Ann-Britt Tholf

Möte i Indien:

Änkan Lakshmi Shenkri

Lakshmi Shenkri, änka med sex barn, försörjer familjen genom att sälja kläder åt turisterna på stränderna i indiska semesterparadiset Goa.

För Lakshmi Shenkri har turismen blivit räddningen mer än en gång sedan hon blev änka för fyra år sedan. Då var hon 31 år gammal och hade fött sex barn. De var mellan ett och ett halvt och elva år när deras far dog i en hjärtinfarkt 39 år gammal. Familjen bodde i indiska delstaten Karnataka.
För att mannen skulle kunna få adekvat vård på sjukhuset tvingades Lakshmi låna pengar, till hög ränta, av ockrare. Efter makens död måste hon söka efter ett sätt att själv försörja familjen. Lösningen blev att sälja kläder till utländska turister på en strand i grannstaten Goa.

Tack vare att hon fostrat äldsta flickan till att ta ansvar för småsyskonen så att hon själv kan ägna all vaken tid åt arbete har hon lyckats betala tillbaka lånen.
Varje dag mellan åtta på morgonen och sex på kvällen, under en tärande sol, bär hon omkring sitt knyte som väger cirka 20 kilo. Hon har fått värk i rygg och axlar. Men gynnsamma dagar under högsäsong kan förtjänsten bli 300–400 rupier och hon kan spara 1 000 rupier i månaden.

Vi sitter i sanden när Lakshmi berättar, solen har just gått ner, turisterna drar mot restaurangerna och försäljarna går hem för att sova.
– Så kom trafikolyckan två år efter att min man dött. Jag och en av mina pojkar skadades.

Tvingades lämna hemmet

Lakshmis skador krävde operation, lång vistelse på sjukhus och tolv månaders konvalescens utan inkomst. Hon drabbades också av det som händer med många änkor i Indien – hon blev illa behandlad och till slut utstött ur sin mans familj. De tvingade henne att lämna det gemensamma hemmet.

Nu hyr hon ett hus som har ett rum; där sover hela familjen direkt på golvet. Det är ett bra hus, byggt av sten och med ett rejält tak som inte släpper in vatten under regnperioden.

Två av de fyra pojkarna går i en statlig skola som är gratis. Två andra barn får undervisning en kväll i veckan i en privat skola. Dottern Seraja, 12 år, har det fulla ansvaret för hemmet och de minsta syskonen. Äldsta sonen Ashok har redan en vuxen mans allvar i sitt unga ansikte. Han är 15 år, har aldrig gått i skolan men kan skriva sitt namn. Det har han lärt sig av turister. Ashok delar försörjningsbördan med sin mamma och säljer kläder på stranden också han.

De fyra pojkarna är Lakshmis hopp och pensionsförsäkring. Eftersom hon är hindu kan hon inte gifta om sig och bli försörjd av en ny man.
Hennes egna kläder består av den traditionella dräkten för en gift kvinna i den stam, Lamani, hon tillhör. Den har hon sytt själv med hjälp av sin mamma. Smyckena hon bär är hennes brudgåvor.

– Varje dag sedan jag gifte mig har jag varit klädd i den här dräkten, sådan är vår tradition. Jag har tre stycken, säger hon och vinkar åt en man som sitter i en korgstol på en restaurang längre bort.
– Jag hade tur som kände David från Tyskland när olyckan hände, han donerade blod till operationen. Vad hade hänt med mina barn om inte han funnits?

ANN-BRITT THOLF

Tolk: Anthony Barutto

Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 1/01