Från hönsoffer till elchock

Andeutdrivning och psykiatri sida vid sida i Nepal

I Nepal behandlas för det mesta mentalsjukdomar av en jhakri, en medicinman som med böner och offergåvor driver ut de onda andarna ur den sjukes kropp. Men när den traditionella medicinen inte hjälper finns det de som söker vård på sjukhus.

Efter en lång väntan i den stekande solen öppnas äntligen den gamla trädörren. Ett rufsigt hår och ett skrynkligt ansikte, format av kudden, syns i dörrspringan. Ett par avvaktande, gula ögon försöker dölja sig så gott det går bakom de kisande ögonlocken, och en uppseendeväckande stor underläpp hänger sömnigt ned halvvägs över hakan.
Shati Parshad är medicinman,jhakri, i den uråldriga byn Thinigaun, thakalikungens forna hemvist, högt uppe i det nepalesiska Himalaya. Han arbetar på nätterna och sover på dagarna. Sömndrucken sätter han sig på sängkanten. Rummet är mycket enkelt inrett: Förutom sängen en spis, en uppsättning grytor och ett skåp med rituella föremål. Runt om i rummet vankar en höna oroligt. Kanske vet den vad som väntar? Djuroffer ingår i jhakrins ritualer för att blidka gudarna.
Shati Parshad är 67 år gammal, och har arbetat som jhakri i 55 år. Idag kommer människor från de omgivande byarna, Jomsom, Tinigaun, Chang och Marpha för att få hans hjälp. Vissa dagar har han en eller två patienter, andra upp till fem. De kommer för att bota sina stukade armar, värkande axlar och sjuka levrar. Även mentalt sjuka uppsöker jhakri.
- En del är galna. De har en demon i huvudet, säger Shati Parshad.

Driver ut demoner

Demoner driver jhakrin ut genom upprepande av mantran, i Shati Parshads fall böner till den hinduiske guden Kali Bhiram. Om patienten skulle råka vara buddhist spelar det inte någon roll. Under hela ceremonin slår Shati Parshad på en tamburinliknande trumma, dhengro, samtidigt som han rabblar sina mantran.
- Jag ber till Kali Bhiram i tre, fyra timmar. Ibland blir de bättre redan nästa dag, säger han.
I ritualen ingår också offer av olika slag. Förutom hönor så offras ägg, blommor, majs, bönor, ris och andra grödor. En behandling kostar mellan hundra och hundrafemtio rupees. Det motsvarar 15 till 25 svenska kronor; åtskilliga dagsinkomster för de flesta nepaleser. Men för den som är besatt av onda andar, eller som en psykiatriker skulle uttryckt det, lider av en psykos, kan det vara värt pengarna. För det händer att den sjuke faktiskt blir bättre. Och det kan vara mycket långt till närmsta sjukhus.
- Jhakrin hjälper för det mesta, säger doktor Nirakar Man Shresta, psykiatriker på mentalsjukhuset i Patan utanför Kathmandu.
- För det första får patienten en roll som sjuk och får uppmärksamhet, det hjälper. Och för det andra så är många jhakris bra rådgivare.

Shati Parshad är medicinman, eller jhakri, i byn Thinigaun, högt uppe i det nepaleisiska Himalaya. Han driver ut demoner genom offer och mantran som han läser medan han slår på sin dhengro.

Avfärdar inte behandlingen

Nirakar Man Shresta avfärdar alltså inte jhakrin och den traditionella medicinen, trots att han är utbildad i Storbritannien och som läkare har en rationell syn på mentalsjukdomar. Men han varnar också för skadan som jhakrin kan åstadkomma.
- Ibland är behandlingen farlig, säger han.
- Till exempel så förekommer det att man använder en upphettad järnstav för att driva ut onda andar. Sjukhusen får ta emot patienter med brännskador och ibland med brutna ben.
I trädgården utanför mentalsjukhuset i Patan blandar sig patienter, vårdare och anhöriga med varandra och det är svårt att avgöra vem som är vad. Dessutom ger man metadonbehandling åt narkomaner i samma byggnad.

Tolerant amosfär

En ung man, välklädd med vit skjorta och svarta byxor, presenterar sig som läkare. För ett ögonblick, medan han skriver sitt visitkort, tror jag på honom, tills en av dem som är på metadonbehandling med en blinkning låter mig förstå att mannen i själva verket är patient. Ingen låtsas om detta för att inte såra.
I nästa stund är han filmproducent och filosof. Det är en tolerant atmosfär i trädgården. Man umgås med varandra, oberoende av vilka problem man är där för. Men det finns också mörkare sidor av tillvaron på hospitalet. I ett speciellt rum blir de bråkiga patienterna fastkedjade tills de, med droger och elchocker, blivit lugnare.
- Efter elbehandling och mediciner är de inte så aggressiva längre, säger Shiva Bhattarai, vårdbiträde på sjukhuset.

Elchock att vänta

I rummet där chockerna ges står en tom brits och gapar. På väggen sitter en skrivtavla fylld med namn på patienter som har en elchock att vänta. Var och en får sex behandlingar.
På kvinnoavdelningen sitter släktingar och anhöriga och pratar på de enkla järnsängarna. Två kvinnor ligger passiva. Ett villkor för att få vara på sjukhuset är att man har en släkting som ser efter en. En ung kvinna är där med sin far. Hon anser själv inte att hon är sjuk, men fadern tog henne till sjukhuset när hon slutat tala och äta.
En annan kvinna, 28 år gammal, är här med sin bror. De kommer från Chulthe, 105 kilometer från Kathmandu. Hon har varit på sjukhuset i tolv dagar för en akut psykos. Innan hon kom till sjukhuset hade hon varit hos en jhakri som rådde henne att söka läkarhjälp.
Ångest framkallad av fruktan för sina barns liv gjorde henne sjuk. Hon hade matat sina höns med medicin uppblandad i mjölk. När hon upptäckte att barnen varit och smakat på blandningen blev hon rädd. När dessutom hönsköttet smakade bittert trodde hon att de skulle dö. Det blev en svår chock, som ännu efter sexton dagar sitter i. Hemma väntar hennes fyra barn, fullt friska.

Fruktan för sina barns liv gjorde henne sjuk. Den 28-åriga kvinnan uppsökte mentalsjukhuset på inrådan av en jhakri.
En patient presenterar sig som läkare och skriver ett visitkort. I nästa stund är han filmproducent och filosof.

Enda alternativet

På en av de åtta sängarna på männens avdelning sitter en 25-årig patient från en by i Nuwakotdistriktet, två dagars vandring från Kathmandu. Den dimmiga blicken är ett resultat av medicineringen. Diagnosen är mano-depressiv, och innan han fick behandling var han aggressiv och hamnade ofta i slagsmål.
Som så många andra hade han, innan han uppsökte sjukhuset första gången för ett år sedan, varit hos en jhakri. Jhakrin hade offrat fyra getter och tio tuppar för att få honom frisk. Dessutom hade familjen betalat en avgift på 200 rupees. Det visade sig vara en dyr och ineffektiv behandling.
Han är nu här för fjärde gången, tillsammans med sin far, och de litar inte längre på jhakrin.
Att människor väljer att gå till en jhakri i första hand beror till stor del på att mentalvården inte är utbyggd i Nepal. Till sjukhuset i Patan kommer sjuka från hela Nepal. Dessutom finns en liten filial i Pokhara. I övrigt finns det bara privatpraktiserande läkare. Enligt doktor Drudd Man Shresta som är föreståndare på mentalsjukhuset i Patan finns det tolv eller tretton privata mottagningar i Nepal.

Sattes i fängelse

Han berättar att man tidigare satte mentalsjuka i fängelse i brist på alternativ och att det satt ett sextiotal mentalpatienter i Dhulikhelfängelset utanför Kathmandu för ett par år sedan. De var alla kroniska fall eller från fattiga familjer. I och med regeringsskiftet i november 1994 släpptes dessa.
- Men det löste inte problemen, säger Drudd Man Shresta. - De kroniskt sjuka blir ju inte bättre och är en tung börda för sina familjer, och i längden blir man en mentalpatient själv, säger han.
Men förutom bristen på sjukhussängar så finns det en ovilja hos många nepaleser att söka hjälp hos psykiatriker.
- Att uppsöka mentalsjukhus är stigmatiserande, säger doktor Nirakar Man Shresta.
- Det är mer accepterat att gå till en jhakri. Om någon i min familj var galen skulle detta inte accepteras, men är han besatt av onda andar så godtar folk det.
I trädgården utanför sjukhusbyggnaden står en gammal man. Hans depression hade gjort honom stum. Han kom hit för fyra dagar sedan, från en by utanför Kathmandudalen, och lät hönsoffer ersättas av elchocker.
- Jag vill hem, säger han.

Petter Ljunggren
text och foto

Tillbaka till Sydasiens innehållsförteckning