HÄR HAR DU MITT LIV
Nionde delen: Åren på Arbetet
Jag
hade inget fast jobb när jag gifte mig med Bubu, så efter återkomsten
i januari 1983 stod jag utan jobb. Men det var ganska praktiskt eftersom
det innebar att jag hade tid att vara med Bubu i början, och eftersom
jag fick a-kassa gick det ingen nöd på oss när vi bodde
i vår enkla och billiga lägenhet, vilken jag dock innan Bubu
skulle komma låtit utrusta med en duschkabin i en garderob innanför
köket.
Efter ett tag måste jag dock fixa ett jobb, och eftersom det inte fanns några journalistjobb att tillgå för tillfället valde jag att tillfälligtvis och för en sista gång utnyttja mina sjukvårdskvalifikationer. Gick alltså upp på lasarettets personalkontor och anmälde mitt intresse av att jobba, och några dagar senare fick jag ett vikariat fram till sommaren på Neurologen 25, högt uppe i Blocket med en fantastisk utsikt. Trevliga arbetskamrater men förfärligt schema (som det är i sjukvården) så jag var nöjd när vikariatet gick ut.
Cyklade tandemcykel i Västerbotten
Då hade jag redan sökt ett sommarvikariat som journalist på Västerbottens Kuriren i Umeå, och fick det. Med följd att Bubu och jag flyttade dit upp och hyrde ett korridorrum i andra hand av en norrman på Mariehemsvägen. Hade med oss vår nyinköpta tandemcykel dit upp, vi hade ingen bil, med vilken vi gjorde många och långa cykelturer i omgivningarna till Umeå, och njöt de långa soliga sommarnätterna (cyklade ofta hem från jobbet genom dimma i dalgången precis när solen började stiga vid halv ett på natten), firade midsommarafton hemma hos Johan van Aarem, Lundakompis som flyttat till Vännäs. Och så fick vi flitigt med besök; Daniel med vilken vi for till Norrbyskär; Gunnar som jag cyklade till Baggböle med; och så Arne och Gerd som tog Bubu med sig och for med bil till Svanesund.
Dessutom passade vi på att hälsa på Stefan
och Lena när de som vanligt var i Lenas mammas sommarhus
vid Nordingrå alldeles vid havet och med massor med fisk att dra
upp ur fjärden.
Jag hade tagit jobbet i Umeå för att jag ville få visa
Bubu denna nordliga del av Sverige som jag själv älskar, men
tyvärr utnyttjade tidningen sina sommarvikarier så grovt att
det inte blev mycket till ledig tid för att åka någonstans
längre bort, vi lyckades dock resa till Tärnaby några
dagar alldeles på slutet.
Norra Skåne
Åter till Skåne och hösten 1983 ett fyra månaders
vikariat på Norra Skåne. Pendlade med tåget varje dag,
liksom en stor del av övriga redaktionen, men fick också skaffa
ett övernattningsrum (hyrde av en tant) för de kvällar
jag jobbade till sent. En riktigt usel skittidning där jag ömsom
jobbade som reporter, fick låna redaktionsbil och åka på
rättegång i Ljungby bland annat, och ömsom som biträdande
nattredaktör.
Efter all professionalitet på Hallands Nyheter var det här
ett stort steg tillbaka så när jag efter en vecka på
jobbet tillfrågades om jag ville ha fast tjänst tackade jag
nej!
I stället blev jag åter arbetslös ett tag till jul och två månader framåt. Bubu var höggravid, men vi bestämde ändå att göra en liten Sverige-resa i slutet av januari, en månad innan Mattias föddes. Reste alltså mitt i vintern med smalspårsjärnvägen från Växjö till Västervik (med övernattning på vandrarhemmet i Klavreström), hälsade på min faster Birgitta och kusinerna på min fars sida i Linköping, vidare Stockholm, Örebro, Skövde – där vi hälsade på Tina Thunander som då jobbade på lokalradion där, och slutligen Göteborg där vi inkvarterade oss i Daniels lilla lägenhet på Älghagsgatan – där vi bott många gånger genom åren.
Åter till Lund. Sökte jobb, bland annat ringde jag i mitten av februari till Arbetet med anledning av att de sökte sommarvikarier för den kommande sommaren. Talade med personalchefen Erik Eriksson ett tag och lade på. Sedan dröjde det bara en kort stund så ringde det igen. Det var Erik som undrade om jag kunde börja direkt! De hade nämligen akut brist på redigerare, och de behövde mig åtminstone fram till sommaren.
17 år på Arbetet
Det
blev 17 år, medräknat de föräldraledigheter jag tog
ut när Marie och Daniel föddes
(när Mattias föddes kunde det inte bli mer än de 10 pappadagarna).
En
angenäm tid, ett gott kamratskap i det skift jag hamnade med Stig
Jonasson som nattchef och med fantastiskt trevliga arbetskamrater
i form av Stefan Bengtsson, Christer Bark,
Leif Möller, Björn Sjöö,
Ann-Charlotte Morgan och Helen Starbring.
Stickan Jonsson var redaktionssekreterare och en oerhört vital och entusiastisk chef i vars skola jag gick.
Det
blev en livsstil att jobba skift, som fungerade alldeles utmärkt
för mig som aldrig gillat att gå upp tidigt på morgonen.
Arbetstid från halv tre på eftermiddagen till ett på
natten, enligt ett fast schema enligt vilket jag jobbade måndag,
tisdag, fredag, lördag, söndag ena veckan, och bara onsdag-torsdag
i nästa. Många lediga dagar att ägna sig åt andra
aktiviteter, och även de dagar jag jobbade hade man behagligt fritt
mitt på dagen.
Åt frukost och drack te klockan 10, läste tidningar i lugn
och ro, gick ut på stan och gjorde ärenden, fixade lite hemma
och så drack jag kaffe med grädde tillsammans med Daniel när
han kom från skolan, och hann till och med följa med på
hans viola-lektioner på Musikskolan.
Slutade som nattchef
Började
med att redigera lokalsidor (Simrishamn och Trelleborg bl a), men blev
så småningom något mer prestigefyllt Skåne-redigerare
(regionala sidor) och sedan lokaletta-redigerare. I mitten av 90-talet
bytte jag skift och jobbade med Magnus Pier, Sigurd
Arnell, Åke Wictorsson, Eva Vilk,
Einar Ståhlberg och förre grafikern Roland
Nilsson – som tog oss med ut i sin båt och fiskade
torsk på Öresund. Sista året blev jag nattchef och stortrivdes
med det jobbet.
När jag började på tidningen var det vid en tid när Arbetet under Lars Engvists och Bo Näslunds ledning kämpade för att bli större än Sydsvenskan – och lyckades med det ett år, men sedan upplevde jag den fruktansvärda konkursen 1992. Ur den uppstod tidningen visserligen efter en enastående kampinsats på nytt men det blev aldrig som förr. Dåliga chefer avlöste varandra ända tills slutligen den sympatiske och duktige Mats Ekdahl tog över, gjorde om hela tidningen till tabloid och satsade på hög kvalitet. På ledarplats beskrev unge Petter Larsson utmärkt hur det stod till i samhället och i världen. Men dessvärre spelade kvaliteten ingen roll, för Sydsvenskan hade sedan länge på allehanda vis drivit ett lömskt spel för att krossa Arbetet (bland annat genom att se till att vi efter nystarten 1992 inte fick vara med i det av Sydsvenskan kontrollerade Tidningsutbärarna), och sedan Helsingborgs Dagblad drog sig ur samarbetet om riks-annonsering blev läget våren 2000 hopplöst.
Förhoppningar knöts till att fackföreningsrörelsen skulle inse vikten av att behålla en vänsterröst av betydelse i Malmö och Göteborg, men det stod snart klart att LO och dess ledare Wanja Lundby-Westin inte hade något som helst intresse av att rädda Arbetet genom att blankt vägra bistå med nödvändiga medel, och med september månads utgång dog därför tidningen. 50 000 prenumeranter stod utan tidning och en nödvändig vänsterröst i pressdebatten försvann. Fältet var fritt för Per T Ohlssons och hans reaktionära anhang på Sydsvenskan att få sitt hett eftertraktade tidningsmonopol i regionen.
Det senaste året har ett initiativ att återskapa åtminstone något av det Arbetet stod för, i form av en veckotidning med namnet Efter Arbetet, kommit i gång. Arbetets utrikeschef (och ett tag redaktionschef) Håkan Hermansson och nyss nämnda Petter Larsson är drivande krafter i detta försök, som dock ännu inte resulterat i något mer handfast än en sajt på nätet. Läs Efter Arbetet!
Appendix:
Ett år innan Arbetet lades ner sökte jag till en annorlunda Fojo-kurs, nämligen en resa till Jerusalem tillsammans med ett gäng utvalda journalister fråm hela Sverige för en 10 dagars kurs om de tre världsreligionerna i Jerusalem; judendomen, kristendomen och islam, under ledning av livsåskådningsjournalisten Lisbeth Gustafsson. Jag fick redaktionsledningen på Arbetet att betala resan, och det blev en fantastisk upplevelse, boende på ett kristet palestinskt nunnekloster i det judiska västra Jerusalem och med besök till alla de heliga platserna i Jerusalem, och till Betlehem och Döda havet.
En jättefin sammanhållning i gruppen, så fin att vi höll kontakten efter hemkomsten till Sverige, och året därpå hade en återträff i Sigtuna (på Sigtunastiftelsen), och inte minst fick jag en oerhört djup kontakt med Lisbeth, som betydde mycket i den kaotiska tid jag befann mig i när Arbetet lades ner och jag fick ompröva hela min tillvaro.