Det moderna Indien i kvinnoperspektiv

Veena Das:
Critical Events: An Anthropological Perspective on Contemporary India
Oxford University Press

Indiskan Veena Das är inte bara en framstående antropolog utan också en av Indiens främsta intellektuella. Tillsammans med personer som Ashis Nandy och Sudir Kakar tillhör hon den grupp som kommer med de mest intressanta samhällskommentarerna om dagens Indien.

I sin senaste bok ”Critical Events: An Anthropological Perspective on Contemporary India” sammanför hon sina gedigna antropologiska kunskaper med samhällskommentatorns inblickar i Indien och ger oss en fascinerande bild av landet. Det gör hon genom att undersöka några kritiska händelser som ägt rum i Indien under det senaste halvseklet, vilka lämnat tydliga spår både i enskilda människors liv och i det indiska samhället i sin helhet.
De händelser hon fokuserar på är delningen mellan Indien och Pakistan, sati (änkebränning), minoriteters rättigheter, den militanta aktivismen hos sikherna, Bhopal-katastrofen och om lidande som fenomen. Dessa händelser är noggrant utvalda av Das för att berätta något väsentligt om Indien.

Inga enkla förklaringar

Hon använder begreppet ”händelse” som ett metodiskt angreppsätt, som ett förstoringsglas. Hon sätter förstoringsglaset på en händelse och flyttar det bakåt och framåt. Händelsen i sig är inte i fokus utan det är de bakomliggande orsakerna till händelserna och konsekvenserna av dem som granskas.
Hur kunde händelsen äga rum och vad blev dess följder? frågar hon sig och besvarar frågan genom att vrida och vända på materialet.
Ett är säkert: vi får inga enkla förklaringar av orsak och verkan. Tvärtom, visar hon hur komplex varje process är som till slut leder till att händelsen äger rum och påverkar enskilda, grupper och nationen. Hennes källmaterial är anmärkningsvärt. Till skillnad från den traditionella antropologiska metoden att samla data genom deltagande observation, d v s genom att antropologen lever med de människor som studeras, använder Das material som för det mesta samlats in av andra.

Hennes källor är arkivmaterial, domstolsprotokoll, statliga rapporter, massmediarapporter, dagböcker men också egna intervjuer med inblandade aktörer. Med stor skicklighet ställer hon samman materialet och presenterar det som en berättelse i varje kapitel.
Två teman återkommer genomgående i boken. Det ena är relationer mellan individ, grupp och stat, och det andra är älidandeä. De exemplifieras genom att Das fokuserar sig särskilt på kvinnor. Det är kvinnor som kidnappas, bränns på bål och utnyttjas av den egna gruppen och staten för ”högre” mål.

Kvinnan lider i tysthet

I detta utnyttjande lider kvinnan, oftast tyst, och nekas dessutom av exploatörerna att uttrycka sitt lidande. Das tar varje tillfälle att ge röst åt dessa kvinnor. Det är förtvivlade röster vi hör. I de första två teoretiska kapitlen behandlas begreppet bl a debatten mellan den franske antropologerna L Dumont och hans indiska kollega A K Saran.

Avsikten är att diskutera hur Indien beskrivits och hur denna heterogena nation kan förstås i fortsättningen. I kapitel tre analyseras hur begrepp som ärenhetä och ähederä får nytt innehåll i det indiska nationsbyggandet. Detta gör Das genom att fokusera på de kvinnor som bortrövades och utsattes för sexuellt våld under upploppen vid Indiens delning 1947.
De två välkända fallen med änkebränningen av Roop Kanwar och den frånskilda muslimska kvinnan Shah Bano utgör ramen för en diskussion i kapitel fyra om vad som menas med äkulturella rättigheterä i Indien under det senaste decenniet.

Das försöker gå bortom lagstiftningen och dess tillämpande och istället se närmare på hur grupper i samhället definierar rättigheterna och ständigt ger dem nya innebörder genom att tänja på de lagar som reglerar dem. Vad som intresserar Das är frågan om hur långt en grupp kan tänja sina rättigheter även om det sker på den egna medlemmens bekostnad och vad staten är villig att acceptera.
I de två kvinnornas fall, liksom i tusentals andra, vet vi att tänjandet fått katastrofala konsekvenser.

I kapitel fem visar Das hur militans bland sikher i Punjab konstruerats genom att olika fraktioner inom sikhgruppen manipulerat med den egna och andra gruppers historia. Att skapa bilder av den äandreä blir ett medel för att stärka den egna identiteten och i denna process skapas utrymme för militans.
Kapitel sex är en analys av den debatt som uppkom efter katastrofen i Bhopal 1985, då Union Carbides fabrik läckte ut giftig gas. Das visar att bl a politiker, jurister, läkare, forskare och andra som gjorde anspråk på ähjälpaä de utsatta genom att föra deras talan, i själva verket fråntog dem möjligheten att själva uttrycka sin smärta och erfarenheter av katastrofen.

Berikar vår förståelse

Slutkapitlet, med en epilog, är en slags sammanfattande reflektion av de föregående kapitlen, med fokusering på smärta och lidande som tema. Das reflektion är inte teologisk utan social, det rör sig om ett rättviseproblem. Kan den utsatta finna någon mening i sitt lidande, när hon inte ens får ha sin smärta i fred? Das tror att i slutändan finner individen världen inte bara orättvis utan också kaotisk.

Vad kan vi lära oss om dagens Indien genom att läsa Das bok? Hon ger oss inte några nya data, det mesta är publicerad sedan tidigare. Bokens styrka ligger istället i att perspektivet på de händelser som hon tar upp, händelser som andra skrivit hyllmetrar om, nyanserar och berikar vår förståelse av Indiens moderna historia.
Det gör inte saken sämre att Das har ett språk och stil som gör läsandet till en njutning.

Charles Càmara

Tillbaka till Monsun 1 (artikelregister)