Åttonde delen: Bubu i Sverige. Familjen
Bubu
är det största som hänt mig i livet, hur mycket
kul och spännande i övrigt jag fått vara med om. Det går
inte att nog beskriva vilken oerhörd betydelse hon fått och
hur mitt liv format sig tillsammans med henne. Barnen Mattias,
Marie och Daniel är gudagåvor
som skänkt stor mening åt mitt liv.
Vårt
liv hemma på Råbygatan, och ett tag på Skolgatan när
vårt hus renoverade, har varit fyllt av glädjeämnen, och
till det kommer våra långa vistelser i Indien.
När Bubu kom till Sverige kändes det för henne som att
hon lämnat sin familj i Indien för alltid. Men så blev
det ju inte, redan efter två år återvände vi hösten
1984 (Mattias var 10 månader då) och jag fick privilegiet
att närmare lära känna Bubus pappa Annada.
Han och jag for runt och hälsade på nära och avlägsna
släktingar i Calcutta, i Chandernagore och andra platser, ända
tills en dag en läkare/släkting vi hälsade på undersökte
Annada och konstaterade att hans hjärta var så dåligt
att vi absolut inte fick ta riksha, buss och pendeltåg hem igen.
Vi måste ta taxi hem och låta Annada bäras uppför
trapporna.
Det
blev sista gången han lämnade hemmet. Vi for hem till jul,
tre veckor senare avled Annada.
Lund och Calcutta
När Marie föddes 1985 och Daniel 1987 var Bubu hemma hos barnen.
Det gjorde att jag kunde ta ut i princip all den betalda föräldraledigheten
– och vi kunde åka till Indien och stanna länge. Det
blev fantastiska månader då man verkligen gled in i det indiska
livet. Det tar nämligen en månad att släppa taget från
Sverige, och sista månaden innan man åker hem börjar
man åter fundera på allt man måste göra i Sverige.
Men tiden däremellan är sagolik, och vi njöt av att leva
hemma på Tala Park med mamma Jayathi; Manto
och Polly och deras barn Bampa och Banjul
(Bubus stora favorit); Kumkum förstås; lillebror
Bhai ständigt ute på turnéresor Indien
och världen runt med Mamata Shankar Ballett Troupe. Och de andra
syskonen bosatta inte långt bort (ja bortsett från Boni
som alltid bott i södra Calcutta). Storebror Abir
och hans hustru Romu, med dotter Bumbi;
Tutu som gifte sig 1986 med Tuki och
flyttade till Salt Lake; storasyster Buru gift med Naran
Sen; och så Buku och Mishtu.
Många av våra vänner har hälsat på oss i
Calcutta. Christer och Margareta Fahlström
träffade vi första gången när de hälsade på
oss på Tala Park 1984. De kom sedan att bli mycket goda vänner
hemma i Sverige, och bli Bubus absolut största supportrar när
det gäller hennes Tagore-konserter. Ingen annan har så flitigt
följt med och dokumenterat dessa vare sig det varit i Lund, Köpenhamn
eller i Gingst på Rügen, och vi har ofta varit gäster
på deras sommarfester i deras avstyckade gård utanför
Dalby.
Besökare
på Tala Park
Bland andra som passat på att hälsa på när vi
varit där nere har varit Gunnar; Johnny
och Eva Karlsson, Stefan och Lena,
och Håkan Jonsson som kom på besök med
sin bror Sören. Och så naturligtvis Daniel,
entusiastisk inför alla förslag, rest tillsammans med oss från
Sverige två gånger och bott långa perioder på
Tala Park och blivit en nära vän till hela familjen. 1986 for
dessutom Daniel och jag efter en månad i Calcutta till Hong Kong
och for därefter runt en månad i södra Kina, innan jag
återvände till familjen i Calcutta alltmedan Daniel fortsatte
till Filippinerna och Australien på en långresa som faktiskt
förde honom tillbaka till Tala Park några månader senare
– när vi rest hem till Sverige.
När vi stannat länge i Indien har vi också gjort resor
runt i landet. Dessvärre mest när barnen var små, vilket
de nu bannar oss för – för det innebär att de inte
har några, eller bara vaga, minnen av resan till Tamil Nadu, Karnataka
och Goa 1984; Bangladesh 1984; Andamanerna 1986; Khajuraho och tiger-reservatet
Kanha i Madhya Pradesh 1988. Darjeeling har vi dock besökt flera
gånger och tigerreservatet Sundarbans har vi besökt alldeles
nyligen så där finns det minnen.
Bubu
snabbt uppmärksammad
Hemma i Sverige har vi också haft ett rikt socialt liv, inte minst
för att Bubu är den hon är, en sällsynt social, varm
och omtänksam människa som alla tycker om.
När tidningarna, både Sydsvenskan och Arbetet, direkt efter
bröllopet och Bubus ankomst till Sverige i stora artiklar skrev om
detta, fick det till följd att i stort sett alla indier och sydasiater
i södra Sverige hörde av sig, och vi lärde känna många
av dessa. Till dem hör Torvald och Saraswati
i Höör, Varalakshmi och Håkan
Wellman i Fjälkinge, Rama och Basu
i Huskvarna, Anders och Kumari i Hyllinge,
Gopa och Maya i Staffanstorp, Rabi och
Ingrid Dash, Chalini och Shinde,
Girija och Ranjan, samt Ingri
och Vibhu Sakaria, de senare alla i Lund.
Också längre bort lärde vi känna svensk-indiska
familjer och andra med anknytning till Sydasien. I Uppsala blev vi bekanta
med Sadhna och Styrbjörn Alström
liksom med Krishna från Bangladesh, gift med Mats
Nilsson som egentligen kom från Malmö. Och i Stockholm
träffade vi Bacha, läkare vars pappa var upptäcktresande
Tore Håkansson som redan på 1950-talet gifte
sig med en kvinna från Calcutta, Bachas mamma.
Göran och Amala Frankel i Helsingborg
introducerades vi dock för genom Sören Sommelius,
kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad som jag lärt känna
före min långa resa. När han fick veta att jag gift mig
med Bubu fann han det självklart att vi genast måste träffa
hans journalist-kollega på HD, Göran, och Amala som kom från
Indien och talade Bubus språk bengaliska. Och det blev ett lyckat
möte, Bubu fick sin första och bästa väninna i Sverige,
och Göran och jag hade också mycket gemensamt i vårt
intresse för Sydasien.
Vi
lärde också känna Hussain och Gunilla,
som jag alltså förgäves sökt hitta i bangladeshiska
Barisal. Hussain är lika social som Bubu och genom honom introducerades
vi, under många trevliga fester, till folk från eller med
anknytning till Sydasien.
Nighat och Warsi från Pakistan;
Maria från Trinidad och hennes jazzspelande amerikanske
make Ed Epstein; Alia Ahmad från
Bangladesh; Satie, indisk ANC-medlem från Sydafrika;
och många andra.
På fest hos Gunilla och Hussain kan jag skryta med att ha sjungit
Rabindrasangheet (jag har tränat in några av Bubus
många sånger) för bland annat bangladeshiske ambassadören.
Samarbete mellan Bubu och Annemette
Genom
Stig Toft Madsen i Köpenhamn, som jag känner
genom tidskriftsarbetet med SYDASIEN, etablerades kontakt mellan Bubu
och Annemette Poulsen Karpen, som dansade Bharata Natyam.
Det utvecklades till ett mångårigt samarbete med såväl
gemensamma dans- och musikprogram som att Annemette under ett stort antal
år reste över till Lund varje torsdag, och höll kurs i
indisk dans i vår kvarterslokal på Skolgatan.
Framförallt
adoptivbarn med rötter i Indien och Sri Lanka deltog i kursen, exempelvis
Margaretas och Christers dotter Anna, men också
vår egen Marie och så den som nådde allra längst,
Rani Nair, dotter till Baboo och Inger
(Rani är nu professionell dansös i London).
Bubu gick olika svenskkurser i omgångar, på Folkuniversitetet,
på AMU i Furulund och i Eslöv, men framförallt var hon
hemma med barnen när de var små. De gick inte på dagis
förrän 1989, då de alla fick plats på nystartade
allmänna förskolan Arken.
Men innan dess gick vi mycket på Ugglan, och deltog i Domkyrkoförsamlingens
barnverksamhet med öppet hus tre halvdagar i veckan. Mattias som
var äldst gick också på Kyrkans barntimmar.
Här träffade vi många andra trevliga barnfamiljer, och
en av dem kom att betyda alldeles särskilt mycket nämligen Håkan
och Bitte Jonsson. De hade (eller skulle få) tre
adoptivbarn från Indien, Anna, Andreas
och Malin, och vi blev väldigt goda vänner,
en vänskap som stod sig trots att familjen när Håkan var
klar med sin läkarutbildning flyttade till Kärleken i Halmstad.
Dit for vi ofta och kände djup samhörighet, och vi utvecklade
en tradition att fira nyårsafton tillsammans hemma hos dem. De har
också en stor krets av släkt och vänner som också
blev våra. Madeleine Anderberg är en av dem,
som vi på sistone haft mycket kontakt med i sin egenskap av Lutherhjälpsombud
i Lund.
Indisk kulturfestival i Sverige
1987
hölls det en stor indisk kulturfestival i Sverige och bland annat
med en mela på Kulturen i Lund. I den var vi givetvis engagerade,
och det gjorde oss modiga nog att två månader senare arrangera
för att Mamata Shankar och hennes danstrupp, inklusive
Bhai, skulle komma till Lund och uppträda som en
del i en Europa-turné. SYDASIEN stod som arrangör, jag hyrde
Stadsteatern och Romesh Luthra, som drev Restaurang Tandoor,
lovade stöd (ett löfte som dock inte infriades när det
visade sig gå back i slutänden). Ensemblen på 20 personer
delades upp och fick bo hemma hos oss och hos flera av våra vänner,
och det var jättekul. (Några år senare, 1990, kom gruppen
åter till Lund. Då lyckades jag locka Pål Eriksson
– kompis från tidigare genom Stefan Nilsson – på
Mejeriet att vara arrangör, och därmed sköta alla praktiska
arrangemang.)
Det var i samband med föreställningen på Stadsteatern
vi första gången kom i kontakt med Erland Ståhlberg
och hans fru Anette Håkansson. Erland var teaterns
tekniker och föreståndare, och Anette blev intresserad av Bubus
och Annemettes danskurser eftersom familjen hade två adoptivbarn
från Sydasien, Nira och Anja.
Den kontakten ledde till att vi blev mycket goda vänner, och Erland
och Anette har förekommit i de flesta sammanhang sedermera, från
att vara med och arrangera Durga Puja-festerna på hösten (något
vi gjort sex år) till att umgås på somrarna på
Österlen.
Bengaliska gästforskare
Genom alla våra aktiviteter med Sydasien-anknytning och så
självklart Bubus otroligt stora öppenhet har vi genom åren
umgåtts mycket med de indier, och i all synnerhet bengaler, som
bor permanent i Lund, likväl som med gästforskare och andra
som varit här begränsad tid, inte minst med anknytning till
Kemicentrum, Arkitekturskolan och World Maritime University i Malmö.
Hans Hadders som bott fyra år i Santiniketan
och med svenska studiemedel lärt sig spela sitar där hälsade
ofta på oss och spelade tillsammans med Bubu i slutet av 80-talet,
innan han nödvändigtvis skulle gifta sig med Swapna
(av bengalisk familj men uppvuxen i Norge) och flyttade till Trondheim
med henne.
Kemisterna Asim och Sarbari Ray från
Calcutta kom till Lund som gästforskare i slutet av 80-talet, och
blev våra vänner. De flyttade tillbaka till Indien, och bodde
i Kanada ett tag, men kom så åter till Lund för några
år sedan och har fått fasta anställningar på läkemedelsföretag
här.
Arkitekturprofessorn Subrata Chattopadhyay från
Indian Institute of Technology i Kharagpur, nära Calcutta, var gästlärare
vid Tekniska högskolan i Lund 2001, och vi blev väldigt nära
vänner med honom och hans fru Lopa, umgicks flitigt
och vi reste tillsammans i Sverige och till Paris.
Och ett tag fanns en stor grupp indiska bengaler i stan, då Tetra
Pak lät hyra in 12 dataexperter från Calcutta för programmeringsjobb,
och lät dem bo månadsvis på Grand Hotel innan man hyrde
ett hus åt dem. Bland dem vi umgåtts mest med är Sauti
Sen och Arindam (de båda kan för
övrigt ses på bilden ovan med Annemette och Bubu under en Kulturnatts-konsert
i Lunds Stadshall).
Några av dessa datamänniskor finns ännu kvar, fast de
bor nu i Malmö och har IBM som arbetsgivare. En del av dem träffar
vi då och då på bengaliska fester, och de brukar köpa
med sig bengaliska sötsaker till oss närhelst de varit nere
en sväng i Calcutta.
|