MONSUN nummer 1 (Bilaga till SYDASIEN nr 3/1999)

Tadeusz Rawa

My name is Bond –
James Bond

Lake palace, mitt i sjön Pichola, är en orientalisk dröm Sir, en tur med elefant?

Divya kommer från Chennai och måste prata ett främmande språk ‚ hindi ‚ när hon reser i norra delen av Indien.

Är det något mera, frågar den sariklädda och minst sagt mycket vackra hotellvärdinnan‚
Kanske senare, svarar 007, alias Roger Moore, med en glimt i ögat.
En omöjlig replik i vårt feministiska tidevarv. Men då, på 80-talet, när man spelade in filmen ”Octopussy”, gick det fortfarande bra.

Det finns två sätt att se filmen på. Det ena är att hyra den på video och sätta sig bekvämt i fåtöljen hemma framför TV:n. Det andra är att göra det på en valfri krog i den indiska staden Udaipur, där filmen en gång spelades in.
Fördelen med det andra sättet är att man även kan göra det på en terrass högst upp på en hotellbyggnad, i behagliga 25 grader mitt i november. Om man impregnerar alla bara hudytor med antimyggolja, vill säga. Varje kväll kring klockan sju, i varje bar och restaurang med självaktning här i Udaipur, sätter man på ”Octopussy”-videon, som man kan se parallellt med inmundigandet av en passande Alu gobi eller Masala dosa.

Det går bra med öl också, men ibland man måste räkna med att få det serverat i en flaska omsorgsfullt inslagen i servetter och dricka det ur en tekopp. Det råder nämligen ett generellt alkoholförbud i delstaten Rajasthan. Bara några få restauranger, oftast på de dyrare hotellen, har utskänkningslicens. Andra serverar öl mer eller mindre inofficiellt, medan myndigheterna klädsamt blundar.

Närmaste man kan komma sagostad

Sagostad med Vattenpalats Udaipur är det närmaste man kan komma en sagostad i Indien. Huvudpunkten är förstås Lake Palace ‚ Vattenpalatset ‚ mitt i sjön Pichola. Palatset täcker hela den 1,5 hektar stora ön Jagniwas Island och ser ut att flyta på vattnet. Det byggdes 1754 av Maharaja Jagat Singh.
Tidigare ett kungligt sommarpalats, i dag ett lyxhotell framför andra, med små lummiga gårdar, springbrunnar och en swimmingpool i skuggan av mangoträd. Det är här i palatsrestaurangen som James Bond spelade ett parti med märkta tärningar med Agha Khan.

Det finns två sätt att besöka palatset på. Ett är att betala 2 000 kronor per natt i ett av de billigaste rummen, eller varför inte slå på stort och ta en svit för över 5 000 pix natten. Det andra sättet är att försöka boka bord till kvällsbuffén – blygsamma 150 svenska kronor.
Problemet är att det endast går när hotellet inte är fullbelagt vilket det ofta är. Det sistnämnda ödet drabbar mig när jag försöker boka bord den enda kväll jag kan göra det. Tyvärr är det fullt i kväll, får jag veta. Nåväl, jag får hålla till godo med Mayur Café där man för en svensk tia kan få vad jag kallar ”a decent dosa”.

Det är nämligen så att dosa är en sydindisk rätt, och tyvärr är det inte ofta man får bra sydindisk mat (som jag älskar) i norra Indien. Kryddor kan de inte lika bra här som i söder. Men på Mayur Café kan man komma så nära idealet som möjligt, åtminstone med nordindiska mått mätt…

Mötet med Divya

– Maybe you should try with your hand. Min bordsgranne är en söt, kanske 20-årig tjej, som visar sig komma från Madras i söder och rimligtvis borde kunna det där med dosa. Inte har jag något emot att äta dosa (en tunn, krispig pannkaka gjord på rismjöl till vilken flera pikanta såser serveras) med handen‚ problemet är att jag inte fullt litar på mina händers hygeniska status. Hur spännande det här landet än är, så är det inte alltid så rent.

Så jag fortsätter att fumla med sked och gaffel. Divya heter tjejen. Hennes engelska är oantastlig och avancerad. Hon är en typiskt exempel på den indiska, välutbildade, i mycket grad kosmopolitiska medelklassen som ofta är mer europeisk än många européer själva. Och det trots att det är för första gången som hon lämnar sin delstat Tamil Nadu och reser i sitt eget vidsträckta land.
Hon har utbildning i marknadsföring och behärskar flera språk fast inte fullständigt. Tamil, som är hennes modersmål, kan hon tala men inte skriva och läsa. Hon kan även tala granndelstaten Keralas språk malayalam. Hindi, som fram tills ganska nyss var nästan lika främmande i södra Indien som exempelvis i Sverige, läste hon i flera år i skolan. Hon kan alltså tala hyfsad hindi, läsa med en viss svårighet men inte skriva. Det enda språk hon kan både tala , läsa och skriva är engelska, som hon fick hela sin utbildning på.

Kan människor här höra att din hindi är ett inlärt språk, undrar jag‚
– Javisst. Så fort jag öppnar munnen.
Faktum är att till och med jag kan höra att hindi inte är hennes modersmål. Färd i solnedgången Vi åker autoriksha till Monsoon Palace högt uppe på ett berg som tronar över Udaipur. Palatset är inget vidare, med rajasthanska mått mätt, alltså. Men solnedgången! En hugad skara av tyskar, holländare, fransmän, amerikaner och några indier betraktar andäktigt solen majestätiskt sänka sig bakom de disiga bergstopparna, och andas ut ett samfällt ”åh!” när den översta kanten av solskivan försvunnit.

Det uteblivna besöket i Lake Palace tycker jag att jag får ett bra kompensation för i mitt eget ”haveli” som rymmer hotellet Jagat Niwas Palace Hotel. En gång i tiden, då det inte fanns någon stängd pakistansk-indisk gräns som skar av den naturliga öst-västliga handelsrutten, såsom den gör nu, blev många köpmän här ofantligt rika. För pengarna byggde de stora, vackra hus inne i staden, nästan små palats, kallade ”haveli”.

Rummet jag bor i är 350 år gammal, med bländande vita väggar, stuckatur och en fantastisk utsikt över sjön och Vattenpalatset. Och det för en svensk hundralapp natten. Måltiderna i restaurangen, med liknande utsikt, blir till både en kulinarisk och en själslig upplevelse.

Rajasthan i valtider

Det är valtider i Rajastan. Här och i tre andra delstater ska folk välja de lokala parlamenten. Vilket anses vara en viktig mätning av det politiska läget i hela landet. Politiska demonstrationer tågar genom de smala gränderna.
Det lustiga är att jag snabbt lär mig att felfritt skilja mellan de två stora opponenterna ‚ kongresspartiet och högerpartiet BJP, som för närvarande regerar både här i Rajasthan och i hela landet. Kongressens processioner är lite stilla och sansade, medan BJP:s är högljudda och aggressiva.

En dag spränger man kraftiga smällare utanför Mayur Café, på det lilla torget nedanför Jagadish Tempel. Folkmassan backar för att komma undan men en bil fattar eld. En folkskara samlas genast kring den brinnande bilen. Kyparna på caféet springer som galna med vatten för att släcka. Lite senare åker en oändlig rad autorikshor långsamt genom den smala huvudgränden.
Tvåtaktsmotorerna spyr ut svarta moln. Jag får en känsla av att syret har tagit slut i gränden. Folk säger att det är kommunister som demonstrerar. Nåja, de har ingen chans i delstatsvalet. Det är kongresspartiet som är dagens heta tips. Ja, det är ett sant nöje att vara i Indien i valtider.

Tadeusz Rawa

Tillbaka till Monsun 1 (artikelregister)