SYDASIEN nummer 4/1999

Zac O´Yeah

Sainath sätter trenden
för indiska journalister

När jag för fem-sex år sedan bodde i Indien och skrev på min egen Indienbok, minns jag hur det en dag dök upp en nydanande artikelserie i stora dagstidningen Times of India. Under en svart rubrik i versaler – FACES OF POVERTY – publicerades en artikelserie med ambitionen att ge fattigdomen ett ansikte.
En serie som inte direkt liknade någon annan journalistik jag sett tidigare. Det var välskrivet och spirituellt, inkännande och intelligent, dramatiskt och klichéfritt... Varje avsnitt handlade om problem i byar där skribenten bott, på något slags långtidsstipendium från Times of India.
Den här artikelserien var skriven av Palagummi Sainath som vi stiftade bekantskap med i förra utgåvan av SYDASIEN där en av hans artiklar översatts till svenska. Hela reportageserien gavs för övrigt ut på svenska av förlaget Tranan, under titeln Alla älskar en rejäl torka, och i samband med detta gjorde Sainath en föreläsningsturné i Sverige. Jag följde med under en del av turnén och lärde mig mycket nytt.

Under ett par hektiska septemberveckor i år besökte Sainath bl a Malmö, Göteborg (Bokmässan) och Stockholm, han föreläste på journalisthögskolor, Utrikespolitiska institutet, Sida och hade dessutom ett antal offentliga framträdanden som oftast drog mycket publik.
Sainath anpassar inte sina åsikter för att behaga publiken, han kallade den västerländska biståndspolitiken för ett fiasko och hävdade att många organisationer som sysslar med utvecklingsfrågor egentligen är kommersiella entreprenörer, och till journalistelever sa han bl a:
- När journalister från utlandet kommer till Indien och hör av sig för hjälp med kontakter, vet jag alltid redan i förväg vad de är ute efter: Amerikanska journalister vill t ex ha scoop från finansvärlden eller politiska intriger, eller möjligen göra atombombs-storyn. Men ni journalister från Skandinavien vill alltid ta tag i utvecklingsfrågor. Jag kallar er för ”the do-gooders” (ung. göra-gott-gänget) som tror att allt ska lösa sig och bli bra om någon bybo lär sig fläta korgar.

Sex upplagor i Indien
För det fenomenala arbete Sainath utfört har han fått ta emot 17 priser och utmärkelser, för artikelserien Faces of Poverty och Everybody Loves A Good Drought, som Penguin-utgåvan av de samlade reportagen heter. Bl a fick han Europakommissionens Natalipris som är på 10 000 ecu och ges till någon journalist eller tidning som utfört betydande bedrifter inom t ex demokratiseringsfrågor.
Penguin-boken har på kort tid tryckts i hela sex upplagor i Indien, två upplagor i England och är också en succé i Tyskland. Även i Sverige har den sålt över förväntan.
Hela sin royalty lägger Sainath på ett eget pris, som han delar ut till journalister som arbetar på den indiska landsbygden under föga glamorösa omständigheter. Priset, som från och med 1999 delas ut till två journalister per år, består av varsin kamera och bandspelare som de får av Sainath.
Det sägs att det i Indien blivit allt mer populärt att skriva den typ av journalistik som Sainath ägnar sig åt, nyanserat om fattiga och utslagna - ingen vanlig katastrofrapportering och eländesjournalistik... Sainath har med andra ord redan blivit skolbildande eller trendsättande. Så han är alltså mycket mer än en person, man kunde nästan tala om fenomen. Hans retorik är kvick och rak, skarp och underhållande på samma gång:
- Är fattigdom Indiens största industri? För att förstå fattigdomen måste man förstå rikedomen. För ett par år sedan lade jag märke till att hundratals bantningskliniker öppnade i indiska storstäder, dit 10 000-tals indier gick och betalade dyrt för piller som fick dem att tappa vikt och bli av med alla hjärncellerna. Samtidigt kämpar 100 000-tals indier för att inte förlora mer vikt. Genomsnittskonsumtionen av mat har gått ner i Indien, och det beror på att en del äter otroligt mycket mindre, eftersom somliga äter så mycket att de måste gå till fettkliniker, säger Sainath bestämt.

Bilismen överdriven
Han menar att man här har ett klassiskt problem à la ”hönan och ägget”: Är folk fattiga och svälter för att befolkningen är så stor, eller är befolkningen stor därför att folk är fattiga?
- Bilindustrin har ökat sin produktionsvolym vilket tolkas av medier som ett tecken på Indiens utveckling och välbestånd - under ett par år räknade jag ihop ett tjugotal tidningsomslag med toppstorys om bilindustrin, och det finns minst tre TV-program för bilister... som om bilismen vore något stort i Indien. Men det finns bara sammanlagt fem miljoner registrerade privatfordon - det är enbart eftersom alla tycks vara samlade i Mumbai som det ser mycket ut. Samtidigt sjunker cykeltillverkningen, vilket i mina ögon är en tydligare indikator på landets minskande välfärd.
Den statliga indiska kompensationen till olycksoffer är högre för den som dör i flygolyckor än t ex cykelolyckor, vilket också ger en fingervisning om att folk med högre ekonomisk klasstillhörighet är mer värda, även när de är döda.
- Vi har i Indien sett en komplett nedrustning av den offentliga sektorn, och det började med liberaliseringen av ekonomin för tio år sedan. Resultatet är t ex den sista tidens tågkatastrofer - man har satsat på att köpa in mer än 900 nya tåg, men inte nyanställt eller fortbildat några järnvägsarbetare.

”Marknadsfundamentalism”
Om medelinkomsterna går upp i Indien, beror det på att de rika blir rikare, medan de fattigas fattigdom är konstant eller ökar, menar Sainath. Så någon reell ökning i levnadsstandard har Indien inte sett sedan liberaliseringspolitiken började. Istället har Sainath tvingats mynta ett nytt uttryck som börjat sprida sig i Indien - ”marknadsfundamentalism”, vilket åsyftar när allt är inriktat på att kapital ska förökas. Sainath sprutar ur sig siffror, procenttal, fakta - han tycks veta allt. Åtminstone har han gjort en grundlig research.
- I rena siffror så skulle det behövas sex miljarder dollar för att alla ska få en grundläggande skolgång, nio miljarder att förse alla människor med rent vatten och någon form av sanitetsanläggningar - amerikaner lägger åtta miljarder dollar på kosmetika, och europeer äter glass för motsvarande elva miljarder dollar per år.
För 13 miljarder dollar om året kan alla i världen få tillräckligt med näringsrik kost, tillsammans spenderar amerikaner och europeer 17 miljarder dollar på husdjursmat, säger Sainath och låter blicken fara över ansiktena i publiken.

Reportage på frilansbasis
Sainath är baserad i Mumbai, där han tidigare varit anställd på tabloiden Blitz. På 1980-talet jobbade han även för nyhetsbyrån UNI, United News of India. Nu består hans verksamhet av stora reportageserier som han gör på frilansbasis, och han undervisar även i journalistik på ett kvinnouniversitet. Han ägnar dock större delen av sin tid åt att resa runt på landsbygden. För att göra serien som ligger till grund för Alla älskar en rejäl torka, bodde han under 2,5 år i de tio fattigaste distrikten i de fem fattigaste delstaterna, och han gick 5 000 kilometer till fots därför att de han skrev om också färdades till fots (för att de antingen inte hade råd med bussbiljetter eller för att det inte fanns några vägar till och från deras by).

Misslyckat bistånd med kor
I en by i Orissa stötte han på följderna av ett danskt biståndsprojekt som misslyckats med sina mål - att utrota fattigdomen - och istället lyckats med att framkalla en katastrof som ökade lokalbefolkningens misär tusenfallt.
- Danskarna beslutade sig för att skänka en renrasig Jersey-ko till varje fattig familj. Men Jerseykorna kände sig inte hemma i Orissa utan dog på stubben. För att rätta till problemet möttes biståndsexperterna och bestämde sig ge nya indiska kor till tusen fattiga familjer - och dessa kor skulle pumpas fulla med Jersey-sperma för att ge en ny ko-ras.
Men de fattiga som svalt hade inte råd att mata kossorna, så de fattiga gavs land, för att kunna odla foder till korna. Men istället odlade de mat till sig själva, vilket ju inte var avsikten. Så man tvingas ge de fattiga lön för att odla foder till korna. Nästa problem var att lokala tjurar gärna ville sätta på de nya korna vilket inte var bra för inseminationsprojektet - nu när man ändå importerat all denna fina Jersey-sperma. Så man fick en ny strålande idé: Kastrera de lokala tjurarna.
Sainath låter orden sjunka in i publiken, det absurda och fasansfulla som biståndprojektet resulterat i. Tyvärr visade det sig att Jersey-säden inte fungerade, bara åtta nya kalvar föddes och eftersom de inte gav någon mjölk var de till ingen glädje.
I stället visade det sig att i ivern att kastrera lokala tjurar hade man gjort ett väldigt ordentligt jobb. Resultat: I princip utplånades hela ko-populationen i Orissas fattigaste distrikt och tjurar är i dag lika sällsynta som dinosaurier.
Men vad kan man göra om allt bistånd är dömt att misslyckas?
- Förändring ser alltid fult ut när man ser det på nära håll. Att folk inte längre stödjer regeringarna är ett tecken i tiden. Förr satt våra indiska regeringar väldigt länge, idag sitter de ungefär 9 månader innan de tvingas utlysa nya val.

Stärkt självförtroende
Snart kommer politikerna att tvingas anpassa sig till verkligheten. Panchayat raj-reformen - även om den bara är nominell och inte bör romantiseras - med reservationskvoter, kommer i längden att ha en enorm betydelse. Fundamentala psykologiska förändringar kommer att märkas: stärkt självförtroende bland de lägre klasserna, stärkt insikt om egna rättigheter.
- Vi lever ju i marknadsfundamentalismens era: samhället bygger på valmöjligheter. Men 400 miljoner fattiga kommer aldrig att ha valmöjligheter - så under ytan finns där en energikälla som är på väg att explodera. Folk kommer att lära sig kämpa för att de måste. Och den insikten har börjat komma till folk.
Sainaths nya reportageserie handlar om de som förr kallades oberörbara, som nu kallas daliter, och den publiceras just i höst som serie i dagstidningen The Hindu. Den ska också komma ut i bokform avslöjar Sainath för SYDASIEN, nästa år på engelska under titeln Glass Struggle. Titeln är en ordlek, på ”class struggle”, klasskamp:
För på matserveringar i Indien finns fortfarande en tradition att låta daliter dricka ur separata glas som ställs på fönsterbrädan. Så länge daliterna inte får dricka ur samma glas som övriga indier, finns ingen jämlikhet att tala om.
Basta.

Zac O'Yeah

Tillbaka till SYDASIEN