Kastsystemet stabiliserar Indien
När man läser de lärdes litteratur verkar ibland slutet för den indiska federativa unionen vara nära.Atul Kohli hänvisar till exempel i Democracy and Discontent. India´s growing crisis of governability (Cambridge University Press, 1990) till att den separatistiska uppluckringen inifrån redan börjat. Den tilltagande kommunalismen, en mängd etniska uppror - exempelvis i Kashmir, Assam och Punjab - samt naturligtvis hinduhögerns tillväxt sedan 1980-talet visar att den indiska statens sekulära era är över.
Före detta premiärministern V P Singhs informationsrådgivare Prem Shankar Jha menar i In the Eye of the Cyclone (Viking Books/Penguin, N.D., 1993) att detta till stor del beror på kongresspartiets odemokratiska förhållningssätt till oppositionen i många delstater.
Separatism tagit över
Men hur kunde oppositionspartier få sådan makt? Det skulle vara enkelt att förklara regionala partiers stora popularitet och styrka med den nationsbyggande Nehru/Gandhi-dynastins fall efter morden påIndira och Rajiv Gandhi eller med reformerna av ekonomin och nedmonteringen av importlicenssystemet.
Sedan det kalla krigets slut verkar separatism grundad på etnisk tillhörighet ha tagit över nationalstats- eller stormakts-/blockmönstret i internationella konflikter.
Samuel P. Huntington orsakade 1991 en hel del uppståndelse med The Clash of Civilizations både på grund av sin tidigare aktade ställning som statsvetare och en skrämmande översättning av artikeln i tyska veckotidningen Der Spiegel som fick läget att verka mer allvarligt än det var och är.
Huntington menade att konflikter efter det kalla kriget kommit och kommer att utspela sig längs kulturella linjer. Därigenom skulle bland annat religion som enande faktor tillta i styrka. Det var ett nytt perspektiv, vilket en del ansåg vara om inte en ursäkt så i varje fall en stilla resignation inför en ny sorts rasåtskillnadsteori. Speciellt i Tyskland försämrades Huntingtons rykte drastiskt.
Inte bara statsmakten
Faktum är - och var - att han hade rätt. Se på Indien i dag. De konflikter som brutit ut på senare tid är alla separatistiska och de olika grupperna framhäver sin egen etniska grupps egenart och kultur. De blodigaste har varit de mellan hinduer och icke-hinduer, i Punjab på 1980-talet och mer nyligen i sammanstötningarna mellan hinduer och muslimer efter moskéförstörelsen i Ayodhya. Men till skillnad från vad Atul Kohli menade har den indiska nationen hållits samman.
Visst är Indiens statsapparat en stark maktfaktor och stabilisator. Centralregeringen har makt att inställa delstatsval och införa "President´s Rule" vilket syntes i Punjab. Och visst kan man sätta in paramilitära styrkor som är ansvariga inför New Delhi och inte som polisen inför delstatsregeringarna. Både paramilitära styrkor, bland annat med det missvisande namnet Border Security Forces (BSF), och militär har satts in för att kväsa separatiströrelsen i Kashmir.
Men fler fenomen än statsmakten håller sådana uppror i schack. Pyramidala nätverk av korruption och nepotism, klientstrukturer och en stor informell sektor samt framför allt kasttänkandet håller Indiens befolkning i kontroll, hierarki och beroende av andra delar av samhället. Även om arvet från kolonialtiden, den stora, starka och statliga byråkratkåren håller på att förlora både fotfäste och mark till nyrika grupper av medelklassen, så utgör de senare inget direkt hot mot stabiliteten i landet.
Tamiler eller dravider borde ha kunnat mobilisera för länge sedan. De har mycket gemensamt som många av de övriga separatiströrelserna saknar: Ett annorlunda språk, mörkare hudfärg, de tillhör till större del än nordindier de lägre kasten eller jatis, lång kultur och historia som självständig nation, och så vidare.
Dessutom är de södra delarna av landet rikare än, och måste därmed försörja, de norra. De borde med andra ord tjäna på självständighet. De, om några. Trots det har de inte mer än nyligen påbörjat sin kamp för självständighet.
Folket är nämligen hinduer och därmed själva till stor del inne i det sedan länge officiellt förbjudna kastsystemet och dess hierarkisering, segmentering och kontroll av det indiska samhället.
Kastsystemets förtjänst
Ju mer en grupp har gemensamt med det övriga Indien, desto svårare är det att dra sig ur. Till stor del beror det på kastsystemet som än i dag ligger till grund för gängse hierarkier, kontroll och underordnande. Den kontroversiella slutsatsen blir att kastsystemet och dess följder även har en stabiliserande funktion.
Vad som skulle kunna äventyra unionens stabilitet är nya värderingar som långsamt underminerar kasttänkandet. Med ökad påverkan utifrån, bland annat genom ett utökat medieutbud och andra värderingar än de traditionellt indiska, kommer etniska konflikter i Indien att tillta. Speciellt de som utövas mellan hinduer och icke-hinduer.
Hansi Elsbacher
Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning