Wiveca Stegeborn

Utkörda från djungeln –brutal assimilering av urbefolkning

Morgondaggens son – Sudubanda – på en elefantstig i det höga elefantgräset. Livsbetingelserna för Sri Lankas urbefolkning, wanniyala-ätto, har ändrats så drastiskt att folket är på väg att försvinna.

Sri Lankas urbefolkning wanniyala-ätto, är på väg att försvinna.
Djungeln där veddahfolket, som de också kallas, levt i harmoni med naturen, har förvandlas till nationalpark där endast turister och ornitologer släpps in.
Antropologen Wiveca Stegeborn berättar om tillvaron för sin ”bror” sedan många år: Sudubanda – Morgondaggens son.

Gryningsljuset sträcker försiktigt ut sina långa morgonfingrar över djungeln. Dunsarna i lövverket ovan annonserar makakerapornas saltomortaler och de stora ekorrarna utstöter varnande pipstackaton om hans närvaro. Morgondaggens son, med förnamnet Sudubanda, sitter tyst på bergshällen under Andekvinnans klippa och betraktar landskapet som utbreder sig nedanför så långt ögat kan nå.
Den tropiska monsunskogen har varit wanniyala-ättofolkets hemvist i över 28 500 år, långt före singaleser, tamiler, araber eller européer landsteg på ön.
Sudubandas långa svarta hår är ännu inte samlat i den vanliga knuten som både wanniyala-ättofolkets män och kvinnor bär i nacken. Sarongen, männens tygstycke, sprakar dovt röd- och grönflammigt i naturens färger. Den gräddkolafärgade överkroppen är bar. Han kammar skägget med fingrarna och iakttar de betande elefanthjordarna nedan. Den ena i gläntan av Kohanefloden vid foten av Yakkinigala, det vill säga Andekvinnans klippa, den andra hjorden med tolv elefanter i det ändlösa elefantgräset och den tredje i nordostlig riktning mot Ratmalgodakullen (De röda blommornas plats).
Min bror tycker om det han ser. Där nere på stigarna har hans mor ofta gått för att samla polpala (Aerva lanata), vishnu kranti (Evolvulus alsinoides) och andra medicinalväxter. Många användes hemma men det mesta sålde hon till den ayurvediske handelsmannen som kom en gång i månaden för att köpa upp de lätta, sprängfyllda säckarna: Lätta, därför att uppköparen betalade efter vikt och enbart ville ha torkade växter.

Sägenomspunnen plats

Sudubandas far var schaman och kommer från Una Pana, en sägenomspunnen plats öster om Kokagalaberget. Sägnen säger att en kung en gång där fick sin törst släckt när en wanniyala-ättoyngling erbjöd hjälp om han fick låna den konungliga manteln. Han bredde ut den på morgondaggen och lät vattendropparna sugas in i det tjocka tyget. När den sugit in vattnet vred han ur tyget och fyllde kungens bägare med morgonfriskt vatten: Därför är Sudubanda son av Morgondaggens stam.
Här och där beslöjas trädkronorna fortfarande av en blågrå morgondimma som solstrålarna knappt kan penetrera. I diset syns de blå bergen Mawaragala och det nämnda Kokagalaberget: Syskonbergen där de två andebröderna bor som fortfarande träter om den förstes hustru. Sudubanda och hans far har besökt de flesta bergen tillsammans, samlat honung, rökt fällda byten och sjungit sånger till platserna.
Varje ställe har sitt mytiska ursprung, som de två bergen, sin sägen som Morgondaggens stam eller sin egen personifierade historia. Det här var wanniyala-ättofolkets land, eller ”Veddah Rate” (country), som Sudubanda hade hört det namnges på kartor för inte så länge sedan.

Så här har Sri Lanka sett ut en gång från norr till söder innan singaleserna, eller lejonfolket, förvisades från Gangesdeltat i Nordostindien och slutligen nådde Lankas stränder med sina skepp för 2 500 år sedan. De var jordbrukande bönder och ville bryta upp land och bosätta sig.
Successivt följde andra folk deras exempel och långsamt förändrades den grönskande ön till monokulturer, vägar och städer med 20 miljoner tätt befolkade innevånare på 65 582 kvadratkilometer (en sjundedel av Sveriges yta).
Krig har kommit och gått, ibland med urbefolkningen som kanonmat. Urbefolkningen har varit eftertraktade på grund av dess skicklighet med båge. Sedan 1983 har det varit inbördeskrig mellan singaleser och tamiler. Land- och maktproblem. Tamilgerillan plundrar fattiga svedjebrukande wanniyala-ätto på mat i Polebedda och Ratugala (Det röda berget) medan regeringssoldaterna i träningsläger vid Pimburattewa-reservoaren mejar ner vilt med kulsprutor när de druckit. Alla platserna ligger i det som av tradition varit wanniyala-ättofolkets skogsland.

”Rehabilitering”

Under den förra Förenade Nationella Partiregeringen (UNP) – till 1994 – dök jeepar upp med folk som var bakbundna och hade bindlar för ögon. Wanniyala-ättofolket visste vad som skulle ske. Soldaterna kombinerade nytta med nöje genom att besöka ”Veddah-hövdingen”, Uru Warige Tissahamy. Han – som dog 1997 – var under hela sitt vuxna liv en attraktion för inhemska och utländska turister. I SYDASIEN nr 1/83 publicerades för övrigt ett reportage om Tissahamy av Lars Eklund och Helge Rubin.
Soldaterna fotograferade varandra vid hans sida, tackade och återgick till uppdraget. De körde iväg, arkebuserade fången och slängde denne i floden. En gång brände de en levande man i bildäck i Vattuyaya där Sudubandas yngre syster, Ranmenika bor. Wanniyala-ättokvinnorna tyckte illa om likdelarna i floden när de och barnen badade och när de tvättade kläder.

Sudubanda ser med vemod hur hans folk decimeras. Området under honom är nu en nationalpark, Maduru Oya, uppkallad efter floden med samma namn. Det finns bara små områden av vild natur kvar på Sri Lanka. Dessa får endast besökas av betalande ornitologer, turister och forskare. Urbefolkningen, som alltid bott här, får inte längre bo kvar. De ska ”rehabiliteras” Det har majoritetsbefolkningen bestämt. Wanniyala-ättofolket får inte bryta mot deras lagar som i vissa fall härrör från kolonialtiden. Då skjuts de av nationalparksvakterna. I vissa fall dödas de eller sätts i fängelse. Sudubanda vet att en dag kommer det inte att finnas varken wanni, det vill säga djungel, eller wanniyala-ättofolk på Sri Lanka.

De som kommer från djungeln

Wanniyala-ätto betyder just ”de som kommer ifrån djungeln”.
Elefanterna har dragit sig tillbaka. Solen har stigit så högt att elefanterna måste söka skugga. Sudubanda kan börja nedstigningen. Han vadar genom havet av elefantgräs högre än honom själv. Det sträcker sig fram till Kandeganville, en by som inte längre finns. Om han har tur så har de unga wanniyala-ättomännen från Dambana ännu inte dragit upp alla näten i Kandeganvilledammen och då kan han få fisk till lunch. Sudubanda vet var parkvakterna är utlokaliserade. I dag är de på norra delen.

Det behövdes bara en butelj arrack, alternativt något kilo viltkött eller kanske enbart en flaska honung för att i goda vänners lag erhålla informationen. Varje god jägare skapar sin egen vänskap med parkvakterna. Under glasets gemytliga inverkan görs hemliga överenskommelser och affärsförbindelser upprättas.
För två år sedan i rehabiliteringsbyn Henannegala lärde Sudubanda sig priserna på ädla träslag. Ett ädelträd som ebenholts eller jakaranda ligger i snitt på 10 000 rupier (omkring 1 100 kronor) varav 4 000 rupier går till parkvakten som låter bli att befinna sig där vid tillfället. Återstående belopp delas mellan de två eller tre timmerhuggarna. För att upprätthålla denna nya form av jägare och samlare jobbar wanniyala-ättomännen mot låg lön eller frivilligt för parkmyndigheten eller dess underleverantörer. Detta blir ett välkommet tillskott både för den underbetalde parkvakten som kanske har en stor familj att försörja och för Wanniyala-ätto folket som berövats rätten till sitt traditionella sätt att leva.

Ser åt andra hållet

Transporten är viktig för att godset ska komma iväg. Antingen anlitas halvsingalesen i byn Dambana, UNP:s energiske lokalpolitiker som har lastbil, eller så arrangeras annat fordon. Poliskontrollen vid milpost 51 har under många år sett åt andra hållet när vedbilen kört förbi på natten. Alla får sin modesta belöning i nätet av vänskapsförbindelser.
Men det har inte alltid varit så här. Sudubanda kommer ihåg när jordbruksexperter från Mahawelis utvecklingsprojekt 1983 kom för att värva folk till rehabiliteringsbyarna på utvecklingsområdet ”System B och C”.
System B ligger i norr, i det nu krigsdrabbade Pollonaruwa-området och System C ligger vid Mahaweli-floden vid foten av det centrala bergsmassivet. Överfulla lastbilar kom upprepade tillfällen med mjölkpulver från Nya Zeeland, vit ansiktstalk och Lux-tvål med vita, vackra damer på omslagspapperet till bosättningarna i Kandeganville, Käragoda, Gurukumbere och Timbirane. Wanniyala-ätto folket fick allt gratis och de skulle få mer om de flyttade till rehabiliteringsbyarna. De norr om Gurukumbere skulle till B. Övriga till C.

Uru Warige Tissahamy försökte vädja till folket att inte flytta men eftersom den äldste i varje bosättning är sin egen herre kan ingen tala om för honom vad han ska göra. Hövdingskap har aldrig funnits i wanniyala-ättofolkets samhälle. Det är så att säga omöjligt att styra ett samlarfolk som bor utspritt i djungeln. Tissahamy blev ”hövding” när den singalesiske postmästaren vid stora vägen sökte en kontaktperson i urbefolkningen för den årliga Perahera-festligheten i tätorten Mahiyangana eller för ceremonier i anknytning till buddhisttemplet i närliggande Mawaragala. Sudubandas far var också kallad till postmästaren, men det blev Tissahamy som valdes av postmästaren.

Elefantgräset kväver allt

Nu finns inga byar kvar förutom i minnet hos dem som är födda före1983. Det som ser ut som ett hav med elefantgräs har varit svedjeodlingar med majs, sorghum, maniok, bönor, pumpor och chilipeppar. Här fanns lerhus med halmtak, dricksvattenbrunnar, några små livsmedelsbutiksskjul och till och med en liten skola. Vilande svedjor försörjde människorna med illuck, ett speciellt gräs för att göra halmtak. Nu kväver elefantgräset allt. Ingen bränner det längre, ingen håller efter.
Från 9 november 1983 omdöptes hela området på 58 849 hektar med byar och bosättningar till ett enda namn: Maduru Oya nationalpark. Från och med då slutade byarna att existera.
”Nationalparken” förseddes med bommar, beväpnade vakter och, längs vissa delar, med högvoltsstängsel. Det senare för att hålla elefanterna innanför gränsen. Eftersom det blev förbjudet att beträda området utan avgift kunde wanniyala-ättofolket varken återvända hem eller utföra det enda de kunde; jaga, samla och svedja. Om hemlängtan ändå lockade dem tillbaka och de lyckades smyga sig in, kunde de inte göra upp en eld, samla honung eller ens bryta en blomma.

Om en tidigare Kandeganvillebo blir tagen, blir han i bästa fall slagen innan parkvakten konfiskerar kärlet för att samla honung eller den smedjegjorda mynningsladdaren. Därpå blir han förd till polishäktet. Under dessa dagar måste fru och barn klara sig utan försörjare.
Eftersom lagen är lika för alla, ska alla dömas inför domstol. Det är just lagen som gör situationen orättvis för urbefolkningen eftersom djungeln är dess hem och resurskälla sedan urminnes tider. Wanniyala-ättomannen befinnes givetvis skyldig och måste betala basbeloppet 10 000 rupier i böter exklusive arvode och omkostnader för försvarsadvokaten, som för övrigt inte förstår wanniyala-ättofolkets språk. Rättsprocessen sker på singalesiska.
Såvida den åtalades släktingar inte är mycket skickliga på att fälla elefanter för elfenben, leoparder för skinn, klor och tänder eller vilt för att sälja kött så är det omöjligt för en wanniyala-ätto att inbringa sådana summor. Som jämförelse kan sägas att begynnelselönen för en skollärare är omkring 6 000 rupier per månad. Det som återstår är tre månaders fängelse i provinshuvudstaden Badulla för ”tjuvjakt”. Svedd av erfarenhet har Sudubanda lärt sig värdet av att ha en god relation till nationalparksvakterna.

Alternativa överlevnadsmöjligheter

Då lagen förbjuder djungelfolkets traditionella försörjning måste det hitta alternativa överlevnadsmöjligheter; en är att vakta kor och getter åt storfarmare. Hjordarna tas till buffertzonen mellan nationalparken och stora vägen där en del wanniyala-ätto bor kvar. Vid årets slut får de en eller två kalvar som betalning beroende på hjordens storlek. Wanniyala-ättofolket äter inte sina husdjur, säljer dem inte för slakt och de dricker inte mjölk.
En annan strategi är att låta unga wanniyala-ättokvinnor rekryteras av arabiska agenter till Mellanöstern som hushållerskor. Ibland har kontrasterna mellan kok-elden i djungeln och högstandardhushållet i Saudiarabien blivit för stora och flickorna har bestraffats för att de inte varit tillräckligt läraktiga och följsamma.

Europakommissionens sektion mot människohandel med kvinnor, kontaktade under förra året den lankesiska regeringen angående exporten av wanniyala-ättokvinnor. Byrån för utländsk anställning (BFE) införde då en restriktion där medborgare med ”stam” (warige) namn inte tillåts anställning utomlands.
Sedan den 5 december har det emellertid kommit en ny regering. Påtryckningsarbetet måste börja om från början med nya brev och nya efterfrågningar. Under tiden bryter wanniyala-ätto-samhället samman.
Lagen gör det inte möjligt för de 2 000 återstående människorna att leva som wanniyala-ätto. Om det inte ändras kommer Sri Lankas urbefolkning inom kort att försvinna.

WIVECA STEGEBORN, text och foto
Antropolog verksam vid universitet i Tromsö, Norge men bosatt i Leksand

LÄSTIPS:
Stegeborn, Wiveca: Sri Lanka. Wanniyala-Aetto Women Being Trafficked to Arab Oil Countries. In The Indigenous World 2000-2001. International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA). No 3. Denmark, Classegade 11 E, DK 2100 Copenhagen. 2001
Stegeborn, Wiveca: Sri Lanka. The Wanniyala-Aetto. In The Indigenous World 1999-2000. International Work Group for Indigenous Affairs (IWGIA). No 3. Denmark. Fiolstraede 10. DK 1171 Copenhagen K. 2000