SYDASIEN nummer 3/1999
Sofia Nordgren
Jag sökte mina rötter och fann min mamma
Första mötet med min mamma i byn i Bangladesh
Jag heter Sofia och är född i
Bangladesh 1973. När jag var 2,5 år gammal adopterades jag
till en familj i Dalarna. I familjen fanns sedan tidigare en biologisk
dotter som var 5 år då jag kom.
Alltsedan dess har jag funderat på om jag har några biologiska
föräldrar kvar i livet. Jag har även tänkt på
om jag har några biologiska syskon och varför jag blev bortadopterad.
Har mina biologiska föräldrar funderat på mig under åren
som gått?
Tankarna har vuxit sig starkare, särskilt då jag har haft det
jobbigt, med mig själv och min omgivning. Skälen till mina funderingar
kan vara många: till exempel hur det var i min adoptivfamilj, hur
jag blivit bemött i livet och hur jag blivit ifrågasatt för
mitt utländska utseende.
Från mina föräldrar har jag ofta önskat mer uppbackning
och bekräftelse. Men det har varit känsligt och ibland tabu
att prata om adoption vilket gjort mina tankar och funderingar så
mycket starkare.
När det gällde min resa var det ingen i familjen som erbjöd
sig att följa med och jag ville inte åka ensam. Men Pernilla,
en av mina kompisar, funderade på att åka till Indien och
kunde tänka sig att åka över till Bangladesh därifrån.
Det var då jag började planera min resa bara två månader
före avresan. En sak lämnade jag åt ödet; om jag
skulle få semester från arbetet, men det gick bra.
Det jag visste sen tidigare var namnet på mitt barnhem, namnet på
min pappa och hans adress. I papperen står dock att syster ”påstår”
att det var min pappa så uppgifterna var inte helt pålitliga.
Ett av mina mål var att kontrollera om det var rätt adress
och om det verkligen var min pappa. Enligt samma uppgifter skulle min
mamma vara död och min pappa hade inte möjlighet att själv
ta hand om mig.
° ° ° °
Jag tog kontakt med Adoptionscentrum och frågade om de kunde hjälpa
mig på något sätt före avresan och under vistelsen
i Bangladesh.
Efter ett par nervösa veckor fick jag till slut både praktiska
råd och tips. Jag faxade den svenska ambassaden i Bangladesh och
frågade om mitt barnhem fortfarande fanns kvar och om byn där
min pappa påstods bo fanns i verkligheten. Jag fick svar bara någon
dag innan jag skulle åka.
Resan började, jag åkte ensam. Det var nervöst, men samtidigt
tänkte jag att det här skall jag klara av. Jag flög via
Calcutta till Dhaka. Vid ankomsten såg jag några från
Europa - i alla fall pratade de engelska - i flyghallen. Jag gick fram
till dem och började prata. Eftersom jag såg ut som en indiska
förstod jag att ingen av dem skulle komma fram till mig och börja
prata. De blev lite förvånade över att jag var svensk,
själva kom de från Danmark.
I vimlet av folk var det mycket svårt att ordna transport till hotellet.
Jag fick reda på att det pågick en stor festival i staden
och att det var omöjligt att få tag på en riksha. Istället
tog jag en skranglig och smutsig taxi vars dörrar höll på
att trilla av.
Under resans gång blev jag hela tiden biten av några små
osynliga insekter. Resans pris var väldigt högt, ca 130 svenska
kronor men det var svårt att diskutera med chauffören eftersom
han inte kunde engelska. Jag svalde förtreten för denna gång,
jag ville komma fram till hotellet så fort som möjligt.
Eftersom flyget varit försenat hade det hunnit bli mörkt ute.
Överallt var det bilar, människor och rikshor. Jag fick väldigt
många nya intryck. Väl framme på hotellet checkade jag
in och slutligen blev det lugnt och skönt.
Första dagen blev lite rörig. Jag försökte ordna en
träff med Bisno; en kontakt jag blivit tipsad om. Till slut,
efter mycket om och men, träffades vi och jag blev presenterad för
några av hans vänner. Vi följde med en av vännerna
hem och där fick jag smaka på deras te och några typiska
söta kakor. De var lite väl söta för min smak.
Det visade sig att jag hade lite tur för barnhemmet jag kom från
låg ganska nära vännens bostad. Vi gick dit och det var
nersläckt. Jag förstod att de hade stängt för besökare
men vi fick ändå komma in.
Jag frågade om det fanns några papper som rörde mig.
Jag visades ett brev som jag hade sedan tidigare. Men det fanns också
ytterligare ett papper, stämplat 1976, med bland annat ett fotografi
av mig.
Jag blev imponerad av att de hade kunnat förvara dessa dokument under
så många år. Tyvärr ingen ny information som skulle
kunna hjälpa mig i mitt sökande. Kvinnan som tagit emot mig
sa att jag fick gärna komma tillbaka en annan dag och titta runt
på barnhemmet.
Jag följde med Bisno och hans vänner på födelsedagsfest.
Det var kul att se och smaka den bengaliska maten. Jag åt med bestick,
men de andra gästerna åt med händerna. Jag tyckte om maten,
den påminde om maten på indiska restauranger i Sverige. Efter
ett tag tog Bisno mig med till ett annat rum. Där satt alla män
och pratade på bengaliska under tiden som en kricketmatch pågick
på TV. Det hela kändes underligt för mig. Jag kunde inte
delta i samtalet och jag skulle gärna ha velat prata med kvinnorna
istället. Men det här är ett exempel på kulturkrock,
mellan två olika länders seder och bruk.
° ° ° °
Nästa dag hade jag bokat träff med en tjänstekvinna på
svenska ambassaden. Pintu, en av Bisnos vänner, kom och hämtade
mig. Först ville han bjuda på lunch. Jag var inte speciellt
hungrig men åt lite för att vara artig. Den här gången
smakade maten inte särskilt gott.
När vi ätit beställde Pintu en baby-taxi till ambassaden.
Överallt var det människor, bilar och babytaxi. Vi åkte
på dammiga småvägar och ibland trodde jag att vi skulle
åka ner i ”diket” där det fanns sopor och avloppsvatten.
Flera gånger trodde jag att vi skulle kollidera med någon
eller någon annan med oss. Bara att åka någonstans i
12-miljonersstaden Dhaka var en kulturchock för mig.
Väl framme vid ambassaden fick jag reda på att en Mr Alam
var villig att följa med mig ut i byn och tolka.
Pintu ville ta med mig till hans familj som skulle gå på tivoli.
Men redan på ambassaden hade jag börjat känna mig lite
illamående.
Hos Pintu invigde jag så den bengaliska toaletten. För mig
var det första gången jag såg en toalett med bara ett
hål i golvet. Det var lite nervöst att försöka träffa
rätt när jag hade bråttom, speciellt nu när jag mådde
illa.
Pintus familj var vänlig och lät mig vila på sängen.
Det tog inte lång stund innan jag var tvungen att be någon
följa mig tillbaka till hotellet. Jag hann knappt ut på den
guppiga vägen i bilen, då jag kände hur snabbt magen vände
sig upp och ner och jag kräktes i bilen. Det var otrevligt både
för mig och de övriga i bilen. Hela kjolen och blusen blev nersmutsad.
Som tur var hade jag lite toalettpapper i ryggsäcken som jag alltid
bar med mig så jag kunde rengöra mig lite i alla fall. Jag
gick upp på rummet och vilade. Jag kunde inte äta någonting,
matlusten hade försvunnit.
Nästa dag blev en vilodag med sängläge, vatten, Pepsi och
frukt. Jag hade bestämt ett möte med Mr Alam som kom till hotellet.
Vi kom fram till att jag hade för lite pengar för att hyra en
bil så jag blev tvungen att växla mina resecheckar.
Nästa dag träffade jag min svenska kompis Pernilla. Så
fantastiskt att bestämma en mötesplats långt bort i ett
annat land och det sedan fungerar. Det var dessutom mycket glädjande
för mig att träffa någon som vet vem jag är och som
pratar samma språk.
° ° ° °
Det blev fredag och eftersom det är helgdag kunde jag inte växla
mina resecheckar så resan till min hemby försenades. Varje
dag som gick var en prövning för mig. Jag, Pernilla och Pintu
och åkte i stället till barnhemmet. Det var ganska rent med
stora salar där sängarna stod på rad. Inga speciella minnen
gjorde sig påminda, varken av lukten eller hur det såg ut.
Som på många institutioner märktes det på personalen
att den var lite oaktsam, det fanns en slentrian i omvårdnaden.
Sammanlagt fanns det 200 barn. Det gjorde mig ledsen att jag har varit
en av dem som ropade på hjälp, kärlek och uppmärksamhet.
Att de behoven blev åsidosatta, trots all välvilja bakom allt
arbete.
Det hann bli söndag innan jag kom iväg. Det här var den
mest betydande dagen för mig och jag bar min vinröda punjabi.
Minibussen skulle komma 6.30 men dök inte upp förrän 7.15
och det var inte alls roligt för mig, jag var tillräckligt nervös
ändå. Byn vi skulle till ligger flera timmars resa ut på
landet och vi visste inte exakt var.
Vi åkte iväg på de ojämna vägarna och trafiken
hade redan tätnat. Vi stannade efter vägen och åt frukost
för att sedan fortsätta färden. Jag förstod allt mer
och mer att det var inte så självklart att hitta rätt
by. När jag bodde i byn för tjugofem år sedan var distriktsindelningen
en annan. Min by låg inte i det distrikt som det stod i mina papper.
Timmarna gick.
Vi hittade en polisstation där Pintu och Mr Alam gick in för
att frågade efter mer information. De kom ut glada och sa att de
visste vart vi skulle åka, men vi var tvungna att återvända
och ta en annan väg. Vi åkte många småvägar
som slingrade sig fram mellana gröna risfält. Vi såg också
landskapsblomman som är en vit näckros. Landskapet var väldigt
vackert och rogivande.
Vi tvingades att åka över en flod för att komma vidare.
Timmarna gick och nu var det eftermiddag, närmare 15.00. Till sist
kom vi till rätt by. Mr Alam och Pintu gick ut för att fråga
efter min pappa. Bilen omringades av bybor som stirrade in genom bilrutorna.
De pratade bengaliska och såg ut som de ville komma in i bilen.
Jag började bli riktigt nervös. Händerna var kallsvettiga
och jag kände mig svimfärdig av all uppståndelse. Fanns
min pappa där någonstans i folkmassan? Hur såg han ut?
Massor av tankar for genom huvudet.
Mr. Alam kom tillbaka till bilen och sa åt mig att följa med
ut. Mitt i all uppståndelse kom jag ihåg att ta med kameran.
Jag fick hälsa på en av mina farbröder och jag sa en mening
till honom på bengaliska som jag hade tränat in.
Sedan berättade Mr. Alam att min pappa var död och då
kände jag för en sekund hur förtvivlan for genom min kropp.
Men nästa sekund berättade han att min mamma var i livet! Det
kompenserade en hel del, för i mina papper stod det att hon var död.
Så jag har aldrig riktigt tillåtit mig att fantisera eller
hoppas att få träffa henne överhuvudtaget.
° ° ° °
Det är svårt att beskriva de känslor som for genom mig
när jag fick se min mamma. Jag hann knappt se henne, förrän
hon kastade sig runt min hals. Hon pussade mig på kinderna och i
pannan och kramade mig hela tiden. Det kändes konstigt för allting
gick så fort.
Vid det här laget stod hela byn och tittade och pratade i munnen
på varandra. Efter en liten stund var det någon som tog fram
en stol tillmamma och mig. Mamma satte sig ned först. Hon visade
mig ivrigt att jag också skulle sätta mig genom att dra ner
mig i hennes knä. I den här tumultartade situationen var det
svårt att hitta frågorna som jag har velat ställa under
hela mitt liv. Ett annat hinder var att tolkningen var mellan engelska
och bengali. Hade det varit svenska och bengali skulle det ha underlättat
en hel del.
Efter ett tag gick vi till ett av min pappas hus som var rödbruna
och fina efter bangladeshiska förhållanden. Där i ett
rum fick jag några minuter tid att känna efter och då
dök det upp glädje, sorg och lycka över att jag fått
träffa min mamma. Hela situationen var ofattbar, det att jag verkligen
hade gjort resan och funnit mitt ursprung.
Jag fick träffa en del släktingar och en av dem var en halvsyster
till mig som mamma hade fått efter att ha gift om sig efter pappas
död. Det kändes roligt, men sen kom en känsla av övergivenhet
över mig. Jag skulle lika gärna ha kunnat varit kvar och hur
hade det varit då? Undrar varför jag blev bortadopterad? Kommer
jag någonsin att få svar på det? Försvann halva
sanningen när min pappa gick bort?
Hela skolan hade stängt för min skull. Man ville se vem jag
var och hur jag såg ut. Mr. Alam berättade att detta var nog
årets största händelse. Vi åkte bil till skolgården
bara några meter bort eftersom vi skulle ha blivit nedtrampade om
vi gått till fots. På skolgården stod 400-500 elever
och lärare och det blev lite för mycket för mig.
° ° ° °
Mamma frågade om jag ville stanna kvar över natten, men jag
och Pernilla hade planerat att resa vidare. Jag skulle nog inte ha orkat
med några fler intryck. Jag gav mamma lite pengar, det var den enda
gåvan jag hade. Jag hade aldrig vågat hoppats på att
träffa någon av mina biologiska föräldrar fast det
var naturligtvis min högsta önskan.
Vi åkte tillbaka till staden och det var skönt att ha Pernillas
axel att luta mig och gråta mot. Det kändes abrupt tomt och
konstigt inom mig.
Nu känns det främmande att jag har gjort resan överhuvudtaget.
Det enda som påminner mig är mina fotografier från resan.
Här i Sverige lever alla svenskar på som vanligt, som om ingenting
har hänt. På arbetsplatsen bråkas och diskuteras det
om saker som är små och betydelselösa i mina ögon.
För mig är det helt oväsentligt om Eva eller Birgitta glömt
lägga tillbaka broschyren på samma ställe. I det stora
hela spelar inte det någon större roll. Jag har sett en annan
del av världen, jag har sett fattigdom och en främmande kultur
och framförallt har jag hittat min biologiska familj.
Jag skickade ett brev till familjen för flera månader och har
fått svar från min mamma och min halvsyster. Jag är mycket
glad över responsen.
° ° ° °
En del av upplevelserna under resan har fyllt något av tomrummet
i min identitet. Men fler frågor dök upp under och efter resan.
Jag börjar förstå att den bästa vägen till en
hel identitet är att hitta sig själv. Kanske inte bara genom
andra, genom nya platser och olika händelser. Det måste på
något sätt komma innifrån.
Men den vägen är lång. Det är den för alla men
vi adopterade har fler saker att bearbeta innan vi hittar oss själva.
Det är en lång väg innan jag helt och fullt förstår
och accepterar både att jag har blivit bortadopterad och att jag
har blivit adopterad till Sverige.
Det som kretsar i mina tankar nu är när jag skall kunna återvända
till Bangladesh. Jag känner mig inte färdig med det jag hann
uppleva under resan. Det bästa vore om jag lär mig språket
och om någon som jag känner väl kan följa mig tillbaka
till byn. Jag skulle vilja vara med min mamma och syster i Bangladesh
i lite mer lugn och ro. Att bara vara. En kompis till mig, som också
är adopterad från Bangladesh, och hennes kille skall åka
till Bangladesh och jobba i vinter. Jag funderar om jag skall passa på
att åka samtidigt som dem. Jag skulle kunna åka tillbaka och
sen arbeta där med Läkare utan gränser, eftersom jag själv
arbetar som sjuksköterska.
Sofia Nordgren
text och foto