50 år med Lars Eklund

HÄR HAR DU MITT LIV

Fjortonde delen – Maglehem och Lund 1990-talet

De senaste 10 åren har varit otroligt innehållsrika även de. Vi bor kvar på Råbygatan, men tack vare en välvillig inställning från LKF:s sida kunde vi för några år sedan överta också grannlägenheten, slå ut väggen och därmed skapa en rymlig våning (efter ett antal alltmer trångbodda år). Barnen har fått egna rum, med plats för Mattias vattensäng (!), och av det extra köket har blivit SYDASIENs kontor.

Bubu har sedan början av 90-talet arbetat som barnskötare på dagis. Som timanställd sådan har hon arbetat på förskolor i hela Lund, och överallt blivit lika omtyckt bland barn och föräldrar, och ibland längre vikariat på enskilda dagis. Nu har hon varit på Grynmalaregården i snart ett år, och inget tyder på att hon inte kommer att fortsätta där. Genom dagisjobbet har hon också lärt känna trevliga arbetskamrater, av vilka en blivit Bubus nuvarande bästis, nämligen Karin Hartman.

Men Bubu har också gått fyra år på folkhögskolan Hvilan i Åkarp, först grundskolekompetens och därefter tre års gymnasium, vilket var ett lyft för Bubu. Hon stortrivdes där – och skolan stortrivdes inte oväntat med henne också.

Dessutom har Bubu så många andra strängar på sin lyra, vilket påverkar familjen positivt. Hon fortsätter att ge konserter i olika sammanhang, och vi reste exempelvis till den Internationella kvinnofestivalen i Åbo 1994 för konsertframträdande tillsammans med den berömda egyptiska kvinnliga författaren Nawal El Saadawi. Bubu har också sjungit Rabindrasangheet i en kyrkokonsert i Gingst på Rügen, dit vi var inbjudna av prästfamiljen Schwerendt, som blivit våra vänner efter flera besök; och i Lunds domkyrka på minneshögtiden sedan Moder Theresa dött.

Bubus underbara indiska mat

Och så Bubus matlagning. Hennes indiska mat är sagolik, och är till glädje inte bara för familjen och vännerna utan har också resulterat i många catering-uppdrag och matlagningskurser. Tillsammans med Sheila Mallik (vars pappa också är från Calcutta, medan mamma kom från Öland) planerar Bubu att satsa på mera sådana uppdrag.

Och för att göra bilden av Bubus mångsidighet total ska också fogas hennes massageverksamhet. Redan i mitten av 80-talet lärde hon till småbarnsföräldrar ut indisk babymassage, som några år senare blev högsta mode i Sverige; och på Hvilan ingick på tredje året en massageutbildning som hon haft stor nytta av. Och som gett familjen välbehövliga extrainkomster då och då.

Mina föräldrars sommarhus i Svanesund ligger där det alltid legat, även om det inte längre är ett äventyr att ta sig dit. Numera går det väg över bergen ända fram till huset, och en åretruntvilla har byggts precis bredvid som tagit bort mycket av den gamla charmen. Arne och Gerd tillbringar fortfarande somrarna där. Också vi åker dit någon vecka varje år och njuter av västkustens salta vatten. Vi gör också utflykter exempelvis till vännerna och Indien-kännarna Ola och Erni Friholt på Stocken (på västsidan av Orust), och gästar deras sommarcafé på bryggan. Vi hälsar också på Lena och Henrik Celander, vänner i Lund (ursprungligen genom Gösta och Inger) men som otroligt nog också har sommarhus i Svanesund sedan generationer.

Huset i Maglehem

Men problemet med Svanesund är att det är långt från Lund. Min bror Gösta, Inger och deras barn Fredrika och Johannes skaffade i slutet av 80-talet (när de bodde uppe i Östersund) ett sommarhus i Maglehems by på Österlen, och dit brukade vi ofta åka för att bada i Juleboda.

I augusti 1994 ringde Inger en eftermiddag och berättade att det fanns ett underbart hus till salu i byn och att vi bara måste komma dit och se på det. Sagt och gjort, dagen efter avtalade vi träff med mäklaren Gabriella Uppvik, vid huset som tidigare bebotts av den i byn välkända kvinnliga konstnären Gyda Brunner.

Det blev kärlek vid första ögonkastet och vi lade ett bud på 275 000 kronor, samt skrev en fullmakt till Gösta att han fick fullfölja affären om det blev något. För vi var precis på väg med bilen till Finland.

Några dagar senare ringde jag från Åbo och fick veta att Gösta inte var hemma, han var iväg och skrev kontrakt! Vilken lycka. Vi fick nycklarna till huset den 25 augusti och vi har aldrig ångrat köpet. Vi har haft ett antal underbara somrar där, och möjlighet att ta emot många av våra vänner, och så klart umgåtts flitigt med boule- och krocketfanatikern Gösta, och druckit öl på byns fina pensionat Solgården.

Kumkums besök i Sverige

Bubus bror Kumkum som dog 2001 hann besöka oss tre gånger i Sverige, ett land han älskade och där han fick många vänner som fick eller köpte hans tavlor. Första gången 1986 reste vi med bil hela familjen och Kumkum 14 dagar genom Sverige till Luleå, varifrån vi tog biltåg tillbaka till Göteborg. Kumkom återkom sedan 1990 då han och jag tillsammans med Gunnar Janzon gjorde en expedition till Dalsland, efter vandrarhemsövernattning i Trollhättan buss til Mellerud, båtfärd på Dalslands Kanal till Bengtsfors, därefter dressincykling på den 50 km långa tågbanan till Årjäng (med övernattning i tält på vägen), båt tillbaka till Bengtsfors och slutligen tåg tillbaka till Göteborg. 1995 kom Kumkum tillbaka för tredje gången och det året njöt han av att cykla omkring i trakten av Maglehem, liksom att hälsa på Daniel och hans släkt i småländska Stensjön.
Också Buku och hennes dotter Munjini har hälsat på, två gånger (1993 och 2002), första gången tillsammans med odissi-danserskan Dipwanita Roy från Kolkata. Hon och Munjini dansade på Annas och Naders bröllop.

Eva och Arvid

Några som kommit att betyda väldigt mycket för oss är Eva och Arvid. Eva Deleskog och hennes döttrar Amanda och Ida blev vi introducerade för av hennes kusin, Daniel i Göteborg, i slutet av 80-talet. Och sedan hon träffade Arvid Gunnarsson och de köpte en lägenhet bara ett stenkast från oss på Råbygatan har vi umgåtts väldigt flitigt.

Förutom att vara oerhört sympatiska och hjälpsamma är de dessutom otroligt matintresserade, vilket gett oss tillfälle att njuta många gourmet-middagar och rökiga whisky hemma hos dem.

Det känns som om de vore syskon till oss. Det förstärks av att vi genom dem lärt känna såväl Arvids mamma Alina som flera av Evas (och Daniels) släktingar i Stensjön, Småland. Inte bara pappa och mamma, men också en annan kusin, Monica Hansen (gift med Mogens och bosatt i Åstorp), som vi fått en alldeles speciell relation till i och med att Kumkum blev gudfar till en av döttrarna som adopterats från Calcutta.

En alldeles riktig släkting som vi umgåtts mycket med är så klart Pernilla, som efter en krokig utbildningsbana som inkluderade religionsstudier i tyska Göttingen, slutligen blev barnsjuksköterska och nu jobbar som skolsköterska på Vårfruskolan, alldeles nära oss. Sommaren 2002 gifte hon sig med Dino Garmy, ursprungligen från irakiska Kurdistan men bosatt med sin släkt i Lund sedan många år. Bröllopet hölls i trädgården till Charlies och Karins villa ute i Revinge.
Pernillas lillebror Torbjörn har istället vandrat rakt fram och framgångsrikt genomgått Tekniska högskolan och har en ljus framtid för sig.

Fredsgatan och Knäbäckshusen

Vi har naturligtvis också fått vänner på andra sätt. Vi har umgåtts mycket med Erland och Anette och genom dem också återknutit vänskapen med Britta Collberg, och har dessutom lärt känna Ivar och Görel Lill med konstgalleri på Stora Tomegatan. Gemensamt för dem är att de alla tidigare bott i samma charmiga hus på Fredsgatan.

Vårt 1990-tal blir inte komplett utan att nämna Knäbäcksfesterna, som Staffan och Karin Lindberg ordnat för sina vänner varje år sedan 1968, i början av juni i sitt sommarhus i Knäbäckshusen. En institution har det blivit med fasta ritualer, med brännboll, knytkalas, lägerbål på stranden och övernattning i tält. Vi är numera stamgäster i sammanhanget. Och sportlovet 2003 for vi också på skidsemester tillsammans i norska Ljördalen, dit Staffan och Karin åkt i 10 år. Se bilden härintill.

Och så livet på gården på Råbygatan i Lund. Vi har haft tur och haft ett rikt socialt liv även där, trevliga grannar, till vilka hör Niklas Törnlund och hans fru Andrea, trevliga iranska paret Farnaz och Mohsen Abtin, och så Ivan och Jenny Loftrup-Eriksson (Ivan känd från TV4:s regionalnyheter).
Och i parken finns lusthuset Novilla som hyresgästföreningen disponerar av LKF och där anordnar pubkvällar, kräftfester, adventsglögg och annat. Länge var jag ordförande i den lokala hyresgästföreningen och var därför alldeles särskilt involverad i detta, och jag sitter fortfarande med.

Macintosh – självklart!

Har jag nu berättat om allt? Nja. Tveksamt. Det är fantastiskt vad mycket man hinner med på 50 år.
Är det något särskilt jag glömt? Ja, det skulle i så fall vara mitt dator-intresse. Jag köpte min första dator, en Macintosh SE 30, med 9 tums bildfönster, 1989, för 46.000 kronor. Sedan har det fortsatt med Mac både hemma och på jobben (på Arbetet redigerades tidningen när jag började 1984 manuellt, man ritade skisser med hjälp av typometer och sedan var det grafiker som skrev in texter och monterade sidorna; i slutet av 80-talet fick vi Siemensdatorer där vi tilläts bearbeta de digitala texterna men inte slutföra sidlayouten; slutligen efter konkursen och nystarten 1992 fick vi Macar och gjorde sidorna helt färdiga).

Också SYDASIEN görs naturligtvis helt på dator, och det är en märklig känsla att kunna sitta hemma och göra sådant som för bara 15 år sedan krävdes avancerade sätterier och tryckerier för att kunna göra. Och numera handlar det ju dessutom om att producera webb-sidor på Internet. Något som jag lärt mig själv, gått på lite kurser för att lära Dreamweaver under arbetslöshetsperioden efter Arbetets nedläggning, och nu jobbar jag professionellt varje dag med detta på SASNET. Och nu i april ska jag gå en tredagars specialutbildning i Malmö och lära mig programmering med PHP, för att kunna skapa dynamiska webb-sidor.

Appendix:

Om jag glömt att nämna några viktiga personer som betytt mycket för mig genom åren är det väl framför allt släkten. Den tar man för så given att det är lätt hänt att man i en sådan här biografi som jag nu gjort helt missar att uppmärksamma. Mostrarna och morbröderna, liksom kusinerna, i Bohuslän om somrarna har jag visserligen nämnt, men också farfar Helmer och hans hustru Hulda (som jag uppfattade som min farmor när jag var liten) var tidigt förekommande viktiga personer. Vissserligen boende i Mjölby, men entusiastiske bilföraren Hulda körde land och rike runt och hälsade på oss både i Lund och i Svanesund. Och fastrarna; Inga Holmberg i Södertälje liksom Birgitta (och Göran Lindahl), Stina Andersson, och Lilly (och Åke Oldegren) och deras familjer, inklusive en lång rad kusiner, hälsade vi ofta på när jag var barn.
På 1990-talet etablerades en tradition med kusinträffar på mammas sida, oftast i Svanesund men också på andra håll, hos moster Lollos son (och min jämnårige) Per-Olle i Väjern, hans storasyster Lena på Hönö och systern Kerstin i Lerum, samt hos Charlie i Revinge. På kusinträffarna har vi så klart träffat också Stockholmskusinerna Ahlquist – Torstens barn; Christina (lika gammal som jag, nu gift med ekonomiprofessorn Torsten Persson), Margaret (boende i Lelystad i Holland, dit jag och familjen reste och hälsade på 1998), Ingrid och Martin.
Och slutligen har vi haft släkt på nära håll också – i Malmö, genom pappa Arnes moster Alma som hade stort hus i Limhamn och där många trevliga kalas hölls förr om åren, och Almas båda döttrar Vera (som bor kvar i huset) och Birgit som var gift med nu avlidne Hans-Erik Elmquist – som arbetade som lärare i Trolle-Ljungby, liksom Birgit, och dessutom var lokalkorre för Kristianstadsbladet. Se där var min enda släktmässiga koppling till journalistik innan jag själv blev det.