Sören Sommelius

Lyssna min dotter ett kammarspel i indisk miljö

Titel: Lyssna min dotter
Författare: Krishna Sobti.
Svensk översättning: Annika Persson
Utgiven av: Tranans förlag/Indiska biblioteket

Den indiska författarinnan Krishna Sobti har beskrivits som ”hindilitteraturens grand lady”. Hon föddes 1925 i en by i delstaten Punjab och debuterade 1944. Samtidshistorien kom att prägla hennes liv. Hon blev en i ”The Partion generation”, de som upplevde den fasansfulla splittringen av Indien i samband med självständigheten 1947.
Då delades det brittiska Indien i två stater, det sekulariserade Indien och det muslimska Pakistan, under stor blodspillan och med kanske tolv miljoner flyktingar. Just Punjab drabbades värst. Och Krishna Sobti har i flera verk skildrat de traumatiska händelserna genom en historieskildring underifrån, ur den enskilda människans perspektiv.

Indisk ton på översättningen

Hösten 2001 gav ambitiösa Tranans förlag ut en kortroman av Krishna Sobti, ”Lyssna min dotter”, efter det fleråriga Svensk-indiska Översättningsprojektet, med syfte att ge ut indisk litteratur på svenska i en serie ”Indiska biblioteket”, men också det omvända, att presentera svenska författare för en indisk publik, ett projekt som blivit möjligt genom stöd från Sida. (Mer om Indiska Biblioteket i SYDASIEN 4/01).

Uppgifterna om Krishna Sobti läser jag i ett informativt efterord, skrivet av översättaren Annika Persson, som för övrigt står för en synnerligen levande svensk översättning med en omisskännlig indisk ton.
Hon har i texten behållit en rad hindiord (utan svenska motsvarigheter), som ger en särskild språklig klangbotten åt texten. ”Lyssna min dotter” har dock inget med Indiens delning att göra. Romanen skrevs kort tid efter det att författaren upplevt sin egen mammas död.

Döende kvinnas sista dagar

Den är ett kammarspel och utspelar sig helt och hållet i ett slutet sjukrum, där en åldrad kvinna genomlever sina sista dagar med vetskapen om att hon är döende, tillsammans med sin dotter en sjuksköterska och en läkare på sporadiskt besök. Romanen är skriven så gott som helt med enbart dialog plus inlagda scenanvisningar som rörde det sig om ett manus för film eller teater.

Dialogen är mest en monolog. Det är mamman som talar, till dottern mest. Hon klagar över smärtan i sina variga bölder eller reflekterar över döendet: ”Kroppen är en klädnad. Sätt på den och träd in i världen. Ta av den och du är i den andra världen. Den andra världen. Andras värld. Inte din egen.” Hon kommer med kreativa förslag till doktorn: ”Tycker du inte att folk som jag borde skickas till månen medan de fortfarande lever och få förvandlas till gödsel där uppe!” Och hon kritiserar dottern som (i likhet med Krishna Sobti själv) aldrig gift sig och fött barn.
Men hon ser också den gifta kvinnans roll, som ”roddare på familjens shikara”, den som måste ge upp allt sitt eget för familjens skull, och kommer på att hon innan hon dör skulle vilja företa en pilgrimsfärd upp i bergen, det har hon alltid längtat efter. Och efter hand accepterar och respekterar hon dotterns val av livsform i en dramatisk omsvängning.

Därmed får boken också en viktig feministisk grundton, samtidigt som det är en berättelse om livet som det blev, om minnena, åldrandet och döendet. Jag tycker mycket om romanen. Som läsare är jag där i sjukrummet och får dela de båda kvinnornas vishet. Det är en förunderlig berättelse om livsloppet med språklig intensitet. Krishna Sobti berör och hon förmår berätta om det allra svåraste med ett innerligt leende.

SÖREN SOMMELIUS

Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 4/01