HÄR HAR DU MITT LIV

Åttonde delen: Bubu i Sverige. Familjen

Bubu är det största som hänt mig i livet, hur mycket kul och spännande i övrigt jag fått vara med om. Det går inte att nog beskriva vilken oerhörd betydelse hon fått och hur mitt liv format sig tillsammans med henne. Barnen Mattias, Marie och Daniel är gudagåvor som skänkt stor mening åt mitt liv.

Vårt liv hemma på Råbygatan, och ett tag på Skolgatan när vårt hus renoverade, har varit fyllt av glädjeämnen, och till det kommer våra långa vistelser i Indien.

När Bubu kom till Sverige kändes det för henne som att hon lämnat sin familj i Indien för alltid. Men så blev det ju inte, redan efter två år återvände vi hösten 1984 (Mattias var 10 månader då) och jag fick privilegiet att närmare lära känna Bubus pappa Annada. Han och jag for runt och hälsade på nära och avlägsna släktingar i Calcutta, i Chandernagore och andra platser, ända tills en dag en läkare/släkting vi hälsade på undersökte Annada och konstaterade att hans hjärta var så dåligt att vi absolut inte fick ta riksha, buss och pendeltåg hem igen. Vi måste ta taxi hem och låta Annada bäras uppför trapporna.

Det blev sista gången han lämnade hemmet. Vi for hem till jul, tre veckor senare avled Annada.

Lund och Calcutta

När Marie föddes 1985 och Daniel 1987 var Bubu hemma hos barnen. Det gjorde att jag kunde ta ut i princip all den betalda föräldraledigheten – och vi kunde åka till Indien och stanna länge. Det blev fantastiska månader då man verkligen gled in i det indiska livet. Det tar nämligen en månad att släppa taget från Sverige, och sista månaden innan man åker hem börjar man åter fundera på allt man måste göra i Sverige.

Men tiden däremellan är sagolik, och vi njöt av att leva hemma på Tala Park med mamma Jayathi; Manto och Polly och deras barn Bampa och Banjul (Bubus stora favorit); Kumkum förstås; lillebror Bhai ständigt ute på turnéresor Indien och världen runt med Mamata Shankar Ballett Troupe. Och de andra syskonen bosatta inte långt bort (ja bortsett från Boni som alltid bott i södra Calcutta). Storebror Abir och hans hustru Romu, med dotter Bumbi; Tutu som gifte sig 1986 med Tuki och flyttade till Salt Lake; storasyster Buru gift med Naran Sen; och så Buku och Mishtu.

Många av våra vänner har hälsat på oss i Calcutta. Christer och Margareta Fahlström träffade vi första gången när de hälsade på oss på Tala Park 1984. De kom sedan att bli mycket goda vänner hemma i Sverige, och bli Bubus absolut största supportrar när det gäller hennes Tagore-konserter. Ingen annan har så flitigt följt med och dokumenterat dessa vare sig det varit i Lund, Köpenhamn eller i Gingst på Rügen, och vi har ofta varit gäster på deras sommarfester i deras avstyckade gård utanför Dalby.

Besökare på Tala Park

Bland andra som passat på att hälsa på när vi varit där nere har varit Gunnar; Johnny och Eva Karlsson, Stefan och Lena, och Håkan Jonsson som kom på besök med sin bror Sören. Och så naturligtvis Daniel, entusiastisk inför alla förslag, rest tillsammans med oss från Sverige två gånger och bott långa perioder på Tala Park och blivit en nära vän till hela familjen. 1986 for dessutom Daniel och jag efter en månad i Calcutta till Hong Kong och for därefter runt en månad i södra Kina, innan jag återvände till familjen i Calcutta alltmedan Daniel fortsatte till Filippinerna och Australien på en långresa som faktiskt förde honom tillbaka till Tala Park några månader senare – när vi rest hem till Sverige.

När vi stannat länge i Indien har vi också gjort resor runt i landet. Dessvärre mest när barnen var små, vilket de nu bannar oss för – för det innebär att de inte har några, eller bara vaga, minnen av resan till Tamil Nadu, Karnataka och Goa 1984; Bangladesh 1984; Andamanerna 1986; Khajuraho och tiger-reservatet Kanha i Madhya Pradesh 1988. Darjeeling har vi dock besökt flera gånger och tigerreservatet Sundarbans har vi besökt alldeles nyligen så där finns det minnen.

Bubu snabbt uppmärksammad

Hemma i Sverige har vi också haft ett rikt socialt liv, inte minst för att Bubu är den hon är, en sällsynt social, varm och omtänksam människa som alla tycker om.

När tidningarna, både Sydsvenskan och Arbetet, direkt efter bröllopet och Bubus ankomst till Sverige i stora artiklar skrev om detta, fick det till följd att i stort sett alla indier och sydasiater i södra Sverige hörde av sig, och vi lärde känna många av dessa. Till dem hör Torvald och Saraswati i Höör, Varalakshmi och Håkan Wellman i Fjälkinge, Rama och Basu i Huskvarna, Anders och Kumari i Hyllinge, Gopa och Maya i Staffanstorp, Rabi och Ingrid Dash, Chalini och Shinde, Girija och Ranjan, samt Ingri och Vibhu Sakaria, de senare alla i Lund.

Också längre bort lärde vi känna svensk-indiska familjer och andra med anknytning till Sydasien. I Uppsala blev vi bekanta med Sadhna och Styrbjörn Alström liksom med Krishna från Bangladesh, gift med Mats Nilsson som egentligen kom från Malmö. Och i Stockholm träffade vi Bacha, läkare vars pappa var upptäcktresande Tore Håkansson som redan på 1950-talet gifte sig med en kvinna från Calcutta, Bachas mamma.

Göran och Amala Frankel i Helsingborg introducerades vi dock för genom Sören Sommelius, kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad som jag lärt känna före min långa resa. När han fick veta att jag gift mig med Bubu fann han det självklart att vi genast måste träffa hans journalist-kollega på HD, Göran, och Amala som kom från Indien och talade Bubus språk bengaliska. Och det blev ett lyckat möte, Bubu fick sin första och bästa väninna i Sverige, och Göran och jag hade också mycket gemensamt i vårt intresse för Sydasien.

Vi lärde också känna Hussain och Gunilla, som jag alltså förgäves sökt hitta i bangladeshiska Barisal. Hussain är lika social som Bubu och genom honom introducerades vi, under många trevliga fester, till folk från eller med anknytning till Sydasien.

Nighat och Warsi från Pakistan; Maria från Trinidad och hennes jazzspelande amerikanske make Ed Epstein; Alia Ahmad från Bangladesh; Satie, indisk ANC-medlem från Sydafrika; och många andra.

På fest hos Gunilla och Hussain kan jag skryta med att ha sjungit Rabindrasangheet (jag har tränat in några av Bubus många sånger) för bland annat bangladeshiske ambassadören.

Samarbete mellan Bubu och Annemette

Genom Stig Toft Madsen i Köpenhamn, som jag känner genom tidskriftsarbetet med SYDASIEN, etablerades kontakt mellan Bubu och Annemette Poulsen Karpen, som dansade Bharata Natyam.

Det utvecklades till ett mångårigt samarbete med såväl gemensamma dans- och musikprogram som att Annemette under ett stort antal år reste över till Lund varje torsdag, och höll kurs i indisk dans i vår kvarterslokal på Skolgatan.

Framförallt adoptivbarn med rötter i Indien och Sri Lanka deltog i kursen, exempelvis Margaretas och Christers dotter Anna, men också vår egen Marie och så den som nådde allra längst, Rani Nair, dotter till Baboo och Inger (Rani är nu professionell dansös i London).

Bubu gick olika svenskkurser i omgångar, på Folkuniversitetet, på AMU i Furulund och i Eslöv, men framförallt var hon hemma med barnen när de var små. De gick inte på dagis förrän 1989, då de alla fick plats på nystartade allmänna förskolan Arken.

Men innan dess gick vi mycket på Ugglan, och deltog i Domkyrkoförsamlingens barnverksamhet med öppet hus tre halvdagar i veckan. Mattias som var äldst gick också på Kyrkans barntimmar.

Här träffade vi många andra trevliga barnfamiljer, och en av dem kom att betyda alldeles särskilt mycket nämligen Håkan och Bitte Jonsson. De hade (eller skulle få) tre adoptivbarn från Indien, Anna, Andreas och Malin, och vi blev väldigt goda vänner, en vänskap som stod sig trots att familjen när Håkan var klar med sin läkarutbildning flyttade till Kärleken i Halmstad.

Dit for vi ofta och kände djup samhörighet, och vi utvecklade en tradition att fira nyårsafton tillsammans hemma hos dem. De har också en stor krets av släkt och vänner som också blev våra. Madeleine Anderberg är en av dem, som vi på sistone haft mycket kontakt med i sin egenskap av Lutherhjälpsombud i Lund.

Indisk kulturfestival i Sverige

1987 hölls det en stor indisk kulturfestival i Sverige och bland annat med en mela på Kulturen i Lund. I den var vi givetvis engagerade, och det gjorde oss modiga nog att två månader senare arrangera för att Mamata Shankar och hennes danstrupp, inklusive Bhai, skulle komma till Lund och uppträda som en del i en Europa-turné. SYDASIEN stod som arrangör, jag hyrde Stadsteatern och Romesh Luthra, som drev Restaurang Tandoor, lovade stöd (ett löfte som dock inte infriades när det visade sig gå back i slutänden). Ensemblen på 20 personer delades upp och fick bo hemma hos oss och hos flera av våra vänner, och det var jättekul. (Några år senare, 1990, kom gruppen åter till Lund. Då lyckades jag locka Pål Eriksson – kompis från tidigare genom Stefan Nilsson – på Mejeriet att vara arrangör, och därmed sköta alla praktiska arrangemang.)

Det var i samband med föreställningen på Stadsteatern vi första gången kom i kontakt med Erland Ståhlberg och hans fru Anette Håkansson. Erland var teaterns tekniker och föreståndare, och Anette blev intresserad av Bubus och Annemettes danskurser eftersom familjen hade två adoptivbarn från Sydasien, Nira och Anja. Den kontakten ledde till att vi blev mycket goda vänner, och Erland och Anette har förekommit i de flesta sammanhang sedermera, från att vara med och arrangera Durga Puja-festerna på hösten (något vi gjort sex år) till att umgås på somrarna på Österlen.

Bengaliska gästforskare

Genom alla våra aktiviteter med Sydasien-anknytning och så självklart Bubus otroligt stora öppenhet har vi genom åren umgåtts mycket med de indier, och i all synnerhet bengaler, som bor permanent i Lund, likväl som med gästforskare och andra som varit här begränsad tid, inte minst med anknytning till Kemicentrum, Arkitekturskolan och World Maritime University i Malmö.

Hans Hadders som bott fyra år i Santiniketan och med svenska studiemedel lärt sig spela sitar där hälsade ofta på oss och spelade tillsammans med Bubu i slutet av 80-talet, innan han nödvändigtvis skulle gifta sig med Swapna (av bengalisk familj men uppvuxen i Norge) och flyttade till Trondheim med henne.

Kemisterna Asim och Sarbari Ray från Calcutta kom till Lund som gästforskare i slutet av 80-talet, och blev våra vänner. De flyttade tillbaka till Indien, och bodde i Kanada ett tag, men kom så åter till Lund för några år sedan och har fått fasta anställningar på läkemedelsföretag här.
Arkitekturprofessorn Subrata Chattopadhyay från Indian Institute of Technology i Kharagpur, nära Calcutta, var gästlärare vid Tekniska högskolan i Lund 2001, och vi blev väldigt nära vänner med honom och hans fru Lopa, umgicks flitigt och vi reste tillsammans i Sverige och till Paris.

Och ett tag fanns en stor grupp indiska bengaler i stan, då Tetra Pak lät hyra in 12 dataexperter från Calcutta för programmeringsjobb, och lät dem bo månadsvis på Grand Hotel innan man hyrde ett hus åt dem. Bland dem vi umgåtts mest med är Sauti Sen och Arindam (de båda kan för övrigt ses på bilden ovan med Annemette och Bubu under en Kulturnatts-konsert i Lunds Stadshall).
Några av dessa datamänniskor finns ännu kvar, fast de bor nu i Malmö och har IBM som arbetsgivare. En del av dem träffar vi då och då på bengaliska fester, och de brukar köpa med sig bengaliska sötsaker till oss närhelst de varit nere en sväng i Calcutta.

Vidare till Nionde delen

Tillbaka till Innehållsförteckningen