorna har sin plattform inom kvinnorörelsen, en objektiv verklighet på grund av plattformen, de har ett språk där de kan uttrycka sig. Männen har inte den situationen. Hur beskriver man sina känslor, när man inte ens är medveten om dem? Det är komplicerat, men jag antar att möjligheten är att bygga upp en plattform och språk för män där de kan se på sina egna liv.

Beskriv närheten mellan män i Indien

- Det handlar i grunden om segregering. Du spenderar en stor del av tiden med människor av samma kön och har därför mycket närmare relationer med dem. Många indiska filmer hyllar den manliga vänskapen och banden dem emellan. Det är ganska intressant, ofta har du scenariot med en kvinna och två vänner. Båda två älskar kvinnan, men de vet inte om att den andra gör det. Och faktiskt, om du tittar noggrant på dessa filmer, ser du att det finns mycket mer passion i vänskapen mellan de två killarna än mellan killarna och tjejen. Jag tror att man läser in för mycket i det där, folk pratar om den homoerotiska innehållet i det, och så vidare. Jag tror att det handlar mycket mer om segregationen, att du tillbringar så mycket tid tillsammans. Hur lär man sig om sex i dessa situationer? Man lär sig det ihop med andra pojkar, aldrig i ett heterosexuellt förhållande. Fram till 12-13 år har man sex med andra pojkar och det uppfattas aldrig som homosexualitet. Inte förrän efter den åldern gör man ett ombyte och rör sig mer mot den heterosexuella sfären. För flickorna är det likadant, men det finns inte lika många studier om dem. Med pojkarna är det mycket tydligare.

Toleransen har ökat, genom alla klasser i Indien. Det finns mycket mer sexuell kontakt idag än för tio år sedan. Men det leder till många problem, speciellt inom arbetarklassen. Graviditeter och aborter är vanligt bland arbetarklassungdomar.

Hur mycket påverkar film, och framför allt Bollywoodfilm, människors liv?

- Det har varit många debatter kring detta. Speciellt kvinnogrupper har talat om porträtteringen och representationen på teve. Jag tycker att det har blivit överbetonat ibland. Problemet är det inte finns någon annan diskurs runt sexualitet. Det är den enda källan där du får intryck, där du hämtar dina idéer, enda vägen du lär dig om hur förhållanden är uppbyggda, om konceptet romantik.
Huruvida dessa romantiska koncept är realistiska eller inte är inte viktigt, anser Rahul.

- Poängen är idéerna och känslorna som de skapar, det är den kritiska faktorn. Ett tema som är ständigt återkommande i indiska filmer är den upproriska kärleken. Det är samma historia, i ögonblicket du börjar titta på filmen vet du hur den kommer att sluta. Vad jag menar är att det behövs fler diskurser, på institutioner som skolor och universitet. I storstäder och inom överklassområden förändras situationen dramatiskt, men inom arbetarklassen och lägre medelklassen där man troligtvis inte har något förhållande innan man gifter sig, och numera sker det kanske vid 25-26 års ålder, har man bara plötsligt denna man eller kvinna i sitt liv. Hur gör man då?

De fyra unga männen i Rahuls film ”When Four Friends Meet” brukade se på film och såpoperor på teve tillsammans och för det mesta verkade de kunna alla repliker och sångtexter utantill.

I filmens värld är romantik ofta ett centralt tema. I verkliga livet gifter sig många i Indien genom praktiska arrangemang. Hur går detta ihop?

När jag frågade killarna jag arbetade med (i When Four Friends Meet) om äktenskap var det ganska upprörande när de alla svarade samma sak; ”De tre första månaderna kommer att bli kul. Efter det kommer det att bli förfärligt”. ”Relationen mellan mamman och hennes svärdotter kommer att försämras, det kommer att komma ansvar, barn…livet kommer att bli instängt”. Det är tragiskt, att man redan då har en vision om hur livet kommer att bli, och en sådan sorglig vision. Därför är filmerna med sin romantik och glamour så betydelsefulla för dem.
På den första visningen av ”When four friends meet” och ”Performance” satt de unga männen bänkade med sina familjer, tillsammans med 600 andra i publiken.

Alla fyra filmerna i Sydasienprojektet om maskulinitet visades samtidigt. Efteråt kom många fram och gratulerade killarna, som kom att bli lite av hjältar efter sina insatser på duken, och föräldrarna var stolta över sina söner.
Kvinnogrupper har också visat filmerna och diskuterat dem med män i olika områden. Rahul tycker att han har fått bra respons.

– Den främsta reaktionen har varit att filmerna reflekterar verkligheten för många unga män och hur deras liv ser ut på ett trovärdigt sätt.

INGRID HEDMAN, text och foto