HÄR HAR DU MITT LIV
Tredje delen: Gymnasieåren
Efter mindre angenäma år på högstadiet kom gymnasietiden att få ett skimmer över sig. Genom att jag valde spanska som C-språk hamnade jag (tillsammans med Jan-Erik Burgman, Stefan Berg och Lars Birde) på Katedralskolan, till skillnad mot flertalet av mina gamla klasskamrater som givetvis skulle gå på Spyken, f d Lunds Privata Elementarskola, den tidens snobbskola i Lund.
Det var jag mycket glad över, för det innebar att jag fick helt nya kompisar i den naturvetarklass jag sökt till. Och vilka kompisar sedan! Det blev tre helt fantastiska år med en osannolikt fin sammanhållning. Efter en trevande första hösttermin firade vi en helnatts-luciafest i december 1969 (då jag första gången kysste en flicka, så nu vet ni det!), och därefter umgicks vi alla i klassen regelbundet och intensivt. Jag skrev dagbok och förde statistik över alla personer som förekom i den, till exempel hur många veckor varje enskild person förekommit. Det gav upphov till listor som mycket förnöjde vännerna och ibland gav upphov till extra besök!
Fest nästan varenda helg, och många gemensamma aktiviteter. Pingsthelgen 1972 inte att förglömma, i Fiskarehuset i Börringe, Ingrid Gustafssons underbara sommarhus som hennes familj hyrde av greven på Börringekloster; alla vemodiga avsked från klasskamraterna vid fester till gryningen hemma hos Anders Edenbrandt, Eva-Lotte Bernekorn och så klart hemma hos mig – där jag bodde perfekt i en egen våning i källarplanet till radhuset på Neptunusgatan.
Inte undra på att klassen upprätthållit kontakten därefter, med 1-års-, 2-års-, 5-års, 10-års-, 20-års och senast 30-årsjubileumsfiranden med nästintill 100-procentig uppslutning var gång. Och med våra favoritlärare närvarande, klassföreståndaren, matte- och fysikläraren, Berndt Petterson, samt min egen främsta förebild – Jesper Wetterberg, lärare i svenska och engelska som jag brevväxlade med under flera år efteråt. Jesper avled hösten 2002, strax efter vårt senaste jubileum.
Även om det var en självklarhet att umgås med alla i
klassen blev det ju så klart vissa man umgicks flitigare med. På
måndagarna när jazzorkestern Atle spelade på AF brukade
jag vara där med Anders Edenbrandt, Jörgen Lindholm,
Anders Olsson, Lars Sylvén och
våra “hedersklasskamrater” Mattias Höglund
och Beppe Persson, som visserligen gick i andra klasser
på Katte men som trots det umgicks mest med oss. I synnerhet Beppe
blev min bäste kompis under flera år under och efter gymnasietiden.
Mattias fick dessutom en trevlig flickvän i Lydia,
som hade något så exklusivt som egen lägenhet på
Trädgårdsgatan redan när hon gick på gymnasiet –
populärt för vännerna.
I övrigt fann jag en vän för livet i Stefan Nilsson.
Vi umgicks särskilt mycket eftersom vi gick i samma spansk-grupp
för Margareta Siewert, och intresset för svensk
folkmusik förde oss också samman.
Genom
Ingrid (av någon anledning alltid kallad Kicki), nu inte bara orkesterkollega
utan också klasskamrat, blev jag nära vän också
med hennes pappa Evald, landsantikvarie, och mamma Karin,
på Merkuriusgatan och i Börringe (samt i Lidingö, när
de bodde där ett antal år till följd av att Evald jobbade
som riksantikvariens närmaste man). En ovärderlig vänskap
som kom att betyda oerhört mycket under hela 1970-talet, i en tid
präglad av Sturm und Drang. Det blev en replipunkt att få
gå hem till dem. De var alltid intresserade av att lyssna och samtala
och i deras hem rådde dessutom en rik social gemenskap. Jag vet
inte hur många gånger en trist kväll på stan ensam
eller i sällskap med Beppe slutat med ljus och värme hos Karin
och Evald.
Genom Kicki och Beppe kom jag också in i andra vänkretsar och blev därigenom vän med exempelvis Mona och My Laurell, Anders Andrén, Kickis dåvarande pojkvän Gusten Selin och den som kom därefter – och nu är hennes man – Lennart Piculell. Sedan Kicki började läsa medicin lärde jag också känna flera av hennes kurskamrater, däribland Håkan Westerlund som vid en medicinar-resa till Turkiet träffade Meltem som han blev kär i och gifte sig med. Håkan och Meltem kom senare att hyra min lägenhet på Råbygatan i andra hand när jag pluggade på Journalisthögskolan i Göteborg, och vi blev goda vänner. Sedan skaffade de sig eget hus på Karlavägen, där det under en rad år hölls jätteroliga valborgsfester med stor internationell spridning på deltagarna, innan Håkan och Meltem dessvärre skiljdes. Håkan blev för övrigt så småningom barnläkare, och döm om min förvåning när det var Håkan som på natten den 25 februari 1984 kommer ut från operationsavdelningen och överlämnar nyfödde Mattias Pancham i mina händer medan Bubu fortfarande låg nedsövd efter akut kejsarsnitt på KK i Lund.
Appendix:
Första utlandsresan, ja bortsett från Norge och Danmark, gjorde jag sommaren 1969. En veckas charterresa till London med mamma Gerd. Nästa sommar for jag och Anders Edenbrandt iväg med båt till Immingham i England och liftade oss sedan runt de Brittiska öarna under en månads tid, jätteroligt även om liftandet stundtals, som exempelvis ute på Isle of Skye i Skottland, gick vansinnigt trögt.
Pengar till resan hade vi tjänat in genom att arbeta som mopedburna mätaravläsare för Orust-Tjörns Elverk (ett sommarjobb jag hade under fem eller sex somrar för övrigt och som gjorde att jag grundligt lärde känna alla hus och alla vägar på östra Orust).
Följande sommar, 1971, gjorde jag och Gösta
en knäpp färd med bil till Rivieran. Charlie
och hans fru Karin, som han träffat under resa i
Amerika, ville åka bilsemester i Italien men hade ingen lust att
köra hela vägen. Alltså hyrde han mig för uppgiften
att transportera en skrotfärdig Fiat som gick i max 70 km/h till
Nice.
Sedan lyckades jag förmå också Gösta att följa
med och köra, trots att han just kommit tillbaka från en expedition
till Grönland, och på tre dagar tog vi oss till Nice, via Basel
och Grenoble. Väl framme stod Charlie och Karin beredda att ta över
bilen, Gösta flög hem och jag började lifta runt i Italien
tre veckor innan jag tog tåget hem från Rom.
Bilen då – jo den sålde Charlie på vandrarhemmet i Rom till en amerikan som avsåg att köra till Köpenhamn med den. Men han hörde aldrig av sig efteråt.