MONSUN nummer 1 (Bilaga till SYDASIEN nr 3/1999)
Tadeusz Rawa
My name is Bond –
James Bond
Lake palace, mitt i sjön Pichola, är en orientalisk dröm Sir, en tur med elefant?
Divya kommer från Chennai och måste prata ett främmande språk ‚ hindi ‚ när hon reser i norra delen av Indien.
Är det något mera, frågar den
sariklädda och minst sagt mycket vackra hotellvärdinnan‚
Kanske senare, svarar 007, alias Roger Moore, med en
glimt i ögat.
En omöjlig replik i vårt feministiska tidevarv. Men då,
på 80-talet, när man spelade in filmen ”Octopussy”,
gick det fortfarande bra.
Det finns två sätt att se filmen på.
Det ena är att hyra den på video och sätta sig bekvämt
i fåtöljen hemma framför TV:n. Det andra är att göra
det på en valfri krog i den indiska staden Udaipur, där filmen
en gång spelades in.
Fördelen med det andra sättet är att man även kan
göra det på en terrass högst upp på en hotellbyggnad,
i behagliga 25 grader mitt i november. Om man impregnerar alla bara hudytor
med antimyggolja, vill säga. Varje kväll kring klockan sju,
i varje bar och restaurang med självaktning här i Udaipur, sätter
man på ”Octopussy”-videon, som man kan se parallellt
med inmundigandet av en passande Alu gobi eller Masala dosa.
Det går bra med öl också, men ibland man måste räkna med att få det serverat i en flaska omsorgsfullt inslagen i servetter och dricka det ur en tekopp. Det råder nämligen ett generellt alkoholförbud i delstaten Rajasthan. Bara några få restauranger, oftast på de dyrare hotellen, har utskänkningslicens. Andra serverar öl mer eller mindre inofficiellt, medan myndigheterna klädsamt blundar.
Närmaste man kan komma sagostad
Sagostad med Vattenpalats Udaipur är det närmaste
man kan komma en sagostad i Indien. Huvudpunkten är förstås
Lake Palace ‚ Vattenpalatset ‚ mitt i sjön Pichola. Palatset täcker
hela den 1,5 hektar stora ön Jagniwas Island och ser ut att flyta
på vattnet. Det byggdes 1754 av Maharaja Jagat Singh.
Tidigare ett kungligt sommarpalats, i dag ett lyxhotell framför andra,
med små lummiga gårdar, springbrunnar och en swimmingpool
i skuggan av mangoträd. Det är här i palatsrestaurangen
som James Bond spelade ett parti med märkta tärningar med Agha
Khan.
Det finns två sätt att besöka palatset
på. Ett är att betala 2 000 kronor per natt i ett av de billigaste
rummen, eller varför inte slå på stort och ta en svit
för över 5 000 pix natten. Det andra sättet är att
försöka boka bord till kvällsbuffén – blygsamma
150 svenska kronor.
Problemet är att det endast går när hotellet inte är
fullbelagt vilket det ofta är. Det sistnämnda ödet drabbar
mig när jag försöker boka bord den enda kväll jag
kan göra det. Tyvärr är det fullt i kväll, får
jag veta. Nåväl, jag får hålla till godo med Mayur
Café där man för en svensk tia kan få vad jag kallar
”a decent dosa”.
Det är nämligen så att dosa är en sydindisk rätt, och tyvärr är det inte ofta man får bra sydindisk mat (som jag älskar) i norra Indien. Kryddor kan de inte lika bra här som i söder. Men på Mayur Café kan man komma så nära idealet som möjligt, åtminstone med nordindiska mått mätt…
Mötet med Divya
– Maybe you should try with your hand. Min bordsgranne är en söt, kanske 20-årig tjej, som visar sig komma från Madras i söder och rimligtvis borde kunna det där med dosa. Inte har jag något emot att äta dosa (en tunn, krispig pannkaka gjord på rismjöl till vilken flera pikanta såser serveras) med handen‚ problemet är att jag inte fullt litar på mina händers hygeniska status. Hur spännande det här landet än är, så är det inte alltid så rent.
Så jag fortsätter att fumla med sked
och gaffel. Divya heter tjejen. Hennes engelska är
oantastlig och avancerad. Hon är en typiskt exempel på den
indiska, välutbildade, i mycket grad kosmopolitiska medelklassen
som ofta är mer europeisk än många européer själva.
Och det trots att det är för första gången som hon
lämnar sin delstat Tamil Nadu och reser i sitt eget vidsträckta
land.
Hon har utbildning i marknadsföring och behärskar flera språk
fast inte fullständigt. Tamil, som är hennes modersmål,
kan hon tala men inte skriva och läsa. Hon kan även tala granndelstaten
Keralas språk malayalam. Hindi, som fram tills ganska nyss var nästan
lika främmande i södra Indien som exempelvis i Sverige, läste
hon i flera år i skolan. Hon kan alltså tala hyfsad hindi,
läsa med en viss svårighet men inte skriva. Det enda språk
hon kan både tala , läsa och skriva är engelska, som hon
fick hela sin utbildning på.
Kan människor här höra att
din hindi är ett inlärt språk, undrar jag‚
– Javisst. Så fort jag öppnar munnen.
Faktum är att till och med jag kan höra att hindi inte är
hennes modersmål. Färd i solnedgången Vi åker autoriksha
till Monsoon Palace högt uppe på ett berg som tronar över
Udaipur. Palatset är inget vidare, med rajasthanska mått mätt,
alltså. Men solnedgången! En hugad skara av tyskar, holländare,
fransmän, amerikaner och några indier betraktar andäktigt
solen majestätiskt sänka sig bakom de disiga bergstopparna,
och andas ut ett samfällt ”åh!” när den översta
kanten av solskivan försvunnit.
Det uteblivna besöket i Lake Palace tycker jag att jag får ett bra kompensation för i mitt eget ”haveli” som rymmer hotellet Jagat Niwas Palace Hotel. En gång i tiden, då det inte fanns någon stängd pakistansk-indisk gräns som skar av den naturliga öst-västliga handelsrutten, såsom den gör nu, blev många köpmän här ofantligt rika. För pengarna byggde de stora, vackra hus inne i staden, nästan små palats, kallade ”haveli”.
Rummet jag bor i är 350 år gammal, med bländande vita väggar, stuckatur och en fantastisk utsikt över sjön och Vattenpalatset. Och det för en svensk hundralapp natten. Måltiderna i restaurangen, med liknande utsikt, blir till både en kulinarisk och en själslig upplevelse.
Rajasthan i valtider
Det är valtider i Rajastan. Här och
i tre andra delstater ska folk välja de lokala parlamenten. Vilket
anses vara en viktig mätning av det politiska läget i hela landet.
Politiska demonstrationer tågar genom de smala gränderna.
Det lustiga är att jag snabbt lär
mig att felfritt skilja mellan de två stora opponenterna ‚ kongresspartiet
och högerpartiet BJP, som för närvarande regerar både
här i Rajasthan och i hela landet. Kongressens processioner är
lite stilla och sansade, medan BJP:s är högljudda och aggressiva.
En dag spränger man kraftiga smällare
utanför Mayur Café, på det lilla torget nedanför
Jagadish Tempel. Folkmassan backar för att komma undan men en bil
fattar eld. En folkskara samlas genast kring den brinnande bilen. Kyparna
på caféet springer som galna med vatten för att släcka.
Lite senare åker en oändlig rad autorikshor långsamt
genom den smala huvudgränden.
Tvåtaktsmotorerna spyr ut svarta moln. Jag får en känsla
av att syret har tagit slut i gränden. Folk säger att det är
kommunister som demonstrerar. Nåja, de har ingen chans i delstatsvalet.
Det är kongresspartiet som är dagens heta tips. Ja, det är
ett sant nöje att vara i Indien i valtider.