"Om männen sover gäller
det att knipa ihop och tiga"

Barnafödandet är den indiska kvinnans gissel
men också största lycka

Soma ska gifta sig i morgon. Hon sitter i ett rum omgiven av sina väninnor och stämningen är uppsluppen. Alla pratar i munnen på varandra och fnissar smått hysteriskt åt de djärvare flickornas lätt oanständiga skämt om Somas annalkande äktenskapliga liv.Shipra, en aningen äldre väninna som redan hunnit gifta sig och skaffa barn, tränger sig fram till dörröppningen och slår sig ner på tröskeln för att, som hon säger, "kunna hålla ungen på gården utanför under uppsikt". "Där ser du din framtid!" utbrister en flicka till Soma, och alla viker sig av skratt. "Där ser ni allas er framtid", svarar Shipra med ett trött leende och pekar på den ena flickan efter den andra. "Din framtid, och din och din!"
Shipra har rätt. Det är alla indiska flickors öde att bli mödrar. De indiska kvinnor som förblir ogifta utgör en försumbar minoritet och för de gifta kvinnor som inte kan få barn innebär ofruktsamheten en personlig tragedi. Moderskapet, på gott och ont, ger en indisk kvinna hennes värde, hennes livsmening och, i många fall, hennes existensberättigande.

Längst ner på rangskalan

Som ung nygift bahu, svärdotter, står den indiska kvinnan långt ner på rangskalan i sin nya familj. Hon förväntas "anpassa sig", lyda sin svärmor i allt, arbeta hårt, stiga upp före, men äta efter alla övriga familjemedlemmar. Framför allt förväntas hon producera barn, och i och med att hon gör det höjs hennes status. Hon är inte längre bara en bahu; hon är ocksåmata, moder. Misslyckas hon däremot med att föda sin make en arvinge, eller envisas hon med att sätta enbart döttrar till världen, kan konsekvenserna bli ödesdigra. En ofruktbar indisk kvinna får inte sällan framleva sina dagar som hunsad, ibland misshandlad, hushållsmedlem på nåder, ofta förskjuts hon av sin man som skaffar sig en ny kvinna, hon förpassas tillbaka till föräldrahemmet eller ut på gatan, eller undanröjs i värsta fall med mer drastiska metoder.
Men en indisk kvinna är ingen själlös avelsko som lydigt fortplantar sig till familjens fromma. Det finns inga indiska kvinnor som inte vill ha barn. "Tror du att din fru är lycklig?" tillfrågades en indisk man. "Det är klart att hon är lycklig", fnös han. "Hon är ju mor! Till fyra barn!" Barnen blir många kvinnors tröst och kompensation i kontaktlösa, arrangerade äktenskap och en livboj att bokstavligen klamra sig fast vid bland främmande människor och okända omgivningar i mannens hem. Å andra sidan skulle många kvinnor vilja ha betydligt färre barn, och helst slippa de barnafödandets risker och umbäranden som i Indien ofta förvärras av fattigdom, sociala konventioner och modern korruption.

"Visste inget om sex"

Uma tillhör en relativt välbärgad brahminfamilj ur medelklassen och har fött fyra barn. Detta är hennes berättelse: "Jag blev med barn omedelbart efter bröllopet. Min man lämnade mig på sjukhuset när jag skulle till att föda. Män får naturligtvis inte vara med vid förlossningen. Jag kunde se att han var nervös. Han trodde väl jag skulle dö precis som min mor som dog i barnsäng. På sjukhuset fanns det många kvinnor som skulle föda. De hade ont och låg och skrek men inga sköterskor brydde sig om dem. De var fattiga och hade inte råd att betala för att få uppmärksamhet. Min man kunde betala.
Innan jag gifte mig visste jag ingenting om sex eller barnafödande. Jag hade hört att det skulle göra ont att föda barn, men att det skulle göra så ont hade jag inte kunnat föreställa mig. När smärtorna var som värst ville jag bara dö. Det är bland annat därför vi blir ledsna när en dotter föds. Vi vet ju vilka smärtor hon kommer att få utstå i livet.
När jag kom hem från sjukhuset isolerades jag och den nyfödda flickan i ett särskilt rum. Mor och barn anses nämligen vara orena under en viss period efter födelsen, i min familj 30 dagar.
Under den tiden kunde inga familjemedlemmar komma nära mig, äta tillsammans med mig, eller äta mat lagad av mig. En särskild barnmorska, dai, från en oberörbar kast anställdes för att ta hand om mig och barnet, tvätta oss, massera oss och laga vår mat. Alla traditionella barnmorskor är oberörbara, "kastlösa". När de 30 dagarna var över rengjordes rummet noggrant och allt som varit i beröring med mig skänkte vi till barnmorskan - mina kläder, kokkärl, sängkläder, ja t o m sängen. Det var visserligen skönt att vila ut under en månad, men sedan skar det i hjärtat på mig när efter varje ny födsel mina äldre barn inte kunde komma nära mig på 30 dagar.
I snabb följd födde jag fyra barn. När det fjärde barnet fötts tyckte jag att det fick vara nog, och lät sterilisera mig omedelbart efter förlossningen. Vilken befrielse! Min man hade inga invändningar. När jag lämnade sjukhuset vände jag mig om utanför förlossningssalen och sa trotsigt: Hit ska jag aldrig komma tillbaka!"

Byns traditionella barnmorska, dai, ger den nyfödda hennes första bad fyra dagar efter födelsen. Vid fötterna ligger skäran som används till att kapa navelsträngen.FOTO:INGER WIKLUND

"Orena" efter förlossningen

Kalavati är chamar - medlem av den oberörbara läderarbetarkasten. Hennes man är rickshaförare. Hon brukar gå runt och diska hos olika familjer. Så här berättar hon:
"Här i byn föder alla kvinnor hemma med hjälp av byns dai. Bara om något allvarligt inträffar kör vi kvinnan till sjukhuset. Jag har fött alla barn hemma på golvet. Det gäller att knipa ihop och inte skrika. Männen sover ju på gården utanför och får inte bli störda!
Efteråt är vi orena och hålls isolerade under tolv dagar. Man anser också att modern och barnet är 'kalla' efter födseln, och därför måste värmas upp med alla medel. De hålls instängda i ett kvavt rum och även under den värsta högsommarvärmen ställs en eld eller ett fat med glödande kol bredvid moderns säng. Hon och barnet masseras med varm senapsolja och får inte bada mer än två gånger under första tolv dagarna, den första gången fyra eller fem dagar efter förlossningen. Inte konstigt att så många mödrar och barn dör! Men jag har gått en statlig barnmorskekurs och nu vet många med mig i byn hur viktigt det är med renlighet och frisk luft. Numera skär vi av navelsträngen med ett rakblad och inte med en rostig skära. När jag besökte min dotter efter att hon fött sitt första barn fann jag henne på en smutsig gammal repsäng i ett mörkt instängt rum. Jag läxade upp hennes svärföräldrar och såg till att hon fick en ren säng och frisk luft.
En av de personer jag brukade diska åt var läkare. Det var han som hjälpte mig att bli steriliserad efter det femte barnet. Det är nästan alltid kvinnor som måste sterilisera sig. Män vågar inte av rädsla för att bli impotenta. Om inte den där läkaren hade hjälpt mig så hade jag väl gått med magen i vädret än idag!"

"Liten familj - lycklig familj"

Barnbegränsning och familjeplanering spelar tydligen en stor roll för indiska kvinnors välbefinnande. "Liten familj - lycklig familj", som det heter i propagandan och kvinnor är i mycket högre grad än män medvetna om sanningen i det påståendet. Men de flesta kvinnor tvingas kämpa hårt för rätten att bestämma över sina egna kroppar. I synnerhet muslimska kvinnor har många religiösa hinder att övervinna. Men Nazia ger sig inte: "Jag har sju barn och vill inte ha fler. Min man säger att Koranen förbjuder sterilisering och att om jag steriliserar mig kan han inte längre gå i moskén. Men jag tror inte det står något om p-piller, så nu äter jag det - Mala-D som i TV-reklamen!"
Ingen indisk kvinna finner nåd förrän hon har producerat minst en son. Abort av flickfoster och mord på flickebarn är de mest extrema och i väst mest uppmärksammade yttringarna av det indiska samhällets traditionella prioritering av söner. Men dessa är ytterligheter; vardagens tragedier är av ett annat slag. Lalmani sitter och gråter över sitt nyfödda barn, en vacker mörklockig flicka.
Hennes historia är en tragisk och enformig rad av upprepade övergrepp: "Efter att ha fött tre flickor ville jag sätta stopp, men min man och hans familj krävde en son. Under min fjärde förlossning blev det komplikationer. Barnet låg felvänt, bara en hand stack ut. Tidigt på morgonen fördes jag till akutmottagningen på det statliga sjukhuset i närmaste stad, men då vi inte hade råd att muta läkarna fick jag inte hjälp förrän på kvällen. Vid det laget hade barnet dött (det var en flicka) och mina krafter var helt slut.
Läkarna varnade min man att inte göra mig gravid igen, men han lyssnade inte på dem, utan gjorde mig omedelbart med barn. Hur ska en kvinna kunna stå emot en man, särskilt om han är berusad? Jag var så svag att läkarna rådde mig att göra abort, vilket jag gjorde, men blev genast gravid igen, fick missfall och var nära att förblöda. Jag blev gravid igen och låg inne på sjukhuset tre veckor före förlossningen för att få blodtransfusioner. Så födde jag den här flickan. Min man kastade en enda blick på henne och försvann. Sedan dess har jag inte hört av honom. Min syster fick hämta mig från sjukhuset. Nu har jag bott en månad här hos min syster och hoppats på att min man ska komma och hämta hem mig. Min systers familj är inte glad åt att ha mig här. Vem ska ta hand om mig och mina döttrar?"
Bykvinnorna sitter samlade runt Lalmani och lyssnar på hennes berättelse. "Varför stannar du kvar hos den där odugligen?" frågar någon. "Han super, han slår dig och han har inget fast arbete - glöm honom!" råder en annan. "Du kan klara dig själv", tröstar en tredje. "Som min granne. Hon hade också fyra flickor, precis som du. När hon födde en femte tog hennes man det nyfödda barnet och slängde ner det från taket. Sen hotade han att döda sin fru, men min man lyckades övertala honom att istället flytta och ta sig en ny kvinna. Frun blev kvar med sina fem flickor (inklusive den yngsta som alltså överlevde fallet från taket). Hon skaffade sig ett arbete, uppfostrade och gifte själv bort alla döttrarna. Kan hon så kan du!"

Byns bäste man

Det arrangerade äktenskapet är som ett lotteri. En förstående make som har ett fast arbete, inte super och inte misshandlar är högsta vinsten. "Min man är bäst i byn", ler Chinta. "Jag har två flickor och vill inte ha fler barn och min man är helt införstådd med det. Jag är inte steriliserad så alla kvinnor i byn undrar hur jag bär mig åt för att inte bli med barn. En läkare lärde mig att använda säkra perioder. Den metoden fungerar bara om man har en förstående man och min man är snäll och ligger bara med mig när jag säger att det går bra. Jag lärde min svägerska samma metod, men för henne fungerar det inte eftersom hennes man tvingar sig på henne när han vill. Jag har byns bästa man!"

Inger Wiklund

Inger Wiklund studerar indisk filosofi och religion vid Banaras Hindu University i Varanasi.