HÄR HAR DU MITT LIV
Andra
delen: Skoltiden
1960 började jag grundskolan. Tunaskolan var inte färdigbyggd, så första året gick jag i Helga Haskels klass i en förhyrd skollokal på Benzelius väg (som senare döptes om till Dag Hammarskjölds väg) mittemot internationella studenthuset Finn Inn (och med gymnastik uppe på gamla Folkskoleseminariet).
Sedan blev Tunaskolan klar och jag gick tvåan och trean där.
Det var jättekul att gå i skolan tyckte jag som också hemma fann det vara mycket roligare att, när jag inte höll på med frimärkssamlingen, studera regentlängder och länders historia och plugga in världens huvudstäder med hjälp av Bonniers Konversationslexikon från 1949. Detta hellre än att spela brännboll med grannbarnen.
Däremot
bildade jag och klasskamraterna Christer Bengtsson, Johan
Heintz, Olle Görman, Jan Waernberg,
Lars Birde, Urban Emanuelsson, Erland
Källén och Hans-Erik Fröberg
en klubb, LÖK:en, Lunds Östra Klubb, med huvudsakligt syfte
att arrangera pingisturneringar i vårt garage på Neptunusgatan
en lördag varje månad.
Till turneringarna köpte vi in lådor med gräddbullar direkt från fabriken nere på Södra Vägen. Dessutom hade vi protokollförda sammanträden, och så spelade vi spel, spel och åter spel, vi var rent fanatiska med att spela Monopol, Fiskafänge, Pionjär och allehanda egentillverkade spel dagar igenom.
Järnåkraskolan
Sedan blev skolgången rörig. Pappa Arne och mamma Gerd tänkte det skulle vara mera praktiskt för mig att gå på Järnåkraskolan så jag flyttades över dit i fyran. Helt nya kompisar, Lars Norgren, Anders Birgersson, Håkan Uddenäs och andra jag glömt namnen på, och en helt annan stil. Inte helt lyckat varken socialt eller kunskapsmässigt, så efter att också ha gått en termin i sexan på Lilla Råby (nuvarande Apelskolan) dit Järnåkra flyttade några klasser tillfälligt, flyttade jag efter jul 1966 tillbaka till min ursprungliga klass på Tunaskolan.
Under min bortovaro hade dock klassen fått nya dominerande ledargestalter
och några av dessa utnyttjade beklagligt nog min utsatthet och gjorde
högstadietiden till en trist upplevelse, med öknamn och tråkningar,
och det kompenserades inte av att de gamla vännerna trots allt fanns
kvar och gärna umgicks med mig utanför skolan och på helgerna.
Dessutom tvingades klassen olyckligt flytta i sjuan, på grund av
att Tunaskolans högstadium inte hunnit byggas klart, till Lindebergska
skolan, där nu Kulturskolan håller till, och sedan tillbaka
igen i åttan till Tuna.
Blockflöjt och klarinett
På
tal om musik började jag spela blockflöjt, som var obligatoriskt
nybörjarinstrument på den tiden, i fjärde klass, och jag
övergick sedan till att spela klarinett i sexan, för en äldre
musiklärare vid namn Lilienberg på Parkskolan. I nionde klass
erbjöds jag att börja spela i en ny orkester under Kjell-Åke
Bjärmings ledning, Ungdomsorkestern, som blev en permanent
institution som ännu lever.
Här lärde jag känna Ingrid Gustafsson på
flöjt, och i min egen klarinettsektion fanns bland andra Stanislaw
Waga, som fortsatt med klarinettspelet och i dag är min
son Mattias klarinettlärare på Kulturskolan. Han gifte sig
dessutom några år senare med orkesterkompisen och violinisten
Janina Biernacka. Det blev flitigt med konserter i Stadshallen
och små turnéer till Hässleholm och andra platser, där
vi alltid avslutade med Kjell-Åkes och våra paradstycken,
Mozarts ”Slädfärden” och svit ur Bizets
“Carmen”.
Hemma lyssnade jag intensivt på alla popprogram på svensk
och dansk radio samt Radio Luxemburg, spelade in på Philips-bandspelaren
jag fått när jag fyllde 13, och började notera alla topplistor
som fanns, Kvällstoppen, Tio i Topp, Top Tyve, Top Twenty, Amerikalistan,
som alla presenterades olika dagar på radion, och till det skapade
jag en egen topplista, Best of the Pop, BOP, som fem personer i vänkretsen,
oftast Johan och Tord, röstade fram varje vecka under tre års
tid.
Manfreds Mann ”Just like a woman” toppade den allra
första listan i december 1966.
Konfirmationsläger
1968 var jag ännu ung och dum, politiskt omedveten mitt i all 1968-uppståndelse. Året präglades i stället av att jag konfirmerades vid ett månadslångt sommarläger på Hästvedagården i norra Skåne, lett av den unge radikale socialdemokratiske prästen K G Hammar.
Det var en fantastiskt rolig månad med undervisning och nöjen väl sammanflätade. Efteråt sörjer jag att jag inte redan då förstod hur privilegierad jag var som fick del av alla kloka och nydanande teologiska och filosofiska resonemang och de meditatitiva kyrkobesök om kvällarna som vår nuvarande ärkebiskop lät oss tonåringar ta del av.