Dörren på glänt till Indien


Dörren till Indien, gateway of India finns i Bom... förlåt Mumbai. Staden har nyligen bytt namn som ett led i den regionala profileringen gentemot den övriga federationen. Följ med till den stad som är mycket indisk men också mycket oindisk. FOTO:KIM NAYLOR

En resenärs anteckningar från Mumbai, före detta Bombay

Bombay, eller Mumbai som staden numera officiellt heter, möter med myller och larm den moderne ryggsäcksluffaren som stiger av tåget. Trots den tidiga timmen omringas man av taxichaufförer. Här finns inga rikshor - centrala Mumbai är taxibilarnas stad.
Vi gör upp priset, taxichauffören och jag, han ler och välkomnar mig till sin bil. Innan jag sätter mig böjer han sig in genom passagerardörren och rafsar undan filten från sätet. Filten som vittnar om att han sovit i sin droska.

Mumbai, som Bombay från och med nu ska kallas, är en halvö, uppdelad i en nordlig och sydlig del. Den värsta fattigdomen är förvisad från sydspetsen, downtown - där skyskrapor, lyxhotell, bankpalats och stora industrikontor dominerar. På stadens rygg, längre norrut på den smala halvön, mot fastlandet, klamrar sig däremot slumområden för miljoner boende fast.
Först kör taxin genom ruffiga kvarter där gatorna kantas av målad bioreklam på gigantiska skyltar. Sedan rullar den på de breda genomfartslederna, höghusens glasfasader glänser som guld mot den uppåtgående solen, på butikernas metalljalusier står att läsa reklam: För mobiltelefoner, stereoanläggningar, färg-TV, hushållsmixer, mikrovågsugnar.


Taxibilarna fyller centrala Mumbais gator och ger inte mycket plats för rikshor eller långsamma kor. Staden expanderar snabbt och tvingas ge plats för breda genomfartsleder längs vilka höghus med glasade fasader byggs.
FOTO:ZAC O´YEAH

Många namnbyten

Siktar vatten. Bilen glider utmed Marine Drive, en halvcirkelformad paradgata som vetter mot en bukt av Arabiska Havet. Marine Drive är officiellt omdöpt efter en frihetskämpe till Netaji Subhas Chandra Bose Road, men vem kan lägga alla namnbyten på minnet? Nej, Marine Drive är vad taxichauffören fortfarande säger.
På motsatta sidan av bukten reser sig Malabar Hill på en grönklädd udde, de rikas boplats, med välansade parker, osannolikt dyra lägenheter och också Tystnadens Torn - den förbjudna begravningsplatsen där parser (zoroastrianer) läggs till sin sista vila. Till vänster kantas Marine Drive av hotellrader. Nu passerar vi Brabourne Stadium där Bryan Adams har haft konsert.
Innan vi når fram till de riktiga skyskraporna på Nariman Point svänger vi av till vänster, kör genom den stora centralparken som kallas Maidan, där några morgonpigga kricketspelare tränar. Där finns ett klocktorn som för tanken till Big Ben.
Taxibilen svänger i rondellen utanför pampiga Prince of Wales Museum innan den rusar sista biten nerför gatan som leder till Apollo Bunder, kajen med Gateway of India.

Den indiska triumfbågen

Gateway of India byggdes förvånansvärt sent, 1927, som ett av de sista stora imperialistiska monumenten i Indien. Den skulle minna om något som i dag ter sig obetydligt - den engelske kung George V:s besök i Indien på 1910-talet, sexton år tidigare.
Förr fyllde den ytterligare en funktion. Portalen hälsade långväga båtresenärer välkomna till den indiska subkontinenten, på den tiden när passagerarfartygen ankrade ute på redden och sände iland sina barkasser. I dag står hon grånad och dold bakom lyxhotellet Taj Mahal Inter-Continental och får nöja sig med att blicka ut över ruffiga hamnanläggningar och oljeraffinaderier. Fortfarande har turister orsak att komma hit till Gateway of India, Mumbais mest kända landmärke, ty härifrån avgår båtarna ut till Elephanta-ön.

Vandaliserade skulpturer

På Elephanta finns de hinduiska grott- tempel som höggs ut till Shivas ära på 700-talet eKr, på order av maharajorna från Badami. Andra tempelgrottor i stadens omgivning, både med hinduiska och buddhistiska skulpturer, visar att området varit av betydelse långt innan européerna kom. Kusten regerades av diverse hindufurstar för att på 1200-talet hamna i muslimernas händer. Templen övergavs då av brahminprästerna som vakat över deras helighet.
Senare kom portugiserna. När de tog Elephanta år 1534 och hittade grottorna användes de till stall och provskjutningsplats för artilleri. Skulpturerna är vandaliserade.
Då fanns på platsen några fiskarbyar som strötts ut på en kedja bestående av sju öar. Staden Bombay började byggas av engelsmännen, som tog över platsen från portugiserna på 1660-talet, ganska fredligt, i någon slags affärs- och äktenskapsuppgörelse. Först en handelsstation, en fästning på en av de sanka öarna och så småningom bands öarna samman genom mänskliga ansträngningar. Man arbetar fortfarande idag med "land reclamation" i Mumbai, det vill säga dränerar och täpper igen sumpmark för att kunna bygga ut staden som sväller och sväller.

Gudinnan utan mun

Namnet Mumbai, vilket är både historiskt korrekt och numera även officiellt vedertaget (på stadens majoritetsspråk marathi har staden för övrigt alltid kallats Mumbai), kommer av platsens skyddsgudinna Mumba Devi. Hon är jordmodern, en gudinna vars tydligaste karakteristika är avsaknaden av mun och ett tempel till hennes ära står i dag i stadsdelen Kalbadevi. Engelsmännen missuppfattade namnet och trodde att det härrörde från portugisiskan, att benämningen på platsen betydde "bra hamn" rätt och slätt, Buan Bahia, och så skrevs namnet Bombay in i våra kartböcker.


Coca-Cola är glada att vara tillbaka. Efter en lång tids bannlysning får den multinationella drycken åter säljas i Indien. 1993 började märket säljas igen och i och med det har de inhemska läskedryckerna fått en svår konkurrent.
FOTO: ZAC O´YEAH

Öppet för investeringar

På morgonen en vanlig dag är det tyst och lugnt vid foten av Gateway of India.
Det doftar friskt från havet. Tång, ocean. Tiggare sover i högar utefter gatan och några flitiga råttor blir ivägskrämda av mina sandalsmackande steg. De trivs i skuggorna under triumfbågen. De har inmutat sitt territorium.
Bombay eller Mumbai är på 90-talet mer än någonsin aktuell som inkörsport till Indien, The Gateway to India, men då är det inte den här gamla Triumfbågen man tänker på. För Gateway of India och det brittiska imperiet med den, är reliker som man kan fantisera om eller ha minnen kring.
Nej, Mumbai är Gateway to India. Alla pratar om de fria marknadskrafterna, om Mumbaibörsen och om alla de utländska företag som förväntas fylla indiska bankvalv med kapital. Efter åratal av besvärlig lagstiftning har de ekonomiska reformerna på allvar öppnat Indiens jättelika marknad för utländska investeringar. Radikala åtgärder som t ex hävda importrestriktioner och minskade tullar har blivit en vitamininjektion som lett till att industriproduktionen växer, exporten stiger, BNP klättrar uppåt väggarna och handelsbalansen ser hyfsad ut. Och boomekonomins fokus är för närvarande Mumbai, där börshuset Jijibhoy Tower på Dalal Street omsätter i storleksordningen 280 miljoner kronor dagligen.
En av stadens viktigaste religiösa högtider är den årligen återkommande Ganapati, elefantguden Ganeshs födelsedag på hösten. Ganesh symboliserar drömmen om välstånd och framgång. Företag låter tillverka gudabilder som glänser ikapp under paraden då de bärs till Chowpatty Beach. Gudabilderna slängs i vattnet och man ser dem i en rad guppa iväg mot horisonten.
När det talas om Mumbai hör man i den indiska rösten en sällsam nybyggaranda kombinerad med tillförsikt, framtidstro och stolthet. Mumbai är en grabbnäve västerland som har hamnat i österland.
Här. I Indien.
Man väcks ur sina dagdrömmerier av några amerikanska röster som hörs från hotellentrén. De skär genom tystnaden som en kulspruta.

Tillförsikt och framtidstro präglar ofta livet i Mumbai. Många hoppas och tror att den ekonomiska boomen ska få betydelse för just dem. Kanske den här pojken som säljer leksaskspistoler på gatan. FOTO:ZAC O ´YEAH

Diskret men vänligt stoppad

På förmiddagen ska man hitta något härbärge.
Typiskt för Mumbai är att det är nästan omöjligt att hitta ett billigt hotellrum, medan det däremot kryllar av dyra hotell. Det dyraste och allra finaste anses vara Taj Mahal Inter-Continental. Hotellet har luftkonditionerat innanmäte, pråliga foajéer, de finaste restaurangerna och ett eget shoppingcenter - inklusive ett av Mumbais ledande gallerier för modern konst. Gästerna har ingen orsak att överhuvudtaget lämna hotellet. Själv - klädd i indisk pyjamasdräkt - blir jag diskret och vänligt stoppad, utföst av en kostymerad hotelldetektiv, som inte accepterar att jag nyfiket ser mig omkring i foajén.
Hotell av mindre gentil klass finner man på bakgatorna kring lyxhotellet och Gateway of India. Själva stadsdelen kallas för Colaba. Byggnaderna är förfallna rikemanshus och gatorna är slummiga, fulla av knarklangare, svartabörshajar och tiggare. Här börjar man sitt letande.


Det är svårt att hitta billiga hotell i centrum men några finns fortfarande kvar. Hotel Victoria till exempel. FOTO: ZAC O´YEAH

Kackerlacksmassaker

Ett hotellrum har väggar av någon slags styv kartong - eller kan det vara tunt trä? Priset, cirka 40 kronor per natt, är högt men lakanet är rent. Efter att jag checkat in och kastar en blick mot taket upptäcker jag att det inte finns något - tak, alltså. Väggarna slutar vid drygt två meters höjd. På natten hör jag grannens snarkningar lika väl som om vi bodde i sovsal. På en smal gata finns ett ännu billigare hotell. Dubbelrummet för 20 kronor är visserligen mörkt, fönsterlöst, men det finns åtminstone ett tak. Jag borde dock ha anat oråd när sängkläderna inte byts ut - "laund-ryman hasn't come today", heter det - och portieren, Mr Krishna, ber mig att vänta med duschen. På kvällen finns varken rena sängkläder eller vattentillförsel, jag får sova smutsig med kläderna på på det solkiga sängöverkastet och lyssna på moskiternas vinande.
På morgonen finns fortfarande inget vatten till varken dusch eller toalett och jag upptäcker att typiskt för Mumbai är även permanent vattenbrist. Men på nästa hotell får jag mer än nog av fukt. Rummet är helt i sin ordning: Visserligen också fönsterlöst, men med fräsch dubbelsäng, heltäckningsmatta och egen dusch. Efter duschen upptäcker jag att ventilationen inte fungerar och när jag sätter mig vid skrivmaskinen för att författa en artikel blir det tunna papperet så vått att det trasas sönder vid beröring. Senare, när jag släcker ljuset för att sova, hör jag mystiska krafsande ljud under sängen och när jag tänder nattdukslampan upptäcker jag att fuktiga utrymmen är som växthus för kackerlackor och att de är på väg upp i sängen. Jag vinner kriget, på morgonen är heltäckningsmattan fullstampad med döda kackerlackor men jag har knappt sovit en blund.
Sådana är majoriteten av de billiga hotellen i Mumbai.

En toalett per 800 personer

Det är inte bara ett problem för turisten att hitta någonstans att kasta av sig ryggsäcken och duscha. Även det utländska kapitalets gossar i sina kritstrecksrandiga kostymer, trots portabla datorer och kreditkort, har det svårt.
Ett ungt engelskt banktjänstemannapar som jag mötte på en indisk strand kunde berätta att deras lilla lägenhet kostade över 10000 kronor i månaden. Mumbai har, enligt kalkyler i Far Eastern Economic Review, de högsta kontorshyrorna i Asien och för länge sedan passerades hyrorna i centrala Tokyo, Hong Kong och liknande platser. På Nariman Point betalar man per kvadratmeter 900 kronor i månaden, den bästa kontorsytans marknadsvärde är uppe vid 85000 kronor per kvadratmeter. Enligt en artikelserie i Dagens Nyheter i fjol, betalar företag för en rymlig bostadslägenhet med tre sovrum över tio miljoner kronor.
Bostadssituationen för vanliga människor som kanske inte kan hosta upp tio miljoner är kärv. På Mumbais begränsade yta trängs uppskattningsvis 13,5 miljoner människor. Invandringen av arbetslösa från landsbygden är alltför hög: talesättet säger att det är lätt att få jobb i staden, det är även lätt att hitta en hustru - men det är omöjligt att få tak över huvudet.
Omkring hälften av stadens invånare bor i slummen eller på gatan. Slumborna har i genomsnitt en toalett per 800 personer. Per person har man då chansen att sitta 1 minut och 48 sekunder på dass, per dygn, har jag räknat ut.

Satellitstad byggs upp

Utöver den prekära belägenheten på en halvö finns i Mumbai en del krångliga lagar. Gamla hyresregler skyddar befintliga hyresgäster från hyreshöjningar, fryser bostädernas hyror vid 1940-talets prisnivåer eller till de värden som gällde vid byggåret, så länge ursprunglige kontraktsinnehavaren eller dennes efterlevande bor kvar.
Lagar förhindrar gamla industrier att sälja sin mark, som t ex ett stort antal centralt belägna, ibland tämligen olönsamma, textilfabriker. Andra lagar gör det svårt att avskeda de anställda och stänga olönsamma fabriker. Vilket resulterar i att industrier som går med förlust inte kan göra annat än fortsätta gå med förlust och den tillgängliga mark som återstår är värd mer än sin vikt i guld.
I Mumbai gör man allt för att skapa ny mark. Som redan nämnts arbetar man exempelvis med kostsam dränering av nytt land från havet, så kallad "land reclamation". Man håller även sedan decennier tillbaka på med att bygga upp en satellitstad närmare fastlandet: 6 mil från Mumbai ligger New Bombay, för närvarande med två miljoner invånare, och som förhoppningsvis ska avlasta befolkningstrycket i metropolen.

En tidig morgon i Mumbai trängs man bland miljoner andra människor på väg till och från arbeten och skolor. De två pendeltågslinjerna är knappast tillräckliga för att mäta kraven på en modern stads infrastruktur.
FOTO: KATARINA SANDSTRÖM

Förslummad gatubild

Så lämnar jag bostadsproblemen och börjar se mig om i staden. Mer än 13 miljoner invånare, säger vi. Men nästan ingen plats. Hur klarar sig Mumbai? Vad är det som gör att staden trots allt rör på sig?
Om man kan säga att Mumbai skiljer sig på någon nivå är det på ett psykiskt plan - staden har som vi kan förstå anammat en västerländsk entreprenörsanda som det ordas högljutt om världen över. Mumbai tycks ha segregerat sig själv från övriga Indien.
Men Mumbai är, rent fysiskt, inget undantag från Indien.
Skyskraporna på Nariman Point ser fina ut på vykortsbilder, om man blickar från andra sidan bukten, men går man några gator djupare hittar man samma förslummade gatubild som man kan se i de flesta indiska städer.
Det diskuteras om stadens infrastruktur verkligen kan möta kraven som på lång sikt kommer att ställas på en internationell handelsplats, ty Mumbai har liksom de flesta indiska metropoler problem med elförsörjning, vattentillgång och kommunikationer. Se synen framför er: när fem miljoner människor ska resa kollektivt mellan jobb och hem varje dag på två pendeltågslinjer. Trots att de små trehjuliga autorikshorna och cykelrikshorna förbjudits i centrum är gatorna igenkorkade vid värsta rusningstid och elegant röda dubbeldäckare fastnar i trafiken, tornar upp sig över lika orörliga gula taxitak.
Kommer den här Mumbaiboomen att sluta som ett minne av en kortvarig flirt, efter att de utländska kompanierna sugit ut det godaste ur den indiska ekonomin? Kommer kompanierna då att återigen packa ihop och dra vidare till ett nytt boomland i tredje världen, för att delta i nästa kalas? Och låter de Indien stå för notan efter den fina bjudningen? Eller har företagen kommit för att stanna, för att bli del av Indiens utveckling på 2000-talet?

Konkurrens från andra städer

En del flyr redan. Flykten från Mumbai, om man ännu kan kalla det för flykt, går mot andra kommersiella centra i Indien, t ill exempel Bangalore, Madras och New Delhi (där kontorshyrorna faktiskt är knappt hälften så höga som i Mumbai). Det finns många andra välkomnande etableringsorter både i syd och nord, flera med betydligt bättre fysiska expansionsmöjligheter än Mumbai.
Mumbai är tillsammans med Nagpur huvudstad i delstaten Maharashtra (parlamentet håller omväxlande sina sammanträden i respektive stad).
Maharashtra regeras för närvarande av en koalition bestående av två hindunationalistiska partier: BJP (Indiska folkets parti) och Shiv Sena (Shivas armé, med namn efter krigarkungen Shivaji, vars heroiska kamp mot muslimer och britter på 1600-talet är legendarisk). De har i senaste delstatsvalen kunnat ta makten från Kongresspartiet genom att optimistiskt utlova bostäder till 4 miljoner slumbor och dessutom rida på motsättningarna mellan Indiens hinduer och muslimer. Det är inte alls många år sedan som kravallerna efter rivningen av Babarmoskén i Ayodhya (1992) lamslog Mumbai i flera veckors tid, följt av bombattentat mot flygbolag, hotell och börshuset på våren 1993. Kravallerna härjade visserligen stora delar av Indien, men rökmolnen var tätast över Mumbai.
Den religiösa situationen är en av de viktigaste politiska frågorna idag och konflikten mellan hinduer och muslimer i Mumbai går ut över hela Indien. Kulturarbetarna försöker att behandla frågan, som till exempel i filmen Bombay (recension på sid 8). Den sydindiske filmregissören Mani Ratnam - som tidigare gjort en succéfilm om Kashmir-problemet, Roja (1992) - fick erfara att frågan är känslig när hans hem i Madras utsattes för ett bombattentat.
Många befarar att den nya delstatsregeringens klart pro-hinduiska inställning och tendenserna till etnisk rensning ska hota Indiens försök att i omvärlden marknadsföra Mumbai som landets ansikte utåt.
Redan i fjol kackade den hindunationalistiska koalitionsregeringen i eget bo när den sade upp ett stort avtal med det amerikanska energiföretaget Enron (värde 190 miljarder kronor). Visserligen hänvisade delstatsregeringen till att jättesatsningen var alldeles för riskabel, men för de utländska investerarna har uppsägningen blivit till en allvarlig orsak att fortsättningsvis vara mycket observanta, och försiktiga innan de helhjärtat och huvudstupa kastar sig in i Indien.
Indien är också mycket skeptiskt när det gäller att välkomna nya och fler utländska konsumtionsvaruproducenter. Vad man i huvudsak vill se mer av i Indien är utländsk högteknologi, inte Kentucky Fried Chicken och Coca-Cola, eftersom man redan har tandoori och Thums-Up. Det innebär också att stora delar av västerlandet, som ju i princip är uppbyggt på konsumtion och åter konsumtion, inte kommer att tas emot med vidöppna armar.

Kvällsjogging med Walkman

Vad vet en turist om allt det där?
Man observerar kanske en del udda egenskaper hos Mumbai efter att man har korsat Indien på härsen och tvärsen, och vägen slutligen fört en hit. Man slinker in på en servering som ligger vid Colaba Causeway (officiellt nytt namn: Shahid Bhagat Singh Road) lockad av jukeboxens toner, beställer en stor fatöl och pizza, följer nyfiket med i diskussionerna vid borden runtomkring, där unga indier dricker öl och pratar om fester de varit på. Om man har råd och slips kan man kanske hänga med på ett av diskoteken på de dyrare hotellen: på Go Bananas, 1900's, RG's Cellar eller Indiens enda rockklubb - band spelar varje kväll - Raspberry Rhinoceros.
En annan afton kan man ta pendeltåget ut till Juhu Beach - varning för bad! - där rika indier kvällsjoggar utmed vattenbrynet med walkmanlappar på öronen. Man kanske småpratar med en oljeborrare. När oljeborraren hör att man är frilansjournalist föreslår han att man ska ta en tur till offshore-plattformen i hans helikopter och göra ett reportage.
Det är Indien, och på samma gång är det inte riktigt som i Indien.

Zac O'Yeah

Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning