Femte delen: Universitetsstudier
Åter
från min första resa i Asien 1972 var jag uppfylld av att få
studera något med anknytning till den delen av världen. Men
antropologi fanns inte på Lunds universitet. I stället valde
jag att studera etnologi, som fram tills bara något år tidigare
hetat folklivsforskning.
Började studierna våren 1973 och tyckte det var helt otroligt
intressant att i grunden lära känna det svenska bondesamhället
och dess förvandling till dagens moderna Sverige ur ett humanistiskt
perspektiv, där människor kommer till tals. Ämnet befann
sig i en förvandling, från ett mera museiinriktat och knappologiskt
perspektiv till ett samhällsinriktat.
På institutionen var det dock fortfarande det förra som dominerade
med professor Nils-Arvid Bringeus och docenten Jan-Öyvind
Swahn, som man fick tentera för på högre betygsnivåer.
Men de som verkligen gjorde att etnologin kändes angelägen var
de då unga och entusiastiska lärare vi hade på grundnivå,
Gunnar Alsmark och Orvar Löfgren,
som mer var som kompisar.
Det blev också en underbar sammanhållning i studentgruppen
i vilken Rigmor Sylvén, Per-Gunnar,
Douglas Modig, Karin Sandström,
Märta Lindström med flera ingick. Vi umgicks
långt utöver veckans två föreläsningar (i regel
avslutade med fika på Café Ateneum på AF). Vi festade
och gjorde egna utflykter till Frilandsmuseet i Köpenhamn, till Ystad
m m.
Exkursion till Bohuslän
När
vi på trebetygsnivån gjorde en veckolång studieresa
för att studera traditionell bebyggelse och folkkultur i Bohuslän
under ledning av docenten Anders Gustafsson (uppvuxen
i Tegneby, nära morfars prästgård) var vi redan en väl
sammansvetsad kompisgrupp – som dessutom utökades med några
etnologistudenter från Göteborg, varav en (Anna-Karin
Lundell) kom att betyda särskilt mycket.
Det blev en romantisk resa genom mellersta och norra Bohuslän, och
därefter våren och sommaren 1974 flera Göteborgsbesök
som gjorde mig helt betagen i den staden, och i synnerhet stadsdelen Masthugget
(Sjömansgatan) och närliggande Slottsskogen. Anna-Karin var
aktiv inom vpk:s ungdomsförbund KU, och fick mig att fundera mycket
kring ideologiska och politiska frågor. Hoola Bandoola Bands (Mikael
Wiehe och Björn Afzelius) texter berörde
mig starkt.
Hemma
i Lund fortsatte etnologi-vännerna att umgås flitigt och på
en fest hemma hos Gunilla Wickman på Bytaregatan
lärde jag känna Gunnar Janzon som läste
en termin före mig. Det utvecklades till djup vänskap med många
gemensamma projekt genom åren; brännvinstillverkning på
hans korridorrum på Parentesen; exkursioner och övernattningar
i tält vid Vombsjön mitt i vintern och till sjön Jällunden
i Småland en vår; resa med tåg och båt till Nederländerna
1977.
Britta Hellberg ingick också i etnolog-kompisgänget,
och henne lyckades vi andra pussla ihop med Gunnar så att tycke
uppstod. De flyttade samman och till Uddevalla, där båda fick
jobb, och så småningom till Göteborg. Gunnar och Britta
kom att bli några av mina närmaste och bästa vänner.
Gunnar
hade många vänner som också blev mina, däribland
Magnus Brynjer i Malmö, som på senare år
introducerat mig i Svenska Järnvägsfrämjandet och spännande
tågresor i Östeuropa (Polen 2000, Litauen 2001); och den helfestlige
Eskil Andersson, ursprungligen från Älmhult
men nu rotad i Lund och sammanlevande med Kirsten Roth,
tidigare på Arkivgatan i Råbykungens hus, som revs bara för
att Spyken behövde en längre löparbana!
Andra vänner jag introducerades till genom Gunnar och Britta blev
Margareta Kjellén, som vi gjorde en skön
båtresa i S:ta Annas skärgård försommaren 1977 och
som brukade hälsade på i Göteborg när jag bodde där;
skönsjungande tenoren Dan som var med på samma
fest då jag lärde känna Gunnar; och så Britt
(numera gift Yman).
Till mina självlärda talanger hör att jag kan spela melodier
med hjälp av att pressa in luft med händerna i munnen, som fungerar
som resonanslåda. Det blev ett stående inslag på alla
fester, då och senare, att jag måste spela på munnen.
Liksom sjunga min favoritsång ”Jag är en liten Eva”,
en av de många oskuldsfulla Ulla Billquist-klassiker jag kommit
att hysa en bisarr kärlek till.
Premiär för socialantropologi
Efter tre terminer etnologi, och nästan lika många betyg
– jag gjorde aldrig trebetygsuppsatsen – skulle så socialantropologi
introduceras vid Lunds universitet hösten 1974. Jag anmälde
mig så klart till kursen.
Under Kajsa Ekholms ledarskap höll vi till i en
barack bakom gamla Folkskoleseminariet (där BMC nu byggts), och det
blev en trevlig social gemenskap med mycket fester. Tomas Löfström
blev min kurskompis, och likaså den mycket specielle Indien-resenären
och Giordano Bruno-lärjungen Huno.
Jag blev särskilt god vän med Hans Ullvig och
hans jättetrevliga flickvän Kim. Redan första
terminen började planer smidas på att hela kursen skulle slå
sig samman och bilda kollektiv. Avancerade planer på att köpa
en gård vid Immeln i Småland fanns.
Det blev dock aldrig något av planerna och studiemässigt
gillade jag inte socialantropologin. Efter den jordnära och humanistiskt
präglade etnologin kändes de samhällsvetenskapliga abstrakta
teoribyggena över samhällens uppbyggnad och utveckling som rena
döden. När det dessutom i tidens anda inte var konkreta kunskaper
förvärvade genom att läsa kursböcker som var det viktiga
utan förmågan att vid de muntliga grupptentamina komma med
så förnumstiga kommentarer som möjligt, kände jag
mig alltmer som en främmande fågel.
Sociologerna och Indien-forskarna Göran Djurfeldt och
Staffan Lindberg (som jag då inte alls kände)
undervisade visserligen på en delkurs, och de lyckades väl
förklara hur det indiska samhället och kastsystemet fungerar
(kunskaper jag sedermera själv ägnat mig åt att förmedla
som SYDASIEN-redaktör och föreläsare på Sida-seminarier
runt om i Sverige). Men det räckte inte. Som helhet kändes studierna
i socialantropologi, som de då fungerade, skäligen meningslösa,
och jag avbröt dem därför innan det var dags att skriva
tvåbetygsuppsats, för att i stället jobba och resa ut
på min andra Asien-resa.
Tillbaka
till Grevie Trädgård
Vid hemkomsten våren 1976 hade jag inga fasta planer. Fullständigt
pank och samtidigt uppfylld av lust att resa igen, måste jag jobba.
Ringde Grevie Trädgård och fick komma tillbaka dit, och jobbade
ända fram till jul. Sedan skaffade jag jobb som timanställt
vak på sjukhuset. Besökte personalavdelningen för att
uttryckta mitt intresse och kunde börja på Kirurgen 14 redan
dagen efter.
Jag jobbade mycket, på alla möjliga avdelningar, framför
allt på intensivvårdsavdelningarna, och fann jobbet meningsfullt.
Så meningsfullt att jag när tillfälle gavs ansökte
om att gå en utbildning (betald eftersom jag jobbat tillräckligt
mycket) till sjukvårdsbiträde på Vårdskolan hösten
1978. Började fundera på att satsa på sjukvården
och kanske bli sjukskötare.
Eftersom jag arbetat som timanställd hade jag möjlighet att
styra min tid och ha mycket ledigt. Det gjorde det möjligt att också
studera arabiska på deltid på universitetet, vilket jag började
med våren 1977. Det var intellektuellt inspirerande eftersom arabiska
språket är så fullständigt annorlunda uppbyggt jämfört
med våra indoeuropeiska språk, men samtidigt väldigt
logiskt och systematiskt, ett språk skapat av vetenskapsmän
i Bagdad på 700-talet e Kr.
Genom att lära sig grunderna i klassisk arabiska kommer man in
i en helt ny värld. Oerhört spännande, men också
väldigt svårt. Det krävs ganska hårda studier innan
man får den minsta praktisk nytta av språket, i alla fall
som undervisningen var upplagd då. Jag kom aldrig så långt.
Däremot fortsatte min kurskamrat Bo Holmberg (uppvuxen
som missionärsbarn i indiska Kodaikanal) som nu är professor
vid institutionen. Bo, nu gift med Pia, tog över
som professor efter Gösta Vitestam som jag själv
tenterade för.
Medan jag var ute på min långa resa i Asien 1975-76 hade
det inkommit ett erbjudande från John Mattsons byggfirma om en bostadsrättslägenhet
i ett radhusområde på Nöbbelöv i Lund. Arne och
Gerd som stod i ständig korrespondens med mig framförde erbjudandet
och de skrev kontrakt, med följd att jag efter hemkomsten så
till sist lämnade Neptunusgatan och flyttade till helt eget boende
på Jägaregatan 198. Ett mysigt hus, med en tvårumslägenhet
och en liten trädgärdstäppa där jag kunde odla malört
och andra brännvinskryddor, och med god möjlighet att bjuda
till stora fester, något jag alltid tyckt om. Insatsen jag betalade
för lägenheten uppgick till 6 000 kronor, men efter något
år visade det sig att föreningens lån varit så
förmånliga att halva insatsen kunde betalas tillbaka.
Det var visserligen långt att cykla till centrum, ett problem eftersom
jag promt skulle besöka mitt favoritställe Spisen flera gånger
i veckan för att träffa mina goda vänner till vilka vid
den tiden också ingick trevliga paret Gert och
Görel. Jag fick i alla fall tillfälle att grundligt
utforska även Lunds nordvästliga delar av staden per cykel.
Och så blev jag god vän med grannarna mittemot, Rolf
och Mona Lysenius, som bjöd på roliga fester,
TV-teknikern Rolf försåg mig med en billig TV och på
vintern for vi till Monas västgötska hemtrakter, där jag
åkte skidor på Skara-slätten! Vi kom också att
under långa nattsessioner spela MahJong.
Mötet med Vivi Täckholm
Hösten 1977 reste jag i alla fall till Egypten, delvis för
att pröva på språket. Under en månad reste jag
runt i hela landet från Alexandria i norr till Aswan i söder
och till Hurghada vid Röda Havet, och lärde känna den legendariska
svenska botanik-professorn Vivi Täckholm i Kairo.
Jag hälsade på hos henne blott en enda kväll men bemöttes
som en kär gammal vän. Innan vi skildes gav hon mig en amulett
i form av Fatimas hand att bära runt halsen. Det har jag gjort sedan
dess. Jag råkade visserligen bli av med originalsmycket efter några
år men köpte ett nytt i Amman i Jordanien 1991.
Annars blev det mest bestående minnet av Egypten-resan det att jag
genom flitigt vistande på egyptiska caféer lärde mig
reglerna till både arabisk domino och brädspel (thawra),
kunskaper som jag sedan lärde ut hemma i Sverige. Många nätter
kom att tillbringas med domino-spel med vännerna de närmaste
åren, och Arne och Gerd blev också heltända på
de arabiska dominoreglerna och spelade det med med sina bekanta.
Förutom
studiekamraterna umgicks jag i slutet av 70-talet också mycket
med min gamla klasskamrat Stefan Nilsson och hans
vänner,
Stefans yngre bror Claes och dennes tjej Gunilla,
gymnasiekamraten Anders Davidsson som så småningom
blev ihop med Joanna Nygell, iranske Nader
Akhlagi och hans Anna Göransson,
Poul och Karin Kongstad, systrarna Helena
och Tina Thunander och många andra. Ett stort
gäng
samlades varje lördagseftermiddag på Domus-caféet.
Många
var folkmusikintresserade och for regelbundet till spelmansträffar
i Degerberga och Ransäter, till vilka jag också följde
med ett par gånger.
Lena Söderholm flyttade från Lycksele till
Lund, kom med i samma gäng och blev så småningom Stefans
livskamrat. Vid de många festerna genom åren har det varit
mycket musik, inte minst med bandet Nema Problema i vilket såväl
Stefan, Claes och Gunilla ingått. Stefans mamma Ingegärd
har för det mesta också varit med på dessa kalas.
|