Green Road diagonalar mellan Mirpur Road och Farmgate. Kantas av det mesta man kan tänkas behöva. Ett vimmel av affärer och småverkstäder. Så tätt är det, att man inte ger sig ditin, om man inget angeläget ärende har. Gillar man trafikstockningar, har man nämligen hamnat rätt.
For dit för att köpa en ny gasspis. Ovanligt bra flyt i trafikgröten för att vara Green Road, hinner jag tänka. Blir sittande en stund på verkstaden, där man bockar plåt och svetsar ihop spisar. Ägaren berättar om de senaste ryktena beträffande Dhakas politiska liv. Mest politisk teater bland dom där uppe. Han skakar uppgivet på huvudet. Jag betalar och lastar in spis och gasoltub bak i jeepen.
Men nu har det tätnat. Efter fem minuter av viss rörelse, en decimeter eller så i taget, blir det bara helt tätt. Helt tjockt i alla riktningar. Packat. Alla minimala glipor täckta. Omöjligt för fotgängare att korsa gatan. Om dom inte väljer att kliva över kofångare och motorhuvar eller genom tomma passagerarutrymmen på babytaxis och rikshor.
Här är vi så. Ihoptryckta. Japanska personbilar med smått irriterade sahibs eller memsahibs i baksätet och idogt tutande chaufförer. Jeepar som sällan lämnat huvudstadens asfalt.Babytaxis och deras större syskon tempos. Väldekorerade lastbilar, som brölar så att trumhinnorna bågnar, fullastade med sand, tegel, cement eller armeringsjärn. Minibussar knökfulla med passagerare. Inte dåliga på att låta dom heller.
Några tusen cykelrikshor som ringklockspinglar och fyller varje kvadratcentimeter mellan motorfordonen. Motorcyklar med solglasögonhårdingar, som verkar hitta nya framkomstmöjligheter också genom den mest massiva av trafikmurar. Flakrickshor med kylskåp, drypande hudar på väg till garveri eller närmare ett halvt ton vattenmeloner.
Tellagaris, handdragna tvåhjuliga transportkärror på en axel från gammal jeep eller mindre lastbil.
Så mycket närmare varann än så här, kan man knappast komma. Ljudnivån är hjärtskärande. Avgasnivån en bit ifrån skogens hemmavid. Börjar man hosta finns det ingen ände. En halvtimma eller mer i detta inferno, sätter även den mest stoiske på prov.
Om temperaturen i skuggan är +38°C, så är det lagom hett under solen och i fordonen. Objektivt goda skäl för viss irritation, om man säger. Viss risk för somlig disharmoni i den mellanmänskliga kommunikationsbarheten. Ett liv och ett kiv räcker inte långt som värdeomdöme här inte.
Att inte människor, som har detta som dagligt arbetsfält, blir helgalna lite nu och då? Löper amok eller något i den stilen. Rensar de mentala rören, för detta måste ju bara bygga på rent väldiga frustrationsberg.
Mitt i denna kakafoni, röra, helirriterade gröt av människor och deras fortskaffningsmedel (vadå, fortskaffningsmedel?!) finns en tellagari lastad med armeringsjärn. Hårt nedlastad med bakvikt. Mellan skaklarna fram står en rätt senig och sliten man. Svetten dryper om honom. Hans två söner, muskulösa och starka i sin krafts dagar, står för det huvudsakliga slitet bakpå.
Nu tisslar och tasslar dom sinsemellan. Ler glatt. På en given signal släpper dom taget om bakvikten. Snyggt och elegant far pappan mellan skaklarna där framme upp ur gatans trängselmatta. Mer än tre meter upp. Sprattlar och lever rövare. Förbannar sina söner, gestikulerar så intensivt med benen, att han rakt håller på att sprattla av sig lungin, höftskynket. Sönerna nästan kiknar av skratt, när sakerna under lungin för ett ögonblick skymtar fram.
För ett ögonblick byts faktiskt svetten, irritationen och frustrationen av ett gott skrockande från trafikhopen. Inte elakt och rått, utan just gott småbubblande. Till och med gubben måste småskrocka, när han åter kommit ner. Somligt utrymme finns ändå. Också mitt i trängseln.
Bosse Kramsjö
Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning