Samuel Strandberg

Kvardröjande analfabetism
Indiens största misslyckande

I samband med indiska val kan man uppmärksamma att indiska politiska partier har symboler som återfinns bredvid partinamnet på valsedlarna. Svenska partier har som bekant också symboler, mest olika blommor. Dessa har dock enbart reklamvärde som varumärken, medan de indiska symbolerna är oumbärliga för de många väljare som inte kan läsa.
Valsedelns symboler är en påminnelse om det för Indien pinsamma förhållandet att man ännu efter mer än 50 års självständighet inte lyckats förmedla elementär undervisning till befolkningen. Att hälften av den vuxna befolkningen ännu är analfabeter framstår som Indiens främsta misslyckande, och är sannolikt en huvudorsak till landets fattigdom och långsamma utveckling.

Prioriterade högre utbildning
När Indien begynte sitt utvecklingsarbete på 1950-talet var endast 14 procent av den vuxna befolkningen läskunnig, men man gav inte stora resurser åt folkundervisningen utan satsade främst på universitet och högskolor. Denna prioritering visar sig nu i visst överskott på akademisk arbetskraft men förblivande hög analfabetism i befolkningens breda lager.
Man har visserligen fattat ett flertal högtidliga beslut om hur folkbildningen skall byggas ut. Alla barn skall beredas undervisning upp till 14 års ålder. Men detta beslut har inte genomförts.
Ännu får hälften av alla barn - och två tredjedelar av flickorna - ingen undervisning alls. I absoluta tal handlar det om 35 miljoner barn mellan 6 och 10 år som får vara utan skolgång. Dessvärre är det dessutom många som inte fullföljer skolgången där sådan finns. Hälften av dem som börjar hoppar av skolan efter fjärde klass.

Fler analfabeter i dag än 1947
Den senaste folkräkningen 1991 angav en läskunnighet på 53 procent, vilket onekligen är ett framsteg i förhållande till utgångsläget. Siffran är dock dubiös då kriteriet för läskunnighet är satt mycket lågt. Kan man skriva ett par ord och sitt namn anses man vara ”literate”. Ett problem i sammanhanget är också den snabba folkökningen; Indien har vid sekelskiftet tre gånger så många invånare som vid självständigheten. I absoluta tal går Indien in i det nya årtusendet med fler analfabeter än vad som fanns 1947.

Den utbyggnad av undervisningen som trots allt ägt rum visar sig inte minst i de skolhus som byggts i nära nog alla de 550 000 byar som finns i landet. Dessvärre är många av dessa hus i eländigt skick på grund av bristande underhåll, taken läcker och undervisningsmaterial saknas nästan helt. Inte undra på att barnen i stor utsträckning uteblir och även lärarna skolkar då de finner sin arbetssituation olidlig. Mera välsituerade föräldrar väljer i denna situation att sätta sina barn i privatskolor, som nu växer upp som svampar ur jorden lite varstans i det stora landet.

Regionala olikheter
Nu är Indien ett jätteland med 26 delstater och dessbättre är ovan beskrivna förhållanden inte för handen överallt. Delstaten Kerala i Sydindien och storstäderna kan exempelvis uppvisa mycket hög läskunnighet, medan sorgebarnen Bihar, Uttar Pradesh, Madhya Pradesh och Rajasthan (med en sammanlagd befolkning på 350 miljoner) hör till de mest efterblivna.
Man kan tycka att landets skolsituation borde varit ett huvudämne inför varje val. Så är dock inte fallet. Indiska val är i första hand en kamp mellan politiker om platser vid maktens köttgrytor. En parlamentsplats medför automatiskt en mängd förmåner för den valde och dessutom möjligheter att berika sig genom korruption.

Politiska viljan saknas
Högsta domstolen gav visserligen ett utslag 1993, som slog fast att det var regeringens skyldighet att ordna med undervisning för alla barn, och regeringen har därefter lagt förslag om ett tillägg till författningen som skulle slå fast att undervisning hör till de grundläggande rättigheterna.
Detta förslag har dock tills vidare fastnat i parlamentets byråkratiska kvarn. Man är ännu obenägen att ge prioritet åt grundskolesektorn som nu får nöja sig med 2 procent av BNP medan exempelvis en i höstas genomförd löneökning för statstjänstemännen kostar 3 procent av BNP. Försvaret och kärnvapenprogrammet har också hög prioritet. Indien saknar inte ekonomiska resurser, men däremot saknas politisk vilja och ett politiskt tryck bland allmänheten för ett genomförande av de högstämda deklarationerna om undervisningsväsendet. Det nya årtusendet inled med oro.

Samuel Strandberg, text och foto