Johanna Skoogh

Resereportage från Indien
i diktform

tystnad i timmar
på skramlande bussar
ger tid för tankar

varje dag som tre
nya öppningar
andra lukter
starka smaker
inga minnen bakåt
nytt

kaskader av ljusgröna löften
lyfter oss bort till nåt nytt

kanske inte bättre
men för att bara få förvånas
bli överraskad
förändrad
flyger vi gärna långt

och som alla vet
föder resan mera längtan
mera bort

intensivt gnällande gator
fyllda av myller smuts
Idisslande kor
med 40 kilo plast i magen
gör mig vansinnig

vad gör aporna i vårt rum?
och kören som mässar
i fönstret mittemot?

larmet och ljuden
de trettio
blandas
till en skränig melodi
då vattenmannen
framtvingar ännu ett nej
ur min mun

drar täcket över huvudet en stund
som sats för senare

en liten bit av hennes leende
tvekan och ett säkert handtag
tillbaka till sysslorna

det enda jag hoppas på är
att i alla fall lite
av hennes leende har fastnat

aldrig förut har jag återvänt
tre gånger samma dag
för ett leende
en hand
och det enda jag kunde tänka var
ett Foto

något för att bevara minnet
av hennes glans
av hennes rena svarta hy
av hennes leende läppars hjärta

överallt dessa snälla och hjälpsamma människor

mitt ibland dem en idiot
denna prövning
tar all min energi
stör mig
får allt större proportioner
tills ännu en ballongkjol dyker upp
denna gång med täckjacka

han får min värld att le

vrom vroom vrrrooom
dorom doroom doorrooom
långsamt slingrar tjocka moln
av svart rök
ut på gatan
in i mina lungor

brom borrom boorroom
gasa upp gasa upp gasa upp
inte tappa greppet
fortfarande grönt i sikte

vrrrooom doorroom
dammet yr
skiten ligger stilla i luften
en sekund
innan jag blir tvungen
att på nytt andas in

brr brroo brrroooom
halsen hostar
näsan rinner
hjärtat slår

slänger mig
ur bilen
mot skog
voorrooom

övergiven i ett hotellrum
med en fläkt som enda sällskap
översvämmas jag
med jämna mellanrum
av illamående

ligger snurrad tungt
på en prickig bädd
iakttar en myggas framfart
mot min fot

gör ett försök att vyssja undan
men faller tillbaks
till denna ovana matthet

tyngden förlamar min tanke och lust
och jag ser utan känsla på
när myggbett nummer 18
gjuts in på min högra vad

allt i ett rödaktigt skimmer
jord med gröna prickar
en brunbränd stjärt, ett träskåp
blåsten tar tag i min sjal
så jag springer
dunsar med foten mot stranden
dyker i
blöts och ser bollar
färgade ränder bärs runt
en kokosnöt faller ner
knäcks till två
tygen flyger som eldar
mot mitt bröst
horisonten bryts

räknar tillbaka
faller framåt
reser mig upp
gör en volt
innan jag landar på nytt

är tillbaka där jag sällan ramlar
skall försöka slå en volt på nytt

jag har bara kort
som trots mot drömmen

JOHANNA SKOOGH, text och foto