Abdul Rasheed

Bhatta och Beary

– Vänskapen överbryggade
de religiösa motsättningarna

Kunjappa Beary iklädd vit huvudduk, här tillsammans med Ramachandra Bhatta 1995. Deras vänskap inleddes på ett ytterst märkligt sätt, och kom sedan att vara i ett halvt sekel. Artikelförfattaren till höger.

Detta är en märklig berättelse om kärlek mellan två gamla män som fann varandra i 30-årsåldern och därefter fortsatte vara nära vänner i nästan 50 år.
Berättelsen är märklig därför att de två ursprungligen bara var avlägsna grannar och inte tyckte särskilt mycket om varandra. Men så inträffade något besynnerligt. En av dem uppges ha dött och därefter återfötts som en annan person men då hävdande att den enda levande varelse han kunde känna igen var just den avlägsne grannen.
Den pånyttfödde mannen var Ramachandra Bhatta, ortodox hinduisk brahmin som vänt sig mot mystiken och som i dag lever i ett ashram hans lärjungar byggt åt honom. Den andre mannen, Kunjappa Beary, var en religiöst aktiv muslim som dog för några månader sedan i en avsides belägen by nära kusten i sydindiska delstaten Karnataka.

Två skilda världar

Den märkliga händelsen utspelade sig en het och fuktig sommareftermiddag 1952, i en liten sömnig by med namnet Nettaru. Indien hade varit självständigt i knappt fem år. Mahatma Gandhi var borta och inte mycket förändring hade hunnit svepa över byn. Äganderätten till risfälten och areca-nötsodlingarna avgjorde vem som var rik och vem som måste slita ont.

Ramachandra Bhatta levde ett normalt liv; han var gift, inte direkt fattig men hårt arbetande och utan några marginaler att leva på. Kunjappa Beary var småhandlare som köpte arecanötter och sålde dagligvaror till byborna. Han var också gift, hade redan många barn och när tid fanns över i affären hjälpte han sin fru att rulla bidis för att bättra på familjens ekonomi.

Den eftermiddag han fick höra att Ramachandra Bhatta var sjuk var det ingenting som oroade honom särskilt mycket. När han hörde att Bhatta låg för döden väcktes visserligen hans medkänsla, men när han hörde nyheten om grannens död och omedelbara återfödelse kunde han inte låta bli att skratta hejdlöst. Hans religion avfärdar definitivt tro på återfödelse och allt tal om sådant.

– Att påstå att man reinkarneras omedelbart efter sin död är ingenting annat än ett påhitt, sade han till sin fru.
Och fastän de båda männen levt som grannar i många år var de trots allt fullständiga främlingar för varandra.

Den ene var muslim som bad fem gånger om dagen och inte hade något till övers för folk som tror på andra gudar. Och Ramachandra Bhatta hade heller aldrig besökt Bearys affär, eftersom denne var muslim och där sålde torkad fisk, spridande en stank som ingen brahmin vill känna av. Faktum är att Beary och Bhatta var minst sagt misstänksamma gentemot varandra. De hörde till två skilda världar.

Obegripligt

Den dagen när folk kom rusande till Bhattas hem och bönföll honom om att följa med dem för att rädda deras återfödde vän och släkting hängav han sig åt att be till Allah. För varför skulle en död man återfödas? Och även om det vore så, varför skulle denne skicka folk att hämta just honom? Varför skulle en död brahmin skicka bud efter en muslim?

När jag 1995 träffade de båda första gången hade jag tillfälle att lyssna till den kompletta historien ur deras egna munnar. Båda hade blivit gamla, men glimten fanns där ännu i deras ögon. Tillsammans återgav de sin berättelse.

När Ramachandra Bhatta den märkliga eftermiddagen från att ha varit helt frisk plötsligt insjuknade och föll i koma fanns det inget sjukhus i närheten och alla i huset började gråta. Kroppen låg alldeles stilla under lång tid och man trodde att Bhatta var död.
Men mitt i all sorgen började kroppen mirakulöst röra på sig igen. Alla förbluffades. Den döde mannen öppnade sina ögon och stirrade på världen omkring sig som en nyfödd främling. Och han sade sig inte känna igen varken sin fru, sina barn, sitt tjänstefolk eller sina närmaste grannar.

Kroppen tillhörde en annan

Han vägrade också att inta mat eller vatten. Han deklarerade att kroppen inte var hans egen utan tillhörde den avlidne Ramachandra Bhatta. Och det var nu han förklarade att den enda människa han stod i något samband med var just Kunjappa Beary, den muslimske affärsinnehavaren, och att denne skulle vara den ende som kunde förmå honom att äta.
Tills denne kom vägrade han också att röra vid riset som erbjöds honom. Och det dröjde, för det krävdes många övertalningsförsök från Bhattas familjs sida innan Beary till sist gav med sig och följde med för att tala med denne återfödde man och lyckades förmå honom att börja äta.

När Kunjappa Beary ger sin version är det med rodnande kinder.
– Det är svårt att uttrycka i ord, säger han och pekar mot sin vän.
– Denne man vandrade runt i vildmarken i åtskilliga dagar, och påstod att kroppen inte var hans. Jag var tvungen att följa med honom på alla dessa färder. Han sade sig söka efter verklighetens mening, och talade oavbrutet till mig nätterna igenom. Ibland slumrade jag bort, men då väckte han mig och jag fick tända ännu en bidi för att hålla mig vaken tills natten var över.

– Om dagarna vandrade vi, ända till Bangalore, Mysore och Mangalore. Han följde också med till moskén och bad med mig där. Och när han själv satt och mediterade i en grotta i skogen höll jag vakt vid grottans ingång för att skydda honom från vilda björnar.
– Jag led stora ekonomiska förluster eftersom jag kom att försumma min butik, och folk kallade oss för galningar. Jag fick också lida mycken smälek från mina trosbröders sida för att jag umgicks med denna brahmin, summerar Kunjappa Beary sin historia, dock inte utan en skälmsk blick i ögonen.

Svårt att förklara

Jag har svårt att finna ord för att förklara vänskapen mellan dessa två män. Sist jag träffade dem båda satt de hemma i byn tillsammans på en madrass av lövverk.
Beary var sjuk och Bhatta hade kommit för att ta ett sista farväl av sin döende vän, som led av andningssvårigheter. Läkarna hade bara gett honom kort tid kvar att leva. Bhatta satt där försjunken i yoga-ställning och stirrade upp mot himlen alltmedan Beary satt med radbandet i hand. Jag tittade spänt på dem medveten om jag att jag nu med all sannolikhet såg dem tillsammans för sista gången.
– Ni måste förklara betydelsen av er vänskap för mig, insisterade jag innan jag måste ge mig därifrån.

Ramachandra Bhatta sträckte då, likt en muslim, sina utsträckta händer mot himlen, och förklarade att det är meningslöst att söka betydelsen i allt som sker på jorden, och att många saker bara händer utan att ha någon egentlig mening.
Kunjappa Beary böjde sina armar, höll dem intill pannan och mumlade något jag inte kunde urskilja. Han var alltför sjuk för att kunna göra sig förstådd.

Källa till förundran

Några månader senare avled Kunjappa Beary i sitt hem. Ramachandra Bhatta lever ännu i sitt ashram med lärjungarna, till vilka hans fru och barn hör – trots att han en gång alltså inte kändes vid dem – men också en lång rad författare, politiker och intellektuella som finner stor mening i de visdomsord Bhatta emellanåt yttrar.
För mig förblir dock vänskapen mellan Bhatta och Beary framför allt en källa till nyfikenhet och förundran som, misstänker jag, alltid kommer att finnas kvar hos mig.

ABDUL RASHEED

Översättning: Lars Eklund