Succé trots hård censur
och stoppade visningar

Förbjuden kärlek har blivit kassasuccé i filmen Bombay. Filmens regissör, Mani Ratman, berättar med stort mod om konflikten mellan hinduer och muslimer.Ingen sida skonas eller fråntas ansvaret för de blodiga striderna och filmen har väckt starka reaktioner bland religiösa ytterlighetsgrupper.
En flodbank i södra Indien. En ung man ser en grupp unga muslimska kvinnor närma sig. Så lyfter vinden upp den svarta slöjan kring en av kvinnornas ansikte - och han drabbas lika mycket av hennes skönhet som hon av hans påtagliga beundran.
Boy Meets Girl, pojke möter flicka. Det är det mest nernötta avstampet för en story i både film och litteratur, men i Mani Ratnams Bombay får det omedelbart sina politiska och religiösa komplikationer av att Han är son till byns ledande hindu, medan Hon är dotter till en dogmatisk muslim - av lägre kast.

800 filmer om året

Öster om Turkiet är det inte Hollywoods filmer som dominerar. Det är Bollywoods, den indiska filmindustrins. Den årliga spelfilmsproduktionen brukar ge runt 800 nya alster. Enbart i Bombay är mer än en halv miljon människor verksamma med enbart filmproduktion. En blygsam publiksuccé når 25-40 miljoner biobesökare, enbart i Indien. Filmstjärnor dyrkas som gudar - och blir ibland också politiska maktfaktorer.
Den indiska filmproduktionen är av hävd och publika vanor delad i tvenne helt oförenliga läger.
I det ena verkar konstnärligt ambitiösa filmskapare av starkt personlig - och stundom också politiskt radikal - lyskraft.Satyajit Ray, Mrinal Sen, Shyam Benegal, Ritwik Ghatak hör dit. Eller kanske snarare hit, ity att de nog snarare blivit mer uppmärksammade internationellt än i sitt hemland.

Smetigt sentimental

I det andra masstillverkas verklighetsfrånvända underhållningsfilmer med grovt schematiska typ-människor, med smetig sentimentalitet och med ständiga avbrott för sång- och dansnummer i den bara alltför självklara intrigen. Det är den sortens Bollywood-filmer som ses av miljarder i Asien.
I åttio insmickrande minuter rättar Ratnams Bombay in sig i den här huvudfåran för indiskt filmskapande. Fast med en fantasi och intensitet som ligger långt över det genomsnittliga. Den här indiska Romeo & Julia-berättelsen har nämligen musicalnummer som vibrerar lika mycket av färg och sensualism som av rytmer och koreografisk vällust. Och den krämiga och feta läckerkanten på hans naturromantiska girlanger kring kärlekshistoriens givna gång får amerikanska motsvarigheter - exempelvis "Höst- legender" - att likna albansk socialrealism från 50-talet.
Men så, mitt i deras äktenskapliga tomtebolyckor i storstaden Bombay, bryter de religiösa motsättningar som tidigare enbart varit bakgrundsmotiv till en förutsägbar Love Story fram och växer till förgrund.
En helvetisk förgrund, med blodrusiga lynchhopar mördande och lemlästande dem som råkar vara av en annan tro. Sargade kroppar kantar deras väg. Blodet färgar gatorna röda, medan röken från brinnande hus gör sikten oklar.

Rå och porig realism

Helt abrupt och oväntat gör Ratnam också en estetisk helomvändning. Handkamera. Rå och porig realism, med ruschiga och magvändande inslag. Han går från pastell till det askgråa och skapar något som känns som ett stycke äkta kamerajournalism från ett pågående inbördeskrig; känslan förstärks av dokumentära inklipp och tidningsbilder från upploppen och massdödandet efter hinduernas förstörelse av en pilgrimsmoské i Ayodhya 1992.
Det är strongt. Det är starkt. Det är modigt. Det är en film som tar tag i en, även på den 48:e filmfestivalen i Locarno.
I Indien har den slagit alla tiders kassarekord, men också blivit utsatt för hård censur och för hot av ytterlighetsrörelser inom båda religionerna. I Hyderabad och i några andra städer stoppades visningarna i flera veckor av stora gatudemonstrationer.
Jag demonstrerar gärna för att den ska bli visad också i Sverige.

Sven E Olsson

Filmrecensent i Arbetet Nyheterna

Fotnot: Bombay visades under filmfestivalen i Göteborg i början av februari.

Tillbaka till sydasiens innehållsförteckning