HÄR HAR DU MITT LIV
Fjärde delen: 1970-talet, livet i Lund och resor i Asien
Mitt
70-tal präglades av två delvis motstridiga perspektiv. Ett
lokalt där jag befann mig i en stor vänkrets och trivdes med
livet hemma i Lund. Jag bodde kvar i min källarvåning på
Neptunusgatan till 1976, då jag flyttade in i ett nybyggt bostadsrätts-radhus
på Nöbbelöv. Det blev långa cykelturer fram och
åter till mitt och vännernas stamställe Spisen, som jag
besökte flera kvällar i veckan, och till Stadsparken, där
det var frisbee-kastning som gällde. När min bror Gösta
på resa till Manaus i Brasilien träffade sin blivande norrländska
hustru Inger Ridbäck – redan på planet
från Luxemburg till Barbados – och de eefter hemkomsten till
Sverige flyttade ihop i en lägenhet på Grönegatan i Lund
(innan de sedan inledde en lång rad flyttningar inom landet –
till Sundbyberg, Stockholm/Gröndal, Borås, Tidaholm, Frösön,
Filipstad, Staffanstorp och tillbaka till Lund!) innebar det att jag fick
överta Göstas halvmoderna tvårummare på Råbygatan
(hyra 308 kronor i månaden) med toalett i trappuppgången.
Plötsligt bodde jag mitt i centrum av Lund, ett bostadsläge
jag sedan aldrig släppt fastän jag periodvis studerat och arbetat
i exempelvis Göteborg, Ystad, Falkenberg, Umeå och Hässleholm.
Film
och cykelturer
Det var en tid med många konsertbesök, mycket skivlyssnande och filmtittande – jag var medlem i Studenternas Filmstudio och gick på bio flera gånger i veckan. Filmintresset gjorde att jag till och med följde med på filmstudions specialresa till Bulgarien påskveckan 1974 för att besöka filmarkivet i Sofia (Sven-Erik Torhell var också med på samma resa där vi lärde känna varandra).
I Sofia blev
jag dock blixtkär och såg inte många filmer. Jag promenerade
i stället runt i staden, åt shopsha-sallad på smårestauranger,
for upp på det snöklädda Vitosha-berget med teknologistudenten
Galina Kraleva. Jag och Beppe besökte henne åter
på sommaren, men vid det laget hade så mycket annat hänt
mig att känslorna övergått i enbart vänskap.
Under hela 1970-talet cyklade jag mycket, längs småvägar runt Lund och i övriga Skåne (tog ofta cykeln med på bussen någonstans lagom långt från Lund och cyklade hem). Så småningom blev det också långturer på egen hand genom Sverige där jag omväxlande tältade i mitt Fjällräven-tält och lagade mat på stormkök, och bodde på vandrarhem. Sommaren 1978 cyklade jag 14 dagar i lagom takt på idel vackra småvägar från Borlänge upp till Sundsvall, nästa sommar fortsatte jag och for från Härnösand över Ådalen och Höga Kusten till Skellefteå.
I februari
1975 träffade jag (på Spisen, var annars!) Lena Wilks,
som tillfälligt bodde i Lund och jobbade som trädgårdsarbetare.
Med henne cyklade jag ofta i Skåne men också mycket på
hennes älskade Öland med utgångspunkt i Gårdsby/Ullevi
på östsidan. Förutom vår gemensamma passion för
att cykla skrev hon också liksom jag dagbok. Tillsammans gjorde
vi under en påskhelg en färd i snöoväder från
Helsingborg upp till Arild där vi hälsade på Lenas halvgalne
men otroligt inspirerande konstnärs-halvbror Lars Vilks,
som vid den tiden precis påbörjat bygget av Nimis. Vi klättrade
nerför Kullens branter i fullt vinterväder.
Jämsides med det lilla livet i Lund och i Sverige hade jag en stark lockelse av att resa ut i världen. Redan sista året på gymnasiet hade jag bestämt att jag skulle åka till Indien efter skolan och jag sparade pengar genom att arbeta som vaktmästare på Tunaskolan ett par kvällar i veckan (tid som jag också kunde utnyttja till att lusläsa tidningarnas utrikessidor och spara klipp till mitt omfattande artikelarkiv, en annan av mina passioner på den tiden) samt på lördagarna jobba åt bror Charlie, som drev en firma (Eklund & Jacobsson) som levererade blommor från blomsterhandlare till kunder runt om i stan – ett arbete som gjorde att jag lärde mig alla Lunds gator.
Europaresa med Interrail
Samtidigt planerade jag för resan, gick hela våren på
Infektionskliniken och vaccinerade mig för alla tänkbara sjukdomar,
inklusive gula febern och pest, och skaffade reseinformation och visum
till en rad länder som Libanon och Irak – som jag sedan inte
kom till!
I augusti 1972 bar det av första gången. Med ett Interrail-kort
för 350 kronor kunde jag åka fritt med tåg i hela Europa
under en månad. Avsikten var att börja med en Europafärd
och sedan fortsätta österut till Indien. Jag började med
att resa i Östtyskland och bo på vandrarhem. Sedan reste jag
genom Västtyskland till Luxemburg, vidare till Frankrike och runt
i Spanien.
I Barcelona blev jag så magsjuk att jag bestämde mig för
att avbryta resan. Efter en synnerligen komplicerad färd via Milano,
Basel och Duisburg kom jag åter till Lund och njöt en månads
behagfull konvalescens, fylld av fester och umgänge med trevliga
vänner, i synnerhet Beppe och Lars Sylvén.
Genom klasskamraten Eva Jansson lärde jag dessutom
känna Pia Gideon som jag kom att umgås flitigt
med.
Planerat var dock planerat, så efter en månad gav jag mig
iväg ut igen. Med ett nytt Interrail-kort, som gav fri färd
genom Europa, reste jag först till Paris och hälsade på
Kicki som jobbade som au-pair där, och sedan direkt
till Liechtenstein, och därefter Salzburg, Split, Aten, Thessaloniki
och Turkiet.
Vidare till Indien
Från
turkiska gränsen måste jag betala kontant för resan vidare,
men jag hade ju med mig Mik Lifschultz nyutkomna reseguide
för budgetresenärer, som i detalj beskrev hur en resa från
Istanbul till Delhi kunde göras för blott 100 dollar. Och det
räckte nästan. 19 år gammal och full av entusiasm gjorde
jag så min första overland trip österut via Iran och Afghanistan.
Resan överträffade alla mina förväntningar på
exotiska upplevelser även om jag var långt ifrån ensam
om att resa på samma sätt. Vilken buss eller vilket tåg
man än valde fanns där alltid någon tysk, norrman, italienare
eller engelsman man kunde slå följe med när man kom till
en stad och sökte billig inkvartering.
Hemlängtan, ständig magsjuka och saknad efter riktig mjölk satte dock in och redan i Afghanistan bestämde jag mig för att arrangera för hemresan. Sagt och gjort travade jag in på Intourist-kontoret på den sovjetiska ambassaden i Kabul och bokade en färd via Tashkent och Moskva till Helsingfors så att jag skulle komma hem till Lund före jul. Nu hade jag två veckor på mig att göra det jag redan bestämt och berättat om för alla där hemma, nämligen att resa till Indien.
Jag korsade Pakistan med tåg och passerade gränsen till Indien vid Wagha Border, öppen bara en dag i veckan på grund av att det varit krig mellan länderna bara ett år tidigare. Gigantiska köer gjorde att det tog 12 timmar att klara av alla formaliteter. Jag bodde gratis i pilgrimshärbärge i anslutning till sikhernas Gyllene tempel i Amritsar, for vidare till Delhi och slutligen till Agra med sitt Taj Mahal som fick bli slutpunkt. Tillbakafärden till Kabul gjorde jag med en Overland-buss, en brittisk buss som stadigt transporterade passagerare mellan Europa och Indien. Tre dagars resa med Neil Youngs skiva ”Harvest” spelad nästan oavbrutet. Den musiken är för alltid förknippad med de sköna känslor jag bar på under denna färd, på väg hem efter mina första tre omtumlande månader i Asien.
Reslust och jobb för att få pengar
Reslusten
hade väckts på allvar, och jag längtade efter att komma
tillbaka till Asien och se mer. Problemet var så klart pengar. Som
student fanns inget reskapital att ackumulera. För att ändå
få utlopp för reslusten gjorde jag mindre resor i Norden och
i Europa; tågluffade i Sverige, Norge och Finland sommaren 1973,
besökte Färöarna tre veckor samma sommar, reste en månad
med tåg i Ungern, Rumänien och Bulgarien sommaren 1974, tillsammans
med Beppe.
Det var under den resan jag i den rumänska bergsstaden Vatra Dornei första gången träffade Traudi (Waltraud) från Östtyskland, som var där på semester med sina kompisar. Jag brevväxlade efteråt med henne, som med mängder av andra människor i alla länder jag besökt, och fyra år senare fick hon tillstånd att flytta till Västtyskland och gifta sig med sin älskade Reinhard Heinrich. De bosatte sig i Bielefeld och dit for jag och hälsade på. Vänskapen med Reinhard och Traudi har därefter bestått och vi hälsar ofta på varandra.
Våren
1975 läste jag i Platskatalogen om en ledig tjänst som chaufför
på Grevie Trädgård, en nejlikeodling söder om Staffanstorp.
Jag ringde och fick jobbet, som gjorde att jag ett halvår senare – efter att inte bara ha varit chaufför utan också lärt mig skörda blommor i växthusen och packa dem i kartonger, och haft jättekul med unga trädgårdsarbetare från Polen, Finland och Schweiz – sparat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna dra i väg på min längsta resa, sju månader genom Asien.
Långresan 1975
Båt
Stockholm-Helsingfors, vidare med båt till Tallinn i Estland (då
en sovjetrepublik), tåg till Moskva, flyg till Baku i Azerbadzjan,
båt över Kaspiska Havet till Bandar Pahlavi i Iran, bussar
vidare österut via Meshhad till Herat i Afghanistan.
En månad längs usla vägar i norra och centrala Afghanistan, varav en tid tillsammans med Lundavännen Tomas Löfström som just då var i Afghanistan och arbetade på sin bok ”Landet mitt i Världen”.
Vi besökte Buddha-statyernas Bamiyan, och Band-i-Amir med sina azurblå sjöar i ett för övrigt månliknande torrt bergslandskap i det innersta av landet. Vi fortsatte tillsammans till norra Pakistan där vi via staden Chitral (där jag köpte min pakol-mössa, som jag fortfarande bär) tog oss till de fascinerande dalgångarna där det mytomspunna Kalash-folket lever på gränsen till Afghanistan.
Vidare
till Indien, en overland-buss från New Delhi till Pokhara i Nepal,
vidare till Kathmandu och iväg på en trekking-vandring alldeles
på egen hand en vecka i Helambu-dalen där jag vid ett tillfälle
på hög höjd missade stigen och tvingades övernatta
i sovsäck under bar himmel. Vattnet i min flaska frös till is.
Nästa dag kämpade jag i flera timmar med att med ryggsäck
klättra ner för branter och bäckraviner innan jag till
min stora lycka hittade en ny stig att följa och så småningom
kom till en bebyggelse och ett hem där jag kunde få mat och
husrum.
Från Nepal tog jag flyget till Thailand; Bangkok, Chiang Mai och så ner i södern till Nakhon Si Thammarat och Haad Yai med dess gummiplantager. Vidare Malaysia; Penang, Kuala Lumpur och Malacka där jag bodde hemma hos den portugis-ättade Michael Theseira och hans familj, och fick vara med på ett kyrkbröllop dagarna mellan jul och når 1975.
Så Singapore, och därifrån båt till Jakarta i Indonesien, mitt under vintermonsunen med översvämningar till följd på vandrarhemmet där jag bodde. Tåg över Java, via Yogyakarta (och besök till Borobudur) och Surabaya till det helt enastående vackra och fascinerande Bali som blev mitt slutmål.
Charlie tog studielån – och skickade mig pengarna
Pengarna från Grevie Trädgård var vid det här laget slut, men mina många långa och detaljerade brev med reseskildringar hem till familjen i Sverige hade fått bror Charlie att storsint bestämma sig för att ta ett extra studielån och skicka pengarna ograverade för att jag på så sätt skulle kunna fortsätta resa. Vilken generositet! Pengarna fick han för övrigt tillbaka ett år senare när jag sålt min bostadsrätt på Nöbbelöv för 21 000 kronor (insatsen hade varit 3 000).
Från Bali tillbaka till Jakarta och flyg till Singapore. Därefter flyg med Air Lanka till Madras, Indien, via Colombo, Sri Lanka, vilket gav mig tillfälle att resa runt en månad på Sri Lanka och därefter fortsätta 14 dagar i södra Indien. Därefter färja från tempelstaden och ön Rameshwaram till Talaimannar Pier i norra Sri Lanka, och tåg till Colombo. Avslutade med att flyga med Aeroflot via Moskva till Köpenhamn, lagom hemma till min födelsedag 24 mars 1976.