HÄR HAR DU MITT LIV
Elfte delen: Barnen, skolan och musiken
Mattias,
Marie och Daniel började samtidigt
på förskolan Arken 1989. Två år senare började
Mattias skolan på Vårfru, och där har sedan också
Marie och Daniel gått innan de sedan hamnade på Svaneskolan
(ja Marie gick också ett år på Apelskolan, farmors gamla
skola som tidigare hette Lilla Råby, då Vårfru tillfälligtvis
inte räckte till för de stora årskullarna). Sedan har
Mattias gått på Katte i musikklass, medan Marie går
samhällsvetarklass med mycket språk på Spyken.
Genom barnen och alla gemensamma aktiviteter som involverat föräldrarna
har också vi fått många vänner genom åren.
Mattias bästa kompis i tidiga klasser var Tobias Torhell
och vi blev goda vänner med hans föräldrar Catta
och Sven-Erik (den senare bekant från
tidigare, filmstudioresan till Bulgarien 1974). Det var Catta som lockade
mig att 1994 återuppta mitt klarinettspel som legat nere sedan gymnasieåren
och gå med i Röda Kapellet.
När Marie började förskolan skulle också en annan flicka med svensk-indisk blandning börja. Det var Mira, vars föräldrar Zal Thimmaya och Brittinger Fransson just flyttat från Hyderabad i Indien där de bott tidigare. Vi fann varandra direkt och har genom åren umgåtts mycket, och vad Marie och Mira beträffar har de efter några års åtskillnad nu på gymnasiet åter hamnat i samma klass.
Daniels klass på Vårfruskolan hade en alldeles särskild gemenskap, som dessvärre bröts när klassen splittrades upp i sexan när man flyttade till Svane. Ett roterande schema med grupper av klassföräldrar existerade, med följd att Bubu och jag en termin skulle planera för klassaktiviteter tillsammans med Viktors mamma Gun Holmberg, Erik och Joels föräldrar Kjell och Ingegärd Gibe samt Mattias föräldrar Anders och Gun-Britt Hansson.
Vi tog vår uppgift på stort allvar och höll en lång rad planeringsträffar hemma hos varandra med god mat och vin, och det gjorde att när vår termin var avklarad ville vi inte bryta gemenskapen. Därför fortsatte vi oförtrutet att umgås privat, och har bland annat varit på kalas hos Kjell och Ingegärd och tältat i trädgården till kaffestugan vid Eketorps fornborg på Öland, där de bor – och serverar – på somrarna.
Musikskolan har också fått en stor betydelse. Mattias började spela klarinett i tredje klass – och till lärare fick han min gamla spelkompis från Ungdomsorkestern 1969, Stanislaw Waga. Han har sedan hållit fast vid klarinetten och spelat i olika blåsorkestrar inom Kulturskolans ram men också spelat i Röda Flåset, Ung Vänsters orkester i Lund. I Lund Symphonic Band fick Mattias chansen att få låna skolans basklarinett, och det blev en höjdare som gjort att Mattias nu köpt sig en egen basklarinett. Och på Katedralskolan har han dessutom fått låna en barytonsax som han spelar med i sitt klezmer-band.
Daniel fick chansen att vid sex års ålder börja spela viola (altfiol) enligt Suzukimetoden, för läraren Carin Hallberg. Det visade sig snabbt att Daniel var (och är) en stor talang på sitt instrument och han spelade ganska snart avancerade klassiska stycken på gehör (vilket är Suzuki-pedagogikens grundidé) och med stor känslighet. Samtidigt med Daniel började också Kazuma Miyazu spela i samma viola-grupp, och även Kazuma var en stor talang, och det gjorde det extra kul att komma framåt.
På Suzuki-maner är också föräldrarna starkt delaktiga, och under många år var jag alltid med på alla lektioner. Första månaden var det jag som gick och lärde mig spela viola för Carin, detta för att jag sedan skulle kunna fungera som Daniels handledare hemma. Jättebra att lära sig grunderna, även om det sedan inte oväntat tog kort tid innan Daniel var avsevärt mycket skickligare än jag – så jag insåg att det var bättre för mig att satsa på klarinetten vars grunder jag redan besatt.
Daniel har också varit på flera Suzuki-läger; på
Ingesund, i Ljungskile med flera platser, då jag också varit
med; samt deltagit i ett jätteroligt samarbete mellan Kulturskolan
i Lund och en musikskola i Berlin. En grupp något äldre och
duktigare elever har två gånger rest ner till Berlin och tränat
under en veckas tid tillsammans med en tysk ungdomsorkester för att
därefter avsluta med konsert i Berlinersymfonikernas lokal Siemens-Villa.
Där var Daniel vid ett tillfälle en alldeles lysande solist
i Kurt Atterbergs Konsert för violin och viola.
Jag har rest med båda gångerna till Berlin, bott på
studenthotell och druckit min favorit-öl, Weissbier, med andra medföljande
föräldrar och lärarna, i synnerhet Carin
och Ruben Andersson. Det var för övrigt han
som för 20 år sedan drog i gång Suzuki-pedagogiken i
Lund. Tyskarna har sedan kommit till Lund på motsvarande sätt
då Suzukiföreningen svarat för alla arrangemang.
Efter att både Mattias och Daniel börjat spela hoppades vi givetvis på att också Marie skulle få sin chans att spela på Musikskolan. Men tyvärr fick vi negativt besked, köerna var långa och lotten föll inte på henne. Vi gav dock inte upp, utan lyckades förmå den eminente flöjtläraren Herbert Ibérer att ta emot Marie som privatelev ett år. Marie började spela och det visade sig, inte oväntat, att också hon var talangfull, så talangfull att när ett år gått uppmanade Herbert oss att söka på nytt till skolan och så skulle han tala för att hon skulle antas. Och så skedde, Marie spelar alltjämt varje vecka, även om hon valt att inte spela i orkester nu när hon går på gymnasiet – medan både Daniel och Mattias spelar i Ungomsorkestern (och Mattias dessutom i LSB och i en lång rad andra konstellationer, däribland det helfestliga klezmer-bandet Hojfen Balagan som spelade på min 50-årsfest)).