Krigsherren som avgör kriget

Talibanernas oförmåga gör Dostam till nyckelfigur

Freden har ingen chans i Afghanistan. Landet utan lagar. Nedräkningen för Kabul. Hunger, köld och bombningar. Det ändlösa kriget.
Några rubriker ur internationell press denna vinter säger egentligen det mesta om läget i Afghanistans belägrade huvudstad vintern 1996.
Hopplösheten breder ut sig, tillvaron för de 700.000 civila som inte haft råd eller kunnat fly är värre än någonsin under det mer än 16 år långa kriget.
Ingendera sidan förefaller stark nog för att vinna en avgörande seger och de civila, två tredjedelar av dem kvinnor och barn, utsätts för en omänsklig tortyr som omvärlden är totalt okänslig för.
Vintern är hård och snörik och hindrar en större militär offensiv. Men missilerna fortsätter att braka in över de civila områdena, bombplan fäller sin dödande last från hög höjd när folk minst anar det.
Det är ett fegt krig mellan krigare som alla påstås slåss för den enda sanna religion som de kränkt dag ut och dag in i åratal.

Regional maktkamp

Talibanernas blixtrande framryckning i väster och erövrandet av 14 av landets provinser komplicerar situationen ytterligare och stridslinjerna blir alltmer etniska. Afghanistan har relegerats från en supermaktskonflikt till en regional maktkamp men skillnaden är inte särskilt stor när kombattanterna blivit allt fler och potten växt.
Talibanerna sågs länge trots sin fundamentalism som ett fredshopp och många var beredda att stödja dem bara kriget tog slut. Men ett år senare framstår de som ett oöverstigligt hinder för en fredlig lösning.
I Teheran ser man dem som en anti-iransk kraft och i Centralasien fruktar man ökade problem med sina egna minoriteter om islamistiska pashtuner återtar makten i Kabul. Även i Kreml skruvar man på sig och i New Delhi ser man möjligheter att ge Pakistan en ny läxa.

Utrustade av Pakistan

Det är ganska uppenbart att ISI, Islamabads militära underrättelsetjänst, organiserat, utrustat och beväpnat den s k studentrörelse som påstås ha växt fram vid koranskolorna i gränsområdet.Benazir Bhutto har förgäves försökt övertala mullorna i Iran att deras intressen inte är hotade och hon har också besökt Uzbekistan och Turkmenistan för att vinna stöd och få dem att övertala uzbek-milisens ledare Rashid Dostam att göra gemensam sak med talibanerna för att få bort president Burhanuddin Rabbanis tajiker från Kabul.
Saudiarabien, som misstänks vara talibanernas huvudfinansiär, och USA ställer sig båda än så länge diskret bakom Pakistan eftersom båda vill begränsa Irans eventuella expansion i regionen. Samtidigt är Washington, Riyadh, Kairo och flera andra regimer oroade över att Afghanistan i än högre grad skall bli en härd och träningsläger för islamska terrorister.

Dostam nyckelfigur

Maktspelet innebär att Rabbani och hans fältherre Ahmad Shah Massoud inte längre är isolerade och övergivna, och starka rykten hävdar att de nu får viss militärhjälp från Iran, grannarna i norr och kanske till och med från Ryssland och Indien.
Talibanernas oförmåga att slå hål på Kabuls försvar gör generalen Dostam till en nyckelfigur. President Clintons Sydasien-ansvarige,Robin Raphel, har varit i Mazar-i-Sharif för att övertala honom att ge sitt stöd åt kung Zahir Shahs återkomst och sändebuden från andra håll har avlöst varandra. Om inte hans 30.000 man starka milis anfaller Kabul från norr så kommer inte talibanerna någonstans.
Dostams och även Gulbuddin Hekmatyars ovilja att ingå allians med "studenterna" beror sannolikt på att de vet att de kompromisslösa talibanerna i slutändan kommer att försöka ta hela kakan. Båda har mer att vinna på att talibanerna och Massoud försvagar varandra.

Myten skingrad

Myten kring talibanerna är borta. De har ännu inte vunnit en trovärdig seger på slagfältet utan erövrat land genom att få motståndarna att gå med dem. Det är heller ingen enhetlig styrka som drivs enbart av trons iver. Sprickorna är redan synliga också i den 41 man starka rådgivande kommittén. En fraktion strävar efter en sann islamsk stat, en annan vill ha kungen tillbaka och en tredje följer Pakistans diktat.
Eftersom pengar, vapen, makt och ego-problemen bland ledarna alltid utlöst snabba skiftningar i alla afganska krigsallianser så kan en enda liten förändring så stora verkningar.Sighbatullah Mujaddidis avhopp nyligen kan mycket väl få Dostam att opportunt och för ett pris byta sida och ännu en gång stödja Rabbani.
Sedan intagandet av Kabul i april 1992 har de icke-pashtunska fraktionerna stärkts och närmare tre sekler av pashtunskt maktmonopol har upphört. Det är knappast troligt att uzbeker, hazaras och tajiker underkastar sig talibanerna som de uppfattar som Pakistans handgångna.

Ordkriget trappas upp

Relationerna mellan Islamabad och Kabul har inte varit sämre sedan den ryska invasionen och ordkriget trappas ständigt upp. Rabbanis radio gör Pakistan ansvarigt för "förstörelsen av Afghanistan" och underblåser nu öppet de nationalistiska känslorna bland både balucher och pashtuner som lever på andra sidan gränsen.
Pakistan har å sin sida i det närmaste inlagt veto mot FN-medlaren Mestiris fredsförslag och tycks berett att hälla än mer olja på elden.

Bo Gunnarsson

Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning