HÄR HAR DU MITT LIV
Sjunde delen: Sydasienresan 1982
Sista veckan i maj 1981 var en sagolikt vacker tid. Då lämnade jag för gott mitt korridorrum på Skepparegången i Göteborg och cyklade i försommarväder hem till Skåne på småvägar genom Västergötland och Småland till Kristianstad på fem dagar, tältade omväxlande med att bo på vandrarhem, och sedan slutligen tåget till Lund.
Jag sommarjobbade åter på Ystads Allehanda men någon förlängning gick inte att få så jag letade bland platsannonserna. Jag hittade ett sex månaders vikariat som redigerare/reporter på Hallands Nyheter i Falkenberg.
Sökte jobbet och fick det. Hyrde ett rum i ett garage på Neptunigatan, nära stranden i Falkenberg, och bodde där i veckorna för att så på helgerna njuta av att fara hem till min härliga lägenhet på Råbygatan i Lund.
Hallands Nyheter var annorlunda mot YA på många sätt, även om de storleksmässigt var lika. Mindre social gemenskap utanför jobbet, men en helt annan professionalitet i hantverket. Nu råkade jag hamna på HN just i en spännande period när hela tidningen gjordes om till Berliner-format med riktig förstasida (tidigare hade den endast innehållit annonser).
Omgörningen leddes av ett team vari den skickliga redigerar-kollegan Ulla Jerndin och hennes grafiker-kollega Nisse ingick. Det hölls seminarier och workshops för att göra redaktionen delaktig i processen och jag lärde mig mycket om redigering och bildbehandling den hösten, som jag inte lärt på YA.
Förberedelser inför resan
Jämsides med arbetet arbetade jag målinriktat på att äntligen förverkliga en ny långresa (1975-76 års resa kändes alltmer avlägsen). Först planerade jag att resa själv, som jag alltid haft för vana, men började sedan söka efter en lämplig fotograf att ha med mig eftersom jag hoppades att denna resa skulle resultera i en lång rad frilansreportage. Så småningom visade det sig att Helge Rubin i Ystad gärna ville följa med och därefter planerade vi tillsammans för en sex månaders resa i Sri Lanka, Indien, Bangladesh och Burma, och vi bokade resa med Aeroflot till Colombo den 1 mars, dagen efter mitt HN-vik gick ut, och hemresa från Rangoon den 1 september.
Genom SYDASIEN kände jag till Sören Sommelius och Kristina Simonsson, som nyss rest i Indien och gett ut en bok om Kerala. Jag hälsade på dem i deras kollektiv på Hälsovägen i Helsingborg och fick massor av tips, och blev samtidigt vän med dem. Några år senare började Kristina läsa till arkitekt i Lund och då bodde de på Prennegatan.
Helge och jag inledde vår resa med att under en månad färdas runt hela Sri Lanka, inklusive Jaffna i norr (ett år innan inbördeskriget bröt ut), teplantagerna och Skanskas dammbygge uppe i högländerna och veddah-byn Dambana i Mahaweli-området, där vi träffade hövdingen Tissahamy.
Vi tog sedan färjan över till Indien, och den fridfulla och då ännu bilfria tempelstaden Rameshwaram, där jag satt på verandan ut mot havet från vårt rum på Government Tourist Lodge och försökte skriva artiklar om Sri Lanka.
Värmen i april var dock förödande för kreativiteten, och jag fann det svårt att omsätta mina anteckningar till bra texter på medhavd reseskrivmaskin. Följden blev att det i slutändan blev betydligt färre artiklar skrivna än vad Helge hade bilder till och vad han egentligen förväntat sig. Det var först när jag senare hamnade i Gangtok, Sikkim, med ett behagligt Himalaya-klimat och vackra vyer utanför fönstret, som jag lyckades producera ytterligare artiklar.
Trivandrum, Kerala; Madras, Tamil Nadu; Bangalore och Mysore, Karnataka; Nellore, Andhra Pradesh.
Till Calcutta 1 maj 1982
Kom så till Calcutta om morgonen den 1 maj 1982, bodde på enkelt hotell som Helge skaffat (han hade åkt i förväg) på budget-turistgatan Sudder Street. Nästa dag ville jag besöka familjen Munshi som jag fått adressen till av min bangladeshiske vän Mustafa Jamil i Göteborg (numera gift med Daisy). Jag hade en adress till Bidhan Sarani i norra delen av staden, en jättelång gata upptäckte jag när jag stigit av spårvagnen alldeles i dess början och fick vandra ett par kilometer ända upp till femvägskorsningen Shyam Bazar innan jag nådde fram till nummer 109.
Det var Buku, Bubus lillasyster, som bodde där med sin man Mishtu. Men det var inte familjen Munshis egentliga hem, det fanns i stället på Tala Park Avenue, en kilometer längre bort. Buku och Mishtu tog mig dit senare samma dag och jag träffade för första gången Bubus karismatiske och oerhört sympatiske konstnärs-far Annada Munshi som residerade i vad han kallade sitt Himmelska kungarike i lägenheten på fjärde våningen med ljus från tre håll och med den stora parken utanför.
Bubu kom hem först klockan 22 från repetition med sin musik- och dansensemble som repade i södra Calcutta. Och det sade faktiskt klick med en gång, första ögonkastet väckte min kärlek.
Följande dag hade Buku och Mishtu inviterat mig att gå på bio och se Aparna Sens ömsinta film ”36 Chowringhee Lane” i en biograf på Bidhan Sarani. När jag kom till bion fann jag att också Bubu kommit, och vi hamnade sida vid sida i bion…
Helge hade drabbats av hemlängtan till Sverige och bestämde sig för att avbryta sin resa, men först efter en avstickare upp till Darjeeling. Han for iväg medan jag, under förevändning att jag måste fixa med inresetilltsånd till Sikkim eller något liknande, måste stanna någon extra dag i Calcutta. Egentligen ville jag bara få en chans att träffa Bubu igen, för det kändes så rätt allting – jag ville verkligen komma henne nära.
Och till min stora lycka, nästa dag när jag tagit mig den långa vägen ut till Tala Park så sade Annada till mig innan jag skulle ta farväl:
”Och när du kommer tillbaka så ska du inte bo på hotell, utan du kommer raka vägen hit och bor hos oss!”
En månad i Bangladesh
Något jag tacksamt hörsammade. Jag gav mig iväg till Darjeeling följande dag. Där träffade jag Helge en sista gång innan han for tillbaka till Calcutta för vidare befordran till Sverige, alltmedan jag faktiskt njöt av att som ensamresenär få rå mig helt själv (vi hade haft våra kontroverser om det, med en rejäl urladdning i Trivandrum) och inte känna någon större press att behöva prestera journalistik utan bara få supa in intryck.
Reste till Sikkim, vidare till Bangladesh; Saidpur, Bogra, Dhaka – där jag dels levde enkelt hos den svenska missionärsfamiljen Davén, och dels angenämt diplomatliv hos den sympatiske Sida-ekonomen Ove Andersson och hans familj. Vidare till Srimangal och en teplantage vars föreståndare var Jamils bror; och till charmiga Sylhet i nordost, med besök till ett svensk-holländskt biståndsprojekt med översvämningsskydd alldeles på gränsen till indiska Meghalaya.
Jag tog buss tillbaka till Dhaka, tåg till Chittagong, buss till Cox’s Bazars badstränder, åter Dhaka, och så the Rocket, båten till Barisal. Per brev från mamma Gerd hade jag fått veta att en kvinna i Lund, Gunilla Garpinger, nyligen gift sig med en man från Bangladesh, Tayeb Hussain, och rest till hans hemstad som var just Barisal.
Jag fick felaktigt föreställningen att Gunilla och Hussain, som jag då inte kände, hade flyttat till Barisal för att bo där, och jag ägnade därför en halv dag åt att försöka spåra dem. Jag fick god hjälp av stadens postmästare som avsatte en man för att hjälpa mig att leta bangladeshiska män gifta med utländska kvinnor, och vi hittade såväl en tyska, en engelska som en ryska, men ingen Gunilla. Hon och Hussain hade ju bara varit där kort tid på besök. Men de blev sedan mycket goda vänner till Bubu och mig hemma i Lund.
Från Barisal fortsatte jag med the Rocket till Khulna, och via Jessore över landgränsen till Indien och tillbaka till Calcutta där jag nu flyttade in på Tala Park, och fick sova på golvet i stora rummet jämte Annada.
Två veckor i Calcutta förflöt då jag lärde känna Bubus hela familj, de åtta syskonen och deras familjer, alla vänner, och for med gruppen Shantiniketan Ashramik Sangha på turné till Asansol. Besökte också Tagores friluftsuniversitet Shantiniketan, dit jag reste med tåg med Bubu och hennes kompis Chhanda (vars syster Tuki senare gifte sig med Bubus bror Tutu).
Efter två veckor for jag iväg på en ny rundtur, en och en halv månad lång genom norra, västra och centrala Indien. Först till djungeln i Madhya Pradesh för att hälsa på Annadas brorson Partha Munshi bosatt i staden Kondagaon men också med hus ute i en gond-by i Bastar-distriktet. Ett spännande besök. Många svenska besökare har därefter också kommit dit, på min rekommendation, nära vänner men också journalisterna/forskarna Ola och Henrik Persson som skrev ett lyriskt reportage om besöket i tidskriften Fjärde Världen.
Jag fortsatte därefter min resa till Delhi, där jag för första gången träffade journalisten Bo Gunnarsson och fick bo i hans lägenhet i Haus Khaz. Bo kände jag till för han var fast medarbetare i SYDASIEN, men nu grundlades en vänskap som kom att vara i många år. Han och jag arbetade tillsammans på Arbetet, fast han mestadels var stationerad i Tokyo. På somrarna kom han dock alltid hem till Eslöv med hustrun Hiroe och vi umgicks flitigt.
Från Delhi reste jag vidare i Rajasthan; de magnikfika städerna Jaipur, Jodhpur och Jaisalmer ute i Stora Indiska öknen; vidare Ahmedabad; Bombay; Goa (som jag upplevde under lågsäsong, monsunregnen stod som spö i backen – en fantastisk upplevelse; Hubli i Karnataka (med besök till Vijayanagar); Hyderabad I Andhra Pradesh; Bhubaneshwar och Puri i Orissa; och slutligen tillbaka till Calcutta i mitten av augusti. Jag kunde resa hur jag ville eftersom jag köpt ett tre månaders Indrail-pass för första klass tåg, som gav mig företräde till kvotplatser också på i övrigt fullbokade tåg.
Beslutade att gifta oss
Nu hade Bubu och jag fattat definitivt beslut om att vi ville gifta oss, och Annada och övriga familjen hade absolut inget att invända. Tvärtom var alla i familjen översvallande positiva.
Resan avslutades som var planerat från början med att jag flög till det slutna landet Burma och stannade där en vecka. Men i stället för att på den veckan försöka se så mycket som möjligt av landet valde jag att bara stanna i Rangoon och dess omgivningar. Lärde känna folk i Chinatown, drack öl på legendariska Strand Hotel, och längtade hem…
Kom hem till Sverige den 2 september 1982. Ringde dagen därpå till redaktionschefen på Hallands Nyheter, och visst var det möjligt för mig att komma tillbaka, de hade ett vikariat ledigt fram till jul vilket passade mig perfekt.
Brev till och från Bubu, förhör hos polisen i Lund (och Bubu kallades till ambassaden i Delhi för motsvarande) för att Bubu skulle kunna få uppehållstillstånd i Sverige. Och så boka flygbiljetter och locka folk att följa med ner till bröllopet på julafton i Calcutta. Inget svårt alls. Pappa Arne, mamma Gerd, moster Gun (då 75 år gammal), Charlie och hans 9-åriga charmtroll (och min stora favorit) Pernilla skulle alla följa med – och Charlie såg till att vi fick studentbiljetter allihop. Och därtill ville Daniel i Göteborg hänga med, liksom Claes och Gunilla, Helena och Tina.
Slutligen blev vi därför 11 svenskar som for ner till det fantastiska bröllopet som kom att vara i tre dagar med massor av ceremonier och en otrolig stämning. Första bröllopsnatten var det jam med indisk och svensk musik i en skön mix. Manto spelade piano och dragspel, Claes klarinett, Annada (Daddy) sjöng och spelade tabla. Underbart. Mitt livs största upplevelse.
Efter bröllopet for Bubu och jag på några dagars smekmånad i Hazaribagh Road, Bihar, och bodde i ett sommarhus som tillhör frihetshjälten Subhas Chandra Boses familj, till vilken Bonis man Rana (Shibhashish Nag) hör. Sedan tillbaka till Calcutta för att kämpa mot den indiska byråkratin och fixa nytt pass åt Bubu (med nytt efternamn!) och nödvändiga utresetillstånd, tax clearances etc. En kamp mot klockan. Bök som inte var helt klart förrän kvällen innan vi skulle flyga hem med SAS-planet från Calcutta via Karachi till Köpenhamn den 6 januari 1983.
Samtidigt hade Arne och Gerd, Gun, Charlie och Pernilla varit i Darjeeling med Kumkum och Tutu: och övriga svenskar reste och hälsade på Partha och hans hustru Uma i Kondagaon.