Nepaleser-de som kan läsa-föredrar tidningar. Bara i Kathmandu finns 429 tidningar registrerade.FOTO: KATARINA SANDSTRÖM
Vad läses i ett land där inte ens varannan person överhuvudtaget kan läsa? Och där majoriteten aldrig har sett en bok?
Jo, tidningar och åter tidningar.
Och de som inte läser, de lyssnar.
I Nepal, liksom i andra u-länder, är det den muntliga traditionen som varit den rådande. Och än i dag förs det litterära arvet vidare via berättelser, sagor och kanske främst folksånger, för bara runt 40 procent av befolkningen kan läsa. Och många glömmer snart bort vad de lärt sig eftersom det inte finns något att öva på, möjligen kexförpackningar.
Men de som läser, vad läser de då? Jo, i detta lilla land, finns hela 708 tidningar och tidskrifter statligt registerade varav 429 sägs utkomma i och kring huvudstaden Kathmandu. Men det är inte hela sanningen, för många av dessa publikationer existerar enbart till namnet. Att ha en egen tidning ger nämligen status och är en politisk tillgång.
Men de som ges ut är tillräckligt många för att floran av tidningar, med tonvikt på de som ges ut en gång i veckan, ska vara mycket rikhaltig. Många i städerna läser minst två, tre tidningar regelbundet, och det behövs om man ska hänga med. För journalistiken befinner sig på svensk 1960-talsnivå med tydlig politisk vinkling av även nyhetsmaterialet. Så för att kunna lista ut vad som hänt måste man läsa både de regeringstrogna och de oppositionella tidningarna.
Senaste tillskottet i floran är Jaana Astha, en pigg uppstickare som avslöjar allsköns fuffens inom den kommunistiska regeringen. Men det som retar mest är att redaktörerna alla är kommunister och alltså betraktas som förrädare, inte professionella journalister.
En annan tidning värd att nämna är Deurali, och det därför att den skrivs av barfotareportrar, bondehustrur och andra som nätt och jämnt kan stava ihop sina texter. Den ges ut i Tansen av entusiasten Vinaya Kasajoo som praktiserar samma system som för Grameen bank. Om fem personer går samman om en tidning får de den gratis om de också lämnar en artikel i månaden. Gissa om innehållet är annorlunda?!
Bokhandlare Madhab Maharjan driver en mycket välsorterad bokhandel, Mandala Bookpoint i Kathmandu. Men det han säljer och ger ut på eget förlag är främst diverse facklitteratur. Nepal befinner sig i en extrem expansionsfas där fakta och åter fakta efterfrågas på alla möjliga områden. Det är också ett land som älskas av forskare och studenter, allt är nämligen så nätt och lätt att överblicka. Och många lämnar efter sig diverse papers och booklets.
Här hittar man till exempel de senaste forskningsrönen i sociologi, antropologi eller statskunskap, FN-rapporter, böcker om miljö eller religion.
Vad alla närmast otåligt väntar på är en färdigbearbetad version av den omkomne norske statsvetaren Martin Hoftuns efterlämnade texter rörande det första demokratiska valet. Och vem ger ut den boken om inte Maharjan?
Skönlitteratur då?, frågar jag. Nej, inte ett namn dyker upp i hans minne vilket säger en hel del om situationen på den fronten.
Anneli Ahlmér
Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning