HÄR HAR DU MITT LIV

Sjätte delen: Göteborg

Våren 1978 anmälde jag mitt intresse av att pröva in till Journalisthögskolan, och deltog i en första uttagningsomgång i Malmö. Några veckor senare kom besked att jag inte kvalificerat mig för att gå vidare till avgörande intagningsprov i Göteborg eller Stockholm, och jag brydde mig inte nämnvärt. Det fanns ett telefonnummer man kunde ringa och kolla sina resultat men jag lät saken bero.

På hösten gjorde jag i alla fall det, ringde och frågade hur proven gått, och till min stora överraskning fick jag veta att mina resultat varit utmärkta men att konkurrensen just den våren varit extrem hård. Jag uppmanades söka på nytt, i all synnerhet som jag inte behövde göra om testen i Malmö – de var nämligen giltiga för två söktillfällen. Och se, efter ett tag kom besked per post att jag kvalificerat mig till ett avgörande prov på JH i Göteborg, där hälften av de som kallats skulle sållas bort.

Antagen till Journalisthögskolan

Jag for till Göteborg, skrev referat, artiklar och annat, gjorde nutidsorienteringsprov och fick slutligen motivera mitt intresse i ett samtal med en journalistlärare och en psykolog. Jag reste hem utan överdrivna förhoppningar, konkurrensen var mördande. Men efter någon vecka fick jag ett nytt brev med det glädjande beskedet att jag antagits och skulle starta i januari 1979.

En ny avgörande vändning av mitt liv. Ändå ville jag inte bara kasta bort det jag höll på med, min sjukvårdsbiträdeskurs på Vårdskolan. Jag gick till rektor och förklarade som det var att jag måste sluta till jul, och därför inte kunde göra 10 veckors praktik på våren som tänkt var, men att jag ändå var intresserad att få göra det senare. Det löstes på så sätt att jag som enda vårdelev gjorde min praktik under sommaren 1979, fem veckor på ögonmottagningen på vårdcentralen Södertull och därefter fem veckor på Onkologen på lasarettet.

Det blev två fantastiska år i Göteborg, med jättetrevliga studentkamrater, sammanhållning och fester på skolan som då låg på Andra Långgatan; och så bra undervisning i såväl praktisk journalistik, med lärare som Ulf Wallin och Bengt Johannisson (Bison), som kurser i statskunskap och liknande ämnen. Pelle Törnberg från Enköping, nu VD för MTG, förgyllde festerna med att spela rockmusik, Gunilla Blomkvist från Göteborg hade jobbat på Stena Line och fixade en superbillig klassresa med båt till London (där bilden är tagen). Och så härliga utflykter i Göteborgs skärgård med Gunilla Bering, Anna Trenning, Helena Smitt, Robert Bergman och de andra profilerna i klassen.

Bodde i Kålltorp

Första terminen (och den sista, hösten 1980) bodde jag i Britta Hellbergs vindsvåning på Sanatoriegatan i Kålltorp (nära till skid- och cykelterrängen i Delsjön), som jag kunde hyra av henne eftersom hon bodde med Gunnar i Uddevalla. Detta efter att först ha bott ett par veckor hemma hos moster Gun på Erik Dahlbergsgatan i Vasastan, i pigkammaren bredvid köket.

Jag cyklade överallt i Göteborg, och lärde känna staden ur ett Kålltorps-perspektiv. Umgicks mycket med vännerna och firade Valborgsmässoafton tillsammans med att spana in Chalmers-kortegen och sedan ha fest hemma hos Britta, något som sedan blev tradition i många år.

Hösten 1979 hade vi vår första korta praktik, 14 dagar, och då jobbade jag för första gången på en tidning, Bohuslänningen i Uddevalla. Praktiskt för då kunde jag bo hos Gunnar och Britta.

Andra terminen bodde jag annars i en lägenhet på Kullagatan i södra Göteborg, på gränsen till Mölndal, som jag fick hyra av en kille som gick en termin före mig på skolan och som var ute på praktik. Nära att cykla till mitt göteborgska favoritcafé nämligen högst upp i Guldhedstornet.

Den stora praktiken, tredje terminen, hamnade jag på Ystads Allehanda, varför jag kom att bo där våren 1980. Hyrde ett vindsrum av en familj på Gaffelgränd, och blev oerhört väl emottagen av personalen på tidningen. Jag kom att trivas mycket bra och fortsatte med att sommarvikariera. Redaktionssekreteraren Jan-Erik Svensson var oerhört inspirerande, och därtill blev det mycket fester och kul med tidningens glada tjejer Jea Jonsson, Maritta Ekenberg, Monica Sunström och Marie Kronmarker. På sommaren kom jag att jobba mycket som biträdande nattredaktör och då tillsammans med Benny Carlsson, som senare bytte bana och blev akademiker (ekonomhistoriker) i Lund. Och så lärde jag känna fotografen Helge Rubin, som jag ett år senare, efter ännu ett sommarvikariat på tidningen, reste iväg till Sri Lanka och Indien med våren 1982.

I december 1980 var journalistutbildningen klar, men jag dröjde kvar i Göteborg ett halvår till. Hösten 1980 hade jag börjat jobba som sjukvårdsbiträde på Sahlgrenska på helgerna och dessutom – redan hösten 1979 – läsa tvåbetygskursen i arabiska vid Göteborgs universitet (reste för övrigt på jullovet till Syrien och Jordanien för att pröva på den Damaskus-dialekt som professor Heikki Palva lärt ut. Det fungerade!).

Detta fortsatte jag med under våren 1981, och lustigt nog flyttade jag då, när JH var över, för första och enda gången in i en studentkorridor. Jag övertog ett rum efter min JH-klasskamrat Maria Wiksell, som flyttade hem till Dalarna, på Skepparegången i Masthugget.

Där träffade jag tämligen omgående den glade och alltid lika entusiastiske korridorgrannen och smålänningen Daniel Carlsson, som inte heller han studerade trots att han bodde på korridor. SYO-konsulenten Daniel och jag fann varandra och blev goda vänner, en vänskap som stått sig genom åren med många resor (det började med en skidresa till Ammarnäs i februari 1981) och andra aktiviteter tillsammans.

På korridoren bodde också Humayun Kaisar från Bangladesh och dennes bror Bablu. Humayun, med sina djupa insikter i indisk historia, blev en trevlig bekantskap. När han några år senare i Vancouver, Kanada, 1992 gifte sig med en kinesiska som han studerat till sammans med på en hotell-utbildning i Schweiz, for naturligtvis Daniel och jag dit på bröllop – och passade på att resa runt i Brittish Columbia och till Seattle (den enda plats i USA jag besökt).

Det var i Göteborg som jag började jobba med tidskriften SYDASIEN. Tidningen hade grundats redan hösten 1976 av bland andra Staffan Lindberg i Lund, men det var först när jag kom till Göteborg som jag tog kontakt med den lokala Sydasien-kommittén och gick till deras möte på sociologen Geza Nagys tjänsterum. Där träffade och lärde jag känna Thomas Bibin, Stina Wassberg, Stig Hansén och Mustafa Jamil (bangladeshare med ett brinnande engagemang för sitt hemland), och kom snabbt in i arbetet då vi bestämde att Göteborgsgruppen skulle svara för vart tredje nummer av tidningen, och de andra dessutom bad mig att jag skulle åka till en kongress i Stockholm för de nationella Sydasien-kommittéerna.

Vi hade jätteroligt när vi arbetade med tidningen, och det utvecklades en rutin där vi avsatte en helg för att göra tidning. Då åkte vi till Thomas och Stinas paradisiska sommarhus i Vassbotten i norra Bohuslän. Där kombinerade vi intensivt monteringsarbete och spånande av rubriker och texter med ett socialt liv i form av skogspromenader, god mat och mycket vin. Angenäma arbetshelger man ibland saknar i dag när all redigering och all tidningsproduktion görs med datorer av endast några få som behärskar tekniken.

Våren 1981 träffade jag också flitigt Britta Collberg, som jag lärt känna redan i mitten av 70-talet hemma i Lund. Nu var hon tjänstledig från jobbet för att studera och bo en tid i Göteborg, i ett villakollektiv i Kungssten med några nära vänner, och vi trivdes väldigt bra tillsammans. Märkligt nog har vi vandrat nästan samma väg genom livet, med journalistisk debut i Ystad, med anställningar på Arbetet och slutligen hamnat vid Lunds universitet. Vi delade också ett passionerat intresse för läckra bakverk, och besökte flitigt stans trevligaste konditorier/caféer såsom Drottning Kristinas Jaktslott i Otterhällan. Britta och jag fortsatte att umgås mycket också sedan vi båda återvänt till Lund på sommaren, och jag följde med till hennes gås-rika hyrda sommarhus i Forestad på Söderåsen flera gånger innan vår relation upphörde.

Slutligen lärde jag mig dansa folkdans under tiden i Göteborg. Jag gick på kurs på Allégården varje onsdag kväll, och gick även en polska-kurs i Mullsjö en sommarvecka, varefter jag var redo att besöka olika spelmansstämmor. Det var särskilt folkmusik från Västerbotten och Norrbotten (Burträskara, Norrlåtar, J P Nyströms m fl) med deras inslag av finskt vemod som tilltalade mig. För att få njuta av äkta finsk musik for jag dessutom ett år till den fantastiska stämman i Kaustinen i Österbotten.

Appendix:

Jag hann med en del resor även mellan varven om man så får kalla de riktiga långresorna.
Resan till Syrien och Jordanien 1979 var otroligt spännande. Träffade redan på planet till Damaskus en grupp nestorianskt kristna assyrier nu bosatta i Södertälje. En trevlig kille, Paulus, var på väg till stadan Qamishliye uppe vid treriksgränsen Syrien/Turkiet/Irak för att gifta sig. Med fanns också Jounia Brimo, ensamstående tjej med barn. Medan Paulus skulle flyga för att komma fort fram till Qamishliye skulle Jounia och hennes son åka tåg, och eftersom jag också bjöds in till bröllopet slumpade det sig så att Jounia och jag åkte tillsammans nästan en vecka i Syrien, och låtsades att vi var gifta – ett arrangemang som var till ömsesidig nytta för oss båda.

For till Aleppo i norr och därefter längs Eufrats stränder en dagslång tågresa i ouppvärmda tågvagnar (mitt i vintern) till Qamishliye där jag sedan blev hedersgäst på Paulus bröllop.
Därefter for jag på egen hand vidare i Syrien, besökte Latakia vid Medelhavet, utgrävningarna efter den antika staden Ugarit, en korsfararborg nära Libanons gräns och en kristen klosterstad i bergen väster om Damaskus. Jag bodde hemma hos en syrisk familj i Damaskus efter att ha blivit bekant med deras son i en delad taxi från Hama. Familjen pratade inget annat än arabiska så äntligen fick jag pröva min Damaskus-dialektträning.
Efter den upplevelsen kändes Jordanien mycket annorlunda. Även om jag ansträngde mig att säga något på arabiska fick jag i alla svaret på amerikansk engelska vart jag reste till Amman, Akaba och Petra.

Året efter, sommaren 1980, for jag med DIS Rejser, den danska studentresebyrån som just skulle börja med resor till Mongoliet. Och eftersom Mongoliet varit ett av mina drömländer från det jag var liten var det självklart att jag skulle följa med. I all synnerhet som det skulle kombineras med en resa på Transsibiriska järnvägen, plus besök i Irkutsk (och Bajkalsjön) samt Leningrad på vägen hem.

Reseledaren var dessutom ingen mindre än etnografen Klaus Ferdinand från Århus, en av världens främsta kännare av mongolisk folkkultur. Efter ett tag visade det sig att antalet deltagare inte blev som beräknat, i stället för 30 blev det bara åtta! Trots det genomfördes resan just för att det den första resan dit. Vi blev en liten intim grupp som till fullo njöt av den fyra dagar långa tågresan från Moskva till Ulan Baatar, och färden tillbaka till Irkutsk.

Väl i Mongoliet var stäppnaturen lika fantastisk som jag föreställt mig den, och vi fick besöka det mytomsusade Karakoram där Djungis Khan kom ifrån, och vi boddde i jurta ute i Gobi-öknen.
Vår mongoliska guide, Erdene Chimge, var till yttermera visso såväl kunnig som otroligt söt och jag kunde inte låta bli att förälska mig i henne (och hon i mig), vilket gjorde avskedet inför resan hem extra sorgligt.

I slutet av 1970-talet reste jag också flera gånger till Östtyskland. På väg hem från en resa till Prag 1977 (tillsammans med trotskisten Dan Rydberg) lärde jag nämligen känna Herbert Laubvogel i Berlin. Han jobbade som biolog på Humboldt-universitetet, och vi blev goda vänner. Jag hälsade sedan på och bodde hos honom i hans enkla lägenhet i östberlinska Prenzlauer Berg, ett stenkast från muren.

Vi for också utan problem runt i hela DDR och träffade många av hans intellektuella och kristna vänner, bland andra Christiane Becker i Leipzig som blev olyckligt kär i mig. En tragisk historia jag ogärna talar om. Hon hamnade så småningom i fängelse för att illegalt ha försökt lämna DDR via Tjeckoslovakien (för vilket jag kände oerhärt dåligt samvete), men släpptes efter något år och fick flytta över till Väst där hon senare gifte sig.

Vidare till Sjunde delen

Tillbaka till Innehållsförteckningen