Dagen då familjen Khan
betalade tillbaka sina lån

Gång på gång tvingades familjen Khan, som bor i vildmarken i Rajasthan, låna av byns handelsman. Skuld lades på skuld utan att betalas tillbaka. I dag är Karim Khan, här tillsammans med sin mamma och sina yngre bröder,skuldfri. Men på mycket tuffa villkor. FOTO: STYRBJÖRN AHLSTRÖM
K arim Khan och hans två yngre bröder bor några kilometer utanför Purban, en by i västra Rajasthan. De äger tillsammans tjugofem hektar, vilket kan förefalla mycket, men det mesta är torr ofruktbar vildmark inbegripet en del klippiga kullar. Under torkåren kring 1980 var det inte ovanligt att även de som ägde bortåt 40 hektar fick lämna Purban och söka jobb som lantarbetare långt hemifrån. Med kamel framför plogen odlar bröderna de bästa tegarna på de sandiga ägorna. Bevattningsmöjligheter saknas helt. Familjen har gjort vad den kunnat för att hålla kvar matjorden och regnvattnet genom att jämna ut fälten och bygga vallar av sten och grus.
Männen kör hem dricksvatten åt både människor och djur från en damm i grannbyn åtta kilometer bort. Det räcker i tre dagar. Bakom deras boplats vittnar ett djupt torrt brunnshål om ett fåfängt försök att hitta grundvatten. Detta dyrbara misslyckande gjordes på slutet av 1980-talet.
Under den svåra torkan i början av 1970-talet gjorde familjen sig av med sina 40 nötkreatur. Sedan dess har man bara fåren kvar, ungefär 150 stycken.
Det lilla vardagsdrama som här skall berättas utspelade sig år 1975. Det hade varit ett lyckosamt år med god skörd, eftersom det hade regnat med jämna mellanrum under hela monsunsäsongen. I detta regnfattiga hörn av Sydasien är folk vana vid torka, missväxt och umbäranden, men några år varje decennium brukar monsunen ge en skörd så god att även fattiga småbönder utan konstbevattning kan fylla på sina spannmålsförråd.

Lånade till utsäde

Missväxten under de tre föregående åren hade gjort att familjen fått mycket ont om pengar. Gång på gång hade de tvingats låna från byns energiske handelsman. De lånade till utsäde och mycket annat. De hade köpt spannmål, salt, kryddor, råsocker, tobak, medicin och kläder på krita från handelsman Tara Chand och det till priser som låg mellan 30 och 90 procent över priserna i staden Jodhpur. De kunde visserligen ta bussen till Jodhpur, men det tjänade inte mycket till, så lite pengar som de hade att handla med.
Det är långt mellan byarna i den här trakten. Det öppna landskapets karga vidder ger en känsla av rymd. I väster smälter den låglänta trädlösa saltslätten ihop till en skimrande strimma i horisonten. Runt byn Purban ligger branta bergiga kullar, och mot dessa söker sig terrängen uppåt i böljande formationer. I hett och torrt väder ligger byn ofta insvept i soldis frambragt av ökenvindarnas stoftvirvlar.
I Purban bor femhundra familjer; av dem är tre hundra muslimska, men även de lever till stor del kvar i sina förfäders hinduiska traditioner. Fortfarande sker giftermålen enbart mellan den gamla krigarkastens släktgrupper (gotra), trots att förfäderna blev muslimer redan på 1600-talet i samband med moghulkejsaren Aurang-zebs fälttåg i detta kärva hinduiska maharaja-rike
Hälften av Purbans familjer bor sedan gammalt utspridda på slätten flera kilometer från bykärnan. Varje familj har sin klunga av runda lerhyddor innanför ett skyddande staket av torkat taggigt ris. Här lever man en undanskymd tillvaro som fattiga småbrukare. Förr var de flesta av dessa familjer byfurstens arrendatorer, som gärna levde på ett betryggande avstånd från de krävande befallningsmännen inne i byn. Avskildheten hade också nackdelar. Ibland besvärades familjerna av rövarband, som ville åt deras mat, vatten och kvinnor. Några dyrbarheter fanns knappast att ta från dessa barskrapade hemman. Arrendatorerna blev självägande bönder då det feodala jordägandet avskaffades i Rajasthan 1952

Avskyr att döda djur

Det är många i byn Purban som är beroende av Tara Chands långivning. Penning- utlånare på annat håll kan vara svåra att övertala, ty få vill besvära sig med att driva in lån från fattiga bönder i avlägsna ökenbyar.
Tara Chands rörelse har gått i arv inom släkten under många generationer. Liksom andra köpmän i den här delen av Indien bekänner han sig till jainismen, en uråldrig indisk religion som var väl etablerad i Indien redan under Buddhas livstid.
Ett utmärkande drag i dessa fromma köpmannasläkters religionsutövning är deras avsky för allt dödande av djur, även det minsta småkryp. De kallas för marwari-köpmän, eftersom de härstammar från maharajan av Jodhpurs furstendöme Marwar. Sedan gammalt bedriver många av dem affärsverksamhet också i andra delar av Indien.

På kamel till skuldsatta kunder

Tara Chand brukar besöka sina klienter när tröskningen av monsunsäsongens grödor är i full gång. Han färdas tillsammans med sina följeslagare på tre enpuckliga kameler. På den första kamelen sitter han själv med sina räkenskapsböcker. På den andra har han sin mat, sitt kokta vatten och sina kokkärl. Kläder och sovutrustning surras fast på den tredje kamelen. För sin uppassning har Tara Chand med sig bönder som inte kan betala tillbaka sina lån.
Under sin kamelfärd till den skuldsatta kundkretsen år 1975 närmade sig Tara Chand slutligen de avsides belägna lerhyddor där Karim Khan och hans familj bodde. När han fick syn på klungan som flitigt arbetade vid tröskningsplatsen, ropade han från långt håll: "Ni hederliga människor, jag svär vid era huvuden, den här säsongen har varenda en av våra låntagare visat sin vördnad för dessa böcker genom att uppfylla sina förpliktelser. Låt mig nu få se, hur trogna ni kommer att vara. Våra band har knutit oss samman under generationer och vi skall ha dem kvar också i framtiden. Jag är er, och ni är min. Vi kan inte leva utan att ge och ta. Förresten, ni kanske känner till hur mycket det har kostat mig att få min dotter bortgift."
Ungefär hundra tusen rupier var den allmänna uppfattningen bland folk i trakten. Bröllopet hade firats med stor pompa ett år tidigare. Det var en fest som man mindes länge i minst tjugo byar. Många hade inbjudits för att bevittna vigselakten, och de prisade alla den goda maten.
Tara Chand berättade för Karim Khans familjeskara, att han nu hade ont om pengar och behövde deras hjälp. Han försäkrade samtidigt, att han skulle hjälpa dem i framtiden på samma sätt som hittills.
Man slog sig ner på en öppen plats mellan halmstackar och spannmålshögar. Tara Chand bredde ut sina böcker och satte igång med sitt räknearbete.

Avspänt resonemang

I samtalen med Tara Chand om familjens skulder deltog förutom Karim Khan även hans mamma och hans två yngre bröder. En så här viktig fråga ville de klara av tillsammans, även om det var Karim som brukade sköta affärerna i egenskap av familjens överhuvud. Han hade hand om den gemensamma kassan.
Mestadels resonerade de avspänt och lågmält om familjens problem. Samtalen kunde bli långa och ingående, eftersom var och en tänkte efter sitt huvud. Det var inte ovanligt, att de fick fyra olika förslag att ta ställning till. Men de var bra på att komma överens, eftersom de tyckte om varandra och gjorde sitt bästa för att hålla ihop.
Karim hade försakat åtskilligt för sina bröders skull, sedan deras pappa dog för trettio år sedan. Så länge bröderna var små hade Karim avstått från att bilda egen familj. De fick följa med Karim, då denne under torkåren blev tvungen att ta varjehanda dåligt betalda grovjobb i andra delar av Rajasthan.
1975 - året för de här händelserna - var alla bröderna gifta och hade barn. De hade ett stort hushåll. Egentligen ville Karims bröders familjer bo för sig själva, men ännu hade det inte blivit av.Nur Khan, som var yngst, vallade familjens fårflock. Mellanbrodern Abid Khan arbetade mest utanför hemmet. Allt de tjänade gick till den gemensamma kassan.

50 procents ränta

Köpman Tara Chand vände sig till Karim och sa, att de hade fått låna på ovanligt fördelaktiga villkor för gammal vänskaps skull. Årsräntor på femtio, sextio procent var vanliga, men Karims familj behövde bara betala trettiosex procent. Penning- utlånarna i trakten brukade ta mellan tre och fem rupier per månad per hundra lånade rupier. Lånen skrevs om två gånger per år; vid Diwali-festen på hösten och vid Akha Tidj under den heta årstiden.
Karim var redo att betala köpmannen vad denne begärde genom att ta från skörden. Men han förstod inte någonting av bokföringen. Karim var helt och hållet analfabet, liksom de flesta andra av Tara Chands kunder. Brodern Abid Khan hade dock lärt sig läsa och räkna en del på egen hand, och han tyckte att räntan var för hög. Nur Khan, den yngste av bröderna, fruktade att de skulle bli av med den skörd som de äntligen fått efter år av torka och missväxt. Han tyckte inte att de skulle betala någonting alls, eftersom de redan hade gett tillräckligt med ockerräntor under de senaste tjugofem åren.
Diskussionen bröderna emellan började bli högljudd. Köpman Tara Chand lämnade hastigt sina böcker, slog sig vigt ner framför storebror Karim Khan, och äskade tystnad med sina framsträckta händer. Han bad Karim att de inte skulle tala så högt, eftersom det var onödigt att dra till sig andras uppmärksamhet. Det här var en fråga som bara gällde dem och honom.

Förbittrad diskussion

Han skulle foga sig i deras beslut, vad de än kom fram till. Han skulle med glädje ta emot en enda näve grus, om det var allt de ville ge. Han ville visa dem, att han var en värdig son till sin döde far. "Jag är inte intresserad av pengar, men var finns vänner och bröder, som jag kan lita på?"
Yngste brodern Nur Khan avbröt köpmannen. "Här gäller det inte bröder och vänskap. Det är en kamp mellan era kontoböcker och vår spannmål. Böckerna ville äta upp vår spannmål."
Det gjorde Karim förbittrad. Han uppmanade sina bröder att vårda sitt språk, och att inte bära sig åt som hundar. "Vad har han gjort oss för ont? Han kom ju till vår räddning, när ingen annan ville hjälpa oss. Varifrån skulle vi fått vårt utsäde, om vi inte haft honom?"
Nur Khan hade fått nog. Under trotsig tystnad försvann han ut i den omgivande vildmarken. När Nur Khan hade gått, försökte brödernas mamma få mellanbrodern Abid Khan att bli lite mjukare. Han skulle inte vara så självisk och beräknande, tyckte hon. Han kunde väl låta dem göra Tara Chand till viljes. Åtminstone för den här gången.
Tara Chand vände sig mot Karim och dennes mor, och sträckte fram sina vädjande händer. "Ni behöver inte gräla för min skull. Jag känner mitt öde, och Gud kommer att hjälpa mig. Måtte Allah ge er visdom."
Köpmannen lämnade dem, men kom tillbaka efter några dagar. Då hade Karim stärkt sin position genom att kalla på släktingar som tog hans parti.
Till slut var alla överens. Familjen skulle betala allt vad den var skyldig. Den sammanlagda skulden hos Tara Chand uppgick till 4400 rupier, varav 1600 rupier var upplupen ränta. För dem var det ett stort belopp.
Skörden av pärlhirs (Pennisetum typhoides) det året var fem ton. Tara Chand fick hälften. Återstoden motsvarade sju kilo mjöl om dagen under ett år. Familjen Khans stora hushåll levde i stort sett på grovt men mättande pärlhirsbröd. Det skulle nog inte dröja länge förrän förrådet var slut, och de återigen behövde låna till sitt bröd.
Tara Chand gav 75 rupier per deciton för pärlhirsen, 25 procent lägre än priset på spannmålsmarknaden i Jodhpur. Om de inte varit tvungna att sälja till Tara Chand, skulle de ha kunnat transportera pärlhirsen till Jodhpur för några rupier per deciton, så de gjorde en rejäl förlust.

När köpmännen Tara Chand kommer till familjen Khan har han sin bokföring med sig. Ute på gården börjar en lång diskussion om hur lånen ska kunna betalas av. FOTO: STYRBJÖRN ALSTRÖM

Avdrag för syndig verksamhet

Till ännu mer förlustbringande priser gav de köpmannen sex hundra kilo moth-bönor (Vigna aconitifolia), ett ton av foderbönan guar (Cyamopsis tetragonoloba), och fyra hundra kilo av oljeväxten til (Sesamum indica).
Enligt Tara Chands beräkningar hade de då givit honom varor till ett värde av 4000 rupier.
Sedan var det dags för Tara Chand att göra sina avdrag.
I den här trakten har köpmännen för sed att göra fyra olika avdrag från den överenskomna köpesumman, när de köper jordbruksprodukter direkt från bönderna. De är labh bandgi, karda, dharmada och adhat.Labh bandgi motiverar köpmännen med att de behöver kompensera sitt risktagande.Karda drar man av för att produkten vanligen innehåller en del orenheter, såsom agnar, ogräsfrön och jordpartiklar. Dhar- mada är ett religiöst avdrag, genom vilket bönderna gör bot för sin syndiga yrkesverksamhet.
Växtodling innebär att man skadar och dödar andra levande varelser, såsom maskar och insekter, om än aldrig så oavsiktligt. Vid inköp av spannmålsgrödor gör därför köpmännen ett avdrag på två procent som dharmada. Att odla frukt och grönsaker anses innebära ett större mått av dödande, så för dessa produkter drar man av fem procent.Adhat, slutligen, är en fast avgift på två procent. Varför man drar av adhat har köpmännen inte så lätt att redogöra för, men de behöver väl kompensera sig för oförutsedda utgifter och allt besvär.
Genom avdragen sjunker det verkliga priset till bonden betydligt, ofta med tio till femton procent.
Tara Chand nöjde sig dock med att dra av 200 rupier från den överenskomna köpesumman på 4000 rupier. Därefter återstod 3800 rupier och det räckte inte för skulden på 4400 rupier. Eftersom det var svårt för Karim Khans familj att avstå mer av årets skörd, föreslog Karim att de skulle betala tillbaka de resterande 600 rupierna genom att sälja en del av sina getter. Getterna ifråga var mellan sex och tio månader gamla och i mycket god kondition efter den utmärkta monsunsäsongen. Nur Khan hade fött upp dem. Han sa, att de alla var dräktiga, och skulle ge killingar efter några månader. Enligt honom var varje get värd mellan 100 och 150 rupier.
Köpman Tara Chand utbrast, att getterna omöjligt kunde vara värda mer än hälften. "Det gör mig ont, att ni inte tar den här återbetalningen på allvar."
Han fick tio getter för sextio rupier styck.

Vänner på nytt

Nu var skulden betald fullt ut, och Tara Chand sken av välvilja. Inför den stora åskådarskaran bestående av grannar och släktingar till Karim Khan berättade han, att den här familjen verkligen var mycket präktig, men de saknade bildning och levde ute i vildmarken, så de visste inte hur det går till i ett civiliserat samhälle. De hade inte lärt sig konsten att umgås med sina ekonomiska välgörare.
Egentligen skulle de ha kommit hem till honom för att betala igen lånet, men han hade inget emot att själv ta kontakt, även om det innebar en mängd extra arbete. (Tara Chand hade blivit tvungen att göra fem eller sex besök under loppet av tre veckor för att nå fram till den här uppgörelsen.)
Det är sed bland köpmännen i västra Rajasthan att ge sina klienter gåvor som avslutning på en lyckad affärstransaktion. Tara Chand gav Karim Khan ett höftkläde (dhoti) och en turban. Värdet av dessa presenter var visserligen ringa jämfört med alla de prisförluster som bröderna just hade gjort vid återbetalningen av lånet, men den generösa gesten uppskattades ändå av de närvarande.
Tara Chand höll ett litet tal, i vilket han lovade Karim att han skulle få köpa utsäde på kredit även nästa odlingssäsong. Han ville alltid hjälpa den här familjen, eftersom den bestod av hårt arbetande människor, som verkligen ansträngde sig att öka avkastningen från sitt jordbruk.

Fotnot: En del personer och platser har givits fiktiva namn.

Styrbjörn Alström

Styrbjörn Alström har forskat i många år kring indiskt lantbruk, speciellt i Rajasthan.

Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning