50 år med Lars Eklund

HÄR HAR DU MITT LIV

Femte delen: Universitetsstudier

Åter från min första resa i Asien 1972 var jag uppfylld av att få studera något med anknytning till den delen av världen. Men antropologi fanns inte på Lunds universitet. I stället valde jag att studera etnologi, som fram tills bara något år tidigare hetat folklivsforskning.

Började studierna våren 1973 och tyckte det var helt otroligt intressant att i grunden lära känna det svenska bondesamhället och dess förvandling till dagens moderna Sverige ur ett humanistiskt perspektiv, där människor kommer till tals. Ämnet befann sig i en förvandling, från ett mera museiinriktat och knappologiskt perspektiv till ett samhällsinriktat.

På institutionen var det dock fortfarande det förra som dominerade med professor Nils-Arvid Bringeus och docenten Jan-Öyvind Swahn, som man fick tentera för på högre betygsnivåer. Men de som verkligen gjorde att etnologin kändes angelägen var de då unga och entusiastiska lärare vi hade på grundnivå, Gunnar Alsmark och Orvar Löfgren, som mer var som kompisar.

Det blev också en underbar sammanhållning i studentgruppen i vilken Rigmor Sylvén, Per-Gunnar, Douglas Modig, Karin Sandström, Märta Lindström med flera ingick. Vi umgicks långt utöver veckans två föreläsningar (i regel avslutade med fika på Café Ateneum på AF). Vi festade och gjorde egna utflykter till Frilandsmuseet i Köpenhamn, till Ystad m m.

Exkursion till Bohuslän

När vi på trebetygsnivån gjorde en veckolång studieresa för att studera traditionell bebyggelse och folkkultur i Bohuslän under ledning av docenten Anders Gustafsson (uppvuxen i Tegneby, nära morfars prästgård) var vi redan en väl sammansvetsad kompisgrupp – som dessutom utökades med några etnologistudenter från Göteborg, varav en (Anna-Karin Lundell) kom att betyda särskilt mycket.

Det blev en romantisk resa genom mellersta och norra Bohuslän, och därefter våren och sommaren 1974 flera Göteborgsbesök som gjorde mig helt betagen i den staden, och i synnerhet stadsdelen Masthugget (Sjömansgatan) och närliggande Slottsskogen. Anna-Karin var aktiv inom vpk:s ungdomsförbund KU, och fick mig att fundera mycket kring ideologiska och politiska frågor. Hoola Bandoola Bands (Mikael Wiehe och Björn Afzelius) texter berörde mig starkt.

Hemma i Lund fortsatte etnologi-vännerna att umgås flitigt och på en fest hemma hos Gunilla Wickman på Bytaregatan lärde jag känna Gunnar Janzon som läste en termin före mig. Det utvecklades till djup vänskap med många gemensamma projekt genom åren; brännvinstillverkning på hans korridorrum på Parentesen; exkursioner och övernattningar i tält vid Vombsjön mitt i vintern och till sjön Jällunden i Småland en vår; resa med tåg och båt till Nederländerna 1977.

Britta Hellberg ingick också i etnolog-kompisgänget, och henne lyckades vi andra pussla ihop med Gunnar så att tycke uppstod. De flyttade samman och till Uddevalla, där båda fick jobb, och så småningom till Göteborg. Gunnar och Britta kom att bli några av mina närmaste och bästa vänner.

Gunnar hade många vänner som också blev mina, däribland Magnus Brynjer i Malmö, som på senare år introducerat mig i Svenska Järnvägsfrämjandet och spännande tågresor i Östeuropa (Polen 2000, Litauen 2001); och den helfestlige Eskil Andersson, ursprungligen från Älmhult men nu rotad i Lund och sammanlevande med Kirsten Roth, tidigare på Arkivgatan i Råbykungens hus, som revs bara för att Spyken behövde en längre löparbana!
Andra vänner jag introducerades till genom Gunnar och Britta blev Margareta Kjellén, som vi gjorde en skön båtresa i S:ta Annas skärgård försommaren 1977 och som brukade hälsade på i Göteborg när jag bodde där; skönsjungande tenoren Dan som var med på samma fest då jag lärde känna Gunnar; och så Britt (numera gift Yman).

Till mina självlärda talanger hör att jag kan spela melodier med hjälp av att pressa in luft med händerna i munnen, som fungerar som resonanslåda. Det blev ett stående inslag på alla fester, då och senare, att jag måste spela på munnen. Liksom sjunga min favoritsång ”Jag är en liten Eva”, en av de många oskuldsfulla Ulla Billquist-klassiker jag kommit att hysa en bisarr kärlek till.

Premiär för socialantropologi

Efter tre terminer etnologi, och nästan lika många betyg – jag gjorde aldrig trebetygsuppsatsen – skulle så socialantropologi introduceras vid Lunds universitet hösten 1974. Jag anmälde mig så klart till kursen.
Under Kajsa Ekholms ledarskap höll vi till i en barack bakom gamla Folkskoleseminariet (där BMC nu byggts), och det blev en trevlig social gemenskap med mycket fester. Tomas Löfström blev min kurskompis, och likaså den mycket specielle Indien-resenären och Giordano Bruno-lärjungen Huno. Jag blev särskilt god vän med Hans Ullvig och hans jättetrevliga flickvän Kim. Redan första terminen började planer smidas på att hela kursen skulle slå sig samman och bilda kollektiv. Avancerade planer på att köpa en gård vid Immeln i Småland fanns.

Det blev dock aldrig något av planerna och studiemässigt gillade jag inte socialantropologin. Efter den jordnära och humanistiskt präglade etnologin kändes de samhällsvetenskapliga abstrakta teoribyggena över samhällens uppbyggnad och utveckling som rena döden. När det dessutom i tidens anda inte var konkreta kunskaper förvärvade genom att läsa kursböcker som var det viktiga utan förmågan att vid de muntliga grupptentamina komma med så förnumstiga kommentarer som möjligt, kände jag mig alltmer som en främmande fågel.

Sociologerna och Indien-forskarna Göran Djurfeldt och Staffan Lindberg (som jag då inte alls kände) undervisade visserligen på en delkurs, och de lyckades väl förklara hur det indiska samhället och kastsystemet fungerar (kunskaper jag sedermera själv ägnat mig åt att förmedla som SYDASIEN-redaktör och föreläsare på Sida-seminarier runt om i Sverige). Men det räckte inte. Som helhet kändes studierna i socialantropologi, som de då fungerade, skäligen meningslösa, och jag avbröt dem därför innan det var dags att skriva tvåbetygsuppsats, för att i stället jobba och resa ut på min andra Asien-resa.

Tillbaka till Grevie Trädgård

Vid hemkomsten våren 1976 hade jag inga fasta planer. Fullständigt pank och samtidigt uppfylld av lust att resa igen, måste jag jobba. Ringde Grevie Trädgård och fick komma tillbaka dit, och jobbade ända fram till jul. Sedan skaffade jag jobb som timanställt vak på sjukhuset. Besökte personalavdelningen för att uttryckta mitt intresse och kunde börja på Kirurgen 14 redan dagen efter.

Jag jobbade mycket, på alla möjliga avdelningar, framför allt på intensivvårdsavdelningarna, och fann jobbet meningsfullt. Så meningsfullt att jag när tillfälle gavs ansökte om att gå en utbildning (betald eftersom jag jobbat tillräckligt mycket) till sjukvårdsbiträde på Vårdskolan hösten 1978. Började fundera på att satsa på sjukvården och kanske bli sjukskötare.

Eftersom jag arbetat som timanställd hade jag möjlighet att styra min tid och ha mycket ledigt. Det gjorde det möjligt att också studera arabiska på deltid på universitetet, vilket jag började med våren 1977. Det var intellektuellt inspirerande eftersom arabiska språket är så fullständigt annorlunda uppbyggt jämfört med våra indoeuropeiska språk, men samtidigt väldigt logiskt och systematiskt, ett språk skapat av vetenskapsmän i Bagdad på 700-talet e Kr.

Genom att lära sig grunderna i klassisk arabiska kommer man in i en helt ny värld. Oerhört spännande, men också väldigt svårt. Det krävs ganska hårda studier innan man får den minsta praktisk nytta av språket, i alla fall som undervisningen var upplagd då. Jag kom aldrig så långt. Däremot fortsatte min kurskamrat Bo Holmberg (uppvuxen som missionärsbarn i indiska Kodaikanal) som nu är professor vid institutionen. Bo, nu gift med Pia, tog över som professor efter Gösta Vitestam som jag själv tenterade för.

Medan jag var ute på min långa resa i Asien 1975-76 hade det inkommit ett erbjudande från John Mattsons byggfirma om en bostadsrättslägenhet i ett radhusområde på Nöbbelöv i Lund. Arne och Gerd som stod i ständig korrespondens med mig framförde erbjudandet och de skrev kontrakt, med följd att jag efter hemkomsten så till sist lämnade Neptunusgatan och flyttade till helt eget boende på Jägaregatan 198. Ett mysigt hus, med en tvårumslägenhet och en liten trädgärdstäppa där jag kunde odla malört och andra brännvinskryddor, och med god möjlighet att bjuda till stora fester, något jag alltid tyckt om. Insatsen jag betalade för lägenheten uppgick till 6 000 kronor, men efter något år visade det sig att föreningens lån varit så förmånliga att halva insatsen kunde betalas tillbaka.
Det var visserligen långt att cykla till centrum, ett problem eftersom jag promt skulle besöka mitt favoritställe Spisen flera gånger i veckan för att träffa mina goda vänner till vilka vid den tiden också ingick trevliga paret Gert och Görel. Jag fick i alla fall tillfälle att grundligt utforska även Lunds nordvästliga delar av staden per cykel. Och så blev jag god vän med grannarna mittemot, Rolf och Mona Lysenius, som bjöd på roliga fester, TV-teknikern Rolf försåg mig med en billig TV och på vintern for vi till Monas västgötska hemtrakter, där jag åkte skidor på Skara-slätten! Vi kom också att under långa nattsessioner spela MahJong.

Mötet med Vivi Täckholm

Hösten 1977 reste jag i alla fall till Egypten, delvis för att pröva på språket. Under en månad reste jag runt i hela landet från Alexandria i norr till Aswan i söder och till Hurghada vid Röda Havet, och lärde känna den legendariska svenska botanik-professorn Vivi Täckholm i Kairo. Jag hälsade på hos henne blott en enda kväll men bemöttes som en kär gammal vän. Innan vi skildes gav hon mig en amulett i form av Fatimas hand att bära runt halsen. Det har jag gjort sedan dess. Jag råkade visserligen bli av med originalsmycket efter några år men köpte ett nytt i Amman i Jordanien 1991.
Annars blev det mest bestående minnet av Egypten-resan det att jag genom flitigt vistande på egyptiska caféer lärde mig reglerna till både arabisk domino och brädspel (thawra), kunskaper som jag sedan lärde ut hemma i Sverige. Många nätter kom att tillbringas med domino-spel med vännerna de närmaste åren, och Arne och Gerd blev också heltända på de arabiska dominoreglerna och spelade det med med sina bekanta.

Förutom studiekamraterna umgicks jag i slutet av 70-talet också mycket med min gamla klasskamrat Stefan Nilsson och hans vänner, Stefans yngre bror Claes och dennes tjej Gunilla, gymnasiekamraten Anders Davidsson som så småningom blev ihop med Joanna Nygell, iranske Nader Akhlagi och hans Anna Göransson, Poul och Karin Kongstad, systrarna Helena och Tina Thunander och många andra. Ett stort gäng samlades varje lördagseftermiddag på Domus-caféet. Många var folkmusikintresserade och for regelbundet till spelmansträffar i Degerberga och Ransäter, till vilka jag också följde med ett par gånger.

Lena Söderholm flyttade från Lycksele till Lund, kom med i samma gäng och blev så småningom Stefans livskamrat. Vid de många festerna genom åren har det varit mycket musik, inte minst med bandet Nema Problema i vilket såväl Stefan, Claes och Gunilla ingått. Stefans mamma Ingegärd har för det mesta också varit med på dessa kalas.